Den som väntar på något gott...

...väntar alltid för länge. Eller förgäves.

Det gläder säkert alla storligen att jag kan meddela att ägglossningen i alla fall tycks komma igång rätt snabbt efter det misslyckade ivf-försöket nummer 1. Ägglossningstestet visade plus igår och ja, det var bara att gå och lägga sig igen...

Nu inbillar jag mig att jag inte skall tänka på "den här saken" över huvudtaget. Jag kommer inte att räkna hur många dagar det är till mensen. Jag kommer inte att känna efter. Jag kommer varken att tro, hoppas eller önska.

Jag skall bara fortsätta mitt varande.

Hah!

Blir man bestraffad om och då man ljuger i sin blogg?

Inget av det jag skrev ovan stämmer. Fast hur jag än försöker slå det där asiga önsketänkandet i huvudet med den största möjliga hammare jag hittar, så tittar dess fula huvud upp igen. Önsketänkandet är som en berusad gubben i lådan-figur. En figur som stirrar mig i ögonen med en ofokuserad blick, dreglar och hånler. Det, det är min bästa kompis, lilla önsketänkandet.

För, då jag försöker tänka med huvudet så vet jag ju det, att mina ägg är av usel standard. Skulle det bli en bebis ursprungen ur mina ägg så är det lika bra att jag börja skriva på den nya bibeln, ett första barn ur jungfrulig födsel dateras år 2009...

Annars är det en tung helg i bagaget. Jag åkte ut till farfar och farmor på äldreboendet igår. Jag vet inte om det är sanningen eller omgivningen som nu innebär att det ser ut som om mina farföräldrar sitter i dödens väntrum. Mina älskade farföräldrar, min fastaste punkt i min tillvaro. Så gamla, så sjuka, så förvirrade.

Jag vet att det är en väg vi alla skall vandra, jag förstår att det skall sättas en punkt. Jag vet att både farfar och farmor är rätt trötta på att leva, som man kan bli då man tycker att man är färdig med den jordliga vandringen. Men ändå, att se att ett farväl, ett sista sådant är på kommande, det är tungt.

I sanningens namn, jag har tänkt på detta också tidigare, är min önskan att ett liv på utgång skall hinna se ett liv i antågande. Jag skulle så hjärtans gärna vilja hinna berätta för dessa, mest älskade av farföräldrar, att det blir en fortsättning i vår familj.