Nä. Det råder rymdtystnad i trosorna.
Absolut noll-mens. Det är ohemult irriterande. Om jag kniper ihop ögonen riktigt hårt och känner efter (usch, usch så jag önskar jag kunde sky det uttrycket för alltid) så känns det pyttelitet som om mensen skulle vara på gång.
Låt mig byta ämne:
*trumvirvel*
Jag vaknade av en kram igår (att jämföra med en vak på ca. 50 cm som varit oftast rådande i sängen denna höst). Jag kom hem till nybakt pizza OCH en blomma (att jämföra med den vardagliga total tystnaden och ett totalt ointresse).
*svimma*
Nej, jag har inte blivit med älskare.
Jo, det är alltså min man som stod för alla dessa överraskningar.
Ni kan återuppstå nu. Det har jag också gjort. Det är inte mycket men, det är alltid något. Gårdagen kaskad av överraskningar är resultatet av en alldeles kort pratstund på söndagkväll.
Pratstunden gick ut på det vanliga; han säger att hans humör och ork går i banor, att han inte orkar vara gladare än han är, att han inte orkar engagera sig i - ja, något. Mitt svar på allt detta är att jag inte orkar längre. Att jag inte orkar fixa också hans humör, att jag inte orkar vara glad för oss båda, att jag inte orkar pendla på känslopendeln på grund av honom. Att jag inte orkar känna och tänka längre.
Samtalet resulterade i söndags i att min man grät (och gick och ställde sig i duschen) och i att jag kokade grönsakssoppa.
De riktiga överraskningarna kom alltså först i går - måhända helt normal behandling av äkta maka i andra äktenskap, men i vårt äktenskap betyder det här rätt mycket just nu. Jag märker att jag har svårt att riktigt svara på den här vändningen i går. Det sitter en liten typ, med horn i pannan, på min axel och viskar i mitt öra att det här bara är något övergående. Jag försöker låta bli att lyssna på den lille hornbocken och vara glad över - nu låter jag som min gamla farmor - det lilla jag får.
Ingen mens, men pizza och blommor. Alltid något. Skulle det vara jul skulle jag alltid ha något att hänga i granen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Pizzan och blommorna i granen? Ja, varför inte? Jag har alltid varit en ivrig förespråkare av alternativa jultraditioner.
Skämt åsidor - jag är väldigt, väldigt glad för din skull och jag tycker absolut du ska vara glad "för det lilla". Det KAN vara övergående, men det kan också vara just precis rätt steg i alldeles precis rätt riktning.
Tala är underskattat, men jävligt svårt.
Att vakna av en kram är bara så fruktansvärt mycket trevligare än att vakna av en vak.
Hoppas på er!
åsidor minus r.
(hatar när jag skriver fel i misstag och blir maniskt rädd för att någon ska tro att jag faktiskt TROR att jag skrivit rätt)
kontrollfreak? Nitisk? Va? Vem?
Blir verkligen glad för din skull! Jag tror precis som Ting, att det är ett steg i rätt riktning. Känner tyvärr också väl igen det där med en fin gest som sen inte blir så mkt mer, så förstår också din skeptisism.
Men jag har lärt mig att det iaf för min sambo är viktigt att jag visar uppskattning tillbaka, så att han förstår att hans gest är meningsfull och då blir det också lättare för honom att fortsätta att "ta tag" i förhållandet och inte bara lämna allt till mig.
Jag hoppas verkligen att din sambo inte tycker att han "gjort sitt" nu, utan att han fortsätter på rätt väg och vill jobba på förhållandet tillsammans med dig!
Kram
Singel-KaKi i känslosvall reagerar med att bli mycket rörd över den lilla omsorgen. En omsorg jag ofta har lättare att ta till mig, en liten lapp från en vän återfunnen i en ficka kan vara ovärderlig...
Visst kan det vara tillfälligt, och visst kan det vara krystat. Men i så fall VILLE han ju ändå krysta för din skull ;-)
Kicka ner killen med hornen i pannan från axeln och tänk att det här bara är början!
Kram m.
1) jag älskar ordet ohemult. visst är det ett fantastiskt ord. jag måste använda det mer!
2) det låter helt underbart att vakna till en kram. och starta en dialog. och prata. börja någonstans. lyckliga du. hoppas ni kan fortsätta gemensamt på denna vägen!
kram!
Skicka en kommentar