Hej och hå, hälsningar från en tusen år gammal dam.
I mitt jobb ingår - ytterst subtilt - rätt mycket representation. Representation är något som inte faller mig helt naturligt, av den enkla orsaken att jag oftast bara vill åka hem. Det har alltså inget med det sociala att göra, väl framme brukar jag ha hur kul som helst, men ja, har jag en möjlighet att åka hem så gör jag hellre det. Det underlättar ju inte att de flesta sociala arrangemang ordnas kvällstid, då jag helst av allt bara vill valsa runt i hemmet i fördelaktiga kläder modell mjuk, skön och bylsig.
Tidigare denna höst beslöt jag mig för att ändra på det här mönstret - jag är bara lat och vad har jag hemma att göra egentligen? - så, igår gick jag och bekant till mig på teater. Premiär och allt. Före själva pjäsen - som var mörk och bra - hölls en liten mottagning under vilken jag drack ett glas vin.
Rolig kväll, på alla sätt, men nu - att bända upp mina ögonlock, ja, att hälla salt i sår vore skönare tror jag...
Väl på jobbet så känner jag mig till och med bakis.
Fjärran är flickan som stod ut med ett liv i sus och dus.
Ännu en hemmasak; också min man har påpekat att jag borde komma ut mera (skall han säga?) och väl då jag gör det (hela stundande helgen är rätt bokad av diverse olika program) så surar han.
Jag känner mig verkligen tusen år gammal.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ugh, så bekant. Jag känner också tyvärr sådär rätt ofta.
När det var som värst med barnlösheten och alla skitbehandlingar orkade jag verkligen INGENTING och tanken på att INTE få åka raka vägen hem, dra på mig mjukisbyxor och slänga mig i soffan drev mig till vansinne.
Nu har det lättat lite och till min förundran har jag märkt att min kalender fyllts med allehanda aktiviteter, sociala umgängen och hålligång.
Jag trivs!
Men du får nog låta det ta den tid det tar att vilja vara mjukishemmamänniska och lyssna på dig själv! Plötsligt svänger det. Eller inte.
Vem har sagt att det nödvändigtvis är så "rätt" att vara supersocial förresten?
Var det en bra premiär? :)
Håhåjaja, som jag känner igen det… både gammeltantkänsla och surgubbe.
Och egentligen ville jag kommentera ett annat av dina inlägg, men det blev så svårt. Kunde inte sätta ihop rätt ord i rätt ordning, fel ord poppade upp i skallen och allt lät bara fel, fel, fel. För jag ville säga att du verkar så ---(vad ordet nu är för så-här-är-det-och-jag-fixar-det-med-på-något-jävla-sätt)---, som kan formulera ord som låter positiva om saker som bara låter end-of-the-world för mig. Men allt låter bara fel och orden vill inte infinna sig. Enklare att bara säga krya på dig, fast jag egentligen vill säga hur mycket jag beundrar det sätt du (verkar) hantera saker på och att jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN önskar att ni snart blir tre och en massa annat. /Miljas
Skicka en kommentar