Det upphör aldrig förvåna mig, att ett avsked eller en avslutad karriär på ett amerikanskt företag alltid slutar med att alla de personliga angelägenheterna ryms i en brun kartong av paff.
Jojo, jag vet att det baaara gäller kontorsråttorna och fortsätter spåna om just dem...
Hur är det möjligt att det alltid finns en tom kartong att tillgå? Lådan blir aldrig full? Överst ligger alltid ett foto på familjen? Seriöst, vem har ett foto på sin familj (ok, i min läsarkrets består familjen eventuellt av en bättre hälft, ibland i kombination med bebis iklädd fastvuxen päls, och jo - allt detta räknas som familj) på jobbet?
Jag skulle kanske få allt att passa in i en tom bananlåda, men, det skulle ta mig dagar att tömma mitt kontor.
Dessa strödda tankar efter att ha sett ett foto på en banktjänsteman som just stigit ut från sitt jobb på Lehman Brothers...
Tillbaka till något helt annat, bloggvärlden.
Jag blev glad över Sagas kommentar på mitt inlägg jag skrev på morgonen. Det gläder mig oerhört mycket att jag fick dig att skratta!
Inser att jag är otroligt slarvig med att kommentera kommentarer jag får på min blogg. Jag har nog aldrig gjort det, det hör inte till min stil, kan man kanske säga? Jag kommenterar mer i mina inlägg och gör det också nu!
Miljas - tack för din kommentar om mitt sätt att skriva, mitt språk! Det är ett fint beröm - jag tackar och tar emot!
Det här nu lite spridda tankar under rubriken "absolut inget fokus" - fokuset på brösten tycks ha sugit musten ur mig...
Om ingen sett genom mig vid detta laget skall jag erkänna att jag borde skriva en rapport på cirka tio sidor. Den har deadline i morgon...
Off I go. Tror jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar