onsdag 20 februari 2008

Jag har ringt adoptionssamtal nummer 1.

Ja, det har jag just gjort. Ringt det första inledande samtalet som behövs för att "komma igång". Tänk att jag sitter här, att just jag sitter här och "kommer igång med adoptionen".

Jag trodde aldrig att det skulle bli på detta viset.

Det är med blandade känslor man är jag just nu. En del av mig vill bara sätta huvudet i sanden och skrika högt: nej, jag vill inte, jag vill inte! Jag vill inte alls adoptera, jag vill inte alls ge mig in i det här projektet. Eller ja, en process är det ju det handlar om - går det vägen så är det ju ett livslångt förhållande det handlar om.

En del av mig tittar mig i spegeln. Både den fysiska och den själsliga. I något skede kommer jag att vara tvungen att på riktigt ta in det, att min kropp inte kommer att bli mamma.

Blandade känslor också för att jag ringde samtalet mest för att tillfredsställa min man. Min man som anser att det här är ett sätt att säkertställa att vi åtminstone har detta alternativ till ett föräldraskap.

Jag är alltså fullständigt hundra procent positivt inställd till adoption, det har jag alltid varit. Det var i och för sig lättare att vara riktigt genuint intresserad av att adoptera då jag inte insett att det kan hända att det är det enda alternativet...
Men, det oaktat, orsaken till att det är tungt att ta in det här med adoption just nu, det är den att jag upplever att det är rätt mycket tanke och känsla som går åt till ett andra IVF-försök till att bli mamma och pappa.

Jag ringde i alla fall, för att öppna för vad som göras skall för att vi skall kunna uttrycka ett intresse för att få adoptera.

Jag fick prata med telefonsvararen. Telefontid 1 timme om dagen. Jag missade fru adoptionsansvarig med några minuter.

Sucka mitt hjärta. Men, svara mig - gör du det av glädje eller lättnad?

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej tjejen!
Var själv inne på en adoptionssite för första gången igår och tänkte tanken på det där första telefonsamtalet. Så lite kan tyckas men ett stort steg. Det är precis som om man vill ha koll på nästa steg om detta skulle fallera. Man hör av sig till sin kommun va?
/Kram Saga

Eludie sa...

Saga! Så roligt att se dig här.

Kommunen, jo, i vår kommun är det exakt en kvinna som har hand om ärenden som vårt - hon råkade bara vara borta idag. Vi bor på en rätt liten ort, så jag hoppas att vi skall få träffa henne snart, att kön inte är så lång.

Allt för att vara på den "säkra sidan". När skall jag lära mig att det inte finns en säker sida?

Åsa sa...

Hej, har läst ikapp mig på din blogg. Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Oron för katten/rna, önskan att få berätta för mor-/farföräldrar att man för familjen vidare, prestationssexet (vilket vi iofs lagt bakom oss nu) och känslan av att det är en tävling att lyckas bli gravid och så småningom förhoppnignsvis få ett barn. Även vi har börjat titta på adoptionsalternativet men det första telefonsamtalet får vänta till i sommar.

När jag läser tycker jag mig kunna se en skön självironi iaf och jag hoppas det kan "skydda" dig något i denna tuffa situation.

Min gamm-katt hade en stor knöl på halsen för nåt år sedan. Den var 2 cm i diameter. Veterinären sa att om de är tydligt avgränsade (det var som en boll med ytterst liten kontakt med övrig hud) så är de oftast godartade. När den var bortplockad blev dock katten mycket gladare och nöjdare. Jag hoppas det gäller för din katt också.

Jag kommer följa dig framöver! Kram

Kul att du hittade till mig förresten.

Thibb som... sa...

Hej tjejen, tack för uppmuntran! Jag är så otroligt chockad o överraskad själv, det känns overkligt på alla sätt. MEN det betyder faktiskt att det finns hopp för oss alla! Jag blir 39 om bara några veckor, vi hade inga egna firrar och tja, mycket har talat emot oss. Och ändå så blev vi iallafall gravida. Nu ska vi ta oss igenom resten...

Och så blir det för dig med. Tillåt dig inte att tro / tänka / inbilla dig nåt annat. Det är bara en fråga om tid!

Vi hörs mer framöver, massor av kramar och tack för lyckönskningarna!