Jag lägger märke till att jag bara grinar, deppar och surar i min blogg. Läste en artikel på någon av kvällstidningarna som handlade om att vi alla (som bloggar) är underdogs.
Det finns en solklar orsak till varför jag är en underdog, jag kan ju inte veta vad den som läser mina inlägg tänker, men jag reagerar nog på det. Hur ledsen, deppig och gnällig jag låter. Min mening är inte alls att marknadsföra hur pass undebar jag är som människa på riktigt, men jag är faktiskt en rätt glad, framåt och positiv människa i det riktiga livet. Jag är faktiskt mer av typen "äh, det ordnar sig nog, ingen orsak att gråta över spilld mjölk" - en riktig problemlösare i det verkliga.
Men, i och med att barnlösheten inte är något som jag tutar ut bland vänner och bekanta, så blir det så att all ledsenhet koncentreras i de ord jag skriver här i stället. Barnlösheten och hela den här situationen, det är ju tyvärr inte så att ledsenheten bara handlar om att just jag inte lyckas bli gravid - det känns som om jag lever bakom ett ledset barnlöshetsfilter. Jag är ledsen över att jag inte tar steg ett på mammavägen, jag är ledsen över att vår relation inte mår bra av det här, det gör mig ledsen att jag inte orkar fokusera på jobbet, jag är ledsen över att jag inte får in mina studier i mitt huvud - jag är ledsen på insidan, för jag kan inte vara så ledsen som jag egentligen är, på utsidan.
Så, det blir koncentrerat ledset här i stället.
Men, det finns saker som är bra, jag har en katt som kurrar i min famn. Jag dricker ett gott glas vin. Hela finaste hemmet är välstädat. Min man sitter och tittar på en film. Jag hade solen i ögat under min ridtur. Jag har hjälpt en vän i behov av hjälp idag. Jag pratade ett roligt telefonsamtal idag. Det kommer fina vänner på middag i morgon.
Så, egentligen är allt bra.
Det känns bara så skönt att ha ett eget ställe att komma till, ett ställe där det är okej att vara ledsen, ett ställe där jag har en möjlighet att få förståelse, ledsenheten till trots.
Så, egentligen är allt bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej vännen,
jag hoppas inte du på ditt lilla vis försöker be om ursäkt för att du är nere i din blogg. Det har du absolut ingen anledning till. För det första är det din blogg, alltså bestämmer du, för det andra är det sunt att kräka av sig till någon (oss läsare) som känns trygg. Trots mitt uppeppningsförsök förstår jag vad du menar, ibland känns det som allt man skriver är negativt. Nu är det "bara" 3 veckor till påsk... Kram på dig!
Bästa Saga!
Nej, det är ingen ursäkt. Mer ett konstaterande över hur trött jag kan bli på mig själv - över att jag är trött, grå och ofta rätt ledsen.
En orsak till glädje finns ju - som du skriver - tre futtiga veckor till påsk!
Skicka en kommentar