Jag har ringt adoptionssamtal nummer 1.

Ja, det har jag just gjort. Ringt det första inledande samtalet som behövs för att "komma igång". Tänk att jag sitter här, att just jag sitter här och "kommer igång med adoptionen".

Jag trodde aldrig att det skulle bli på detta viset.

Det är med blandade känslor man är jag just nu. En del av mig vill bara sätta huvudet i sanden och skrika högt: nej, jag vill inte, jag vill inte! Jag vill inte alls adoptera, jag vill inte alls ge mig in i det här projektet. Eller ja, en process är det ju det handlar om - går det vägen så är det ju ett livslångt förhållande det handlar om.

En del av mig tittar mig i spegeln. Både den fysiska och den själsliga. I något skede kommer jag att vara tvungen att på riktigt ta in det, att min kropp inte kommer att bli mamma.

Blandade känslor också för att jag ringde samtalet mest för att tillfredsställa min man. Min man som anser att det här är ett sätt att säkertställa att vi åtminstone har detta alternativ till ett föräldraskap.

Jag är alltså fullständigt hundra procent positivt inställd till adoption, det har jag alltid varit. Det var i och för sig lättare att vara riktigt genuint intresserad av att adoptera då jag inte insett att det kan hända att det är det enda alternativet...
Men, det oaktat, orsaken till att det är tungt att ta in det här med adoption just nu, det är den att jag upplever att det är rätt mycket tanke och känsla som går åt till ett andra IVF-försök till att bli mamma och pappa.

Jag ringde i alla fall, för att öppna för vad som göras skall för att vi skall kunna uttrycka ett intresse för att få adoptera.

Jag fick prata med telefonsvararen. Telefontid 1 timme om dagen. Jag missade fru adoptionsansvarig med några minuter.

Sucka mitt hjärta. Men, svara mig - gör du det av glädje eller lättnad?