Bra saker:

- katten, den som beökte veterinären, mår bra. Han hade en knöl vid ryggraden, den är nu borttagen. Glädjande nog (?) tyckte veterinären inte att det fanns någon orsak att undersöka vad knölen egentligen handlade om, "han är så gammal redan", sade snälla veterinären.

*funderar*

Det är den enda bra-sak jag kan komma att tänka på just nu. Det roliga är att det inte är något fel på resten i mitt liv - resten känns bara så grått. Trist. Grått-vått.

Vis av mitt misstag i går, det att jag lyckades missa adoptionstanten - eller det jag tror är adoptionstanten - med några minuter. Idag satt jag på min feta bak exakt rätt tid. Tror ni det hjälpte? Nej. För nu lyckades det tuta upptaget i exakt hela den timme som jag får ringa henne...

Undra på att det blir långa köer, då man inte ens kommer åt att säga hej en första gång.

Vi bor ändå på en rätt liten ort, jag har inte sett röken av ett barn som inte ser skandinaviskt ut i våra trakter... Så, så lång kö borde det inte vara till ens ett litet samtal?

Äh, det är väl alla fyllon och blådårar och de som agar sina barn och som inte kan betala hyran som hänger i just min adoptionstants telefon.

Blogguden gav mig ett minuspoäng... "du skall icke förakta de dig svagare..."

Jag skrev redan några rader i mailformat till denna kvinna, men det kändes bara fel...

"Hallå, det är jag, vi får inte till det, kan du ringa mig så fixar vi det så det blir en barnfamilj av oss. Tack snällaste adoptionstant och nej, jag är inte alls irriterad över att du smiter ifrån din gudsförgätna telefon så fort den korta, sketna timmen är över nej. Jag vill inte alls veta vad gör resten av dagarna, nej..."

Sicken tur att jag inte skickade mailet. Adoption kunde eventuellt vara följande orsak till paranoja och noja. De (som om det fanns ett adoptions-de, ett adoptionssläkte) är säkert petnoga med att man inte lägger sina ord fel, de har säker väldigt svårt med ironi.

Inte vet jag, jag kommer ju inte fram.