Urursinne?

Jag har varit upptagen på andra håll, bloggen har legat i träda ett par dagar.

Frånvaron inleddes med skolgång, det vi sysselsatte oss med denna gång var intressant ja, ämnet är dock så välbekant och används av mig så pass flitigt på jobbet att undervisningen kändes lite väl vardaglig.

Hemläxan voro inlämnad, det var en förhandsuppgift som det visade sig att vi skulle grupparbeta om. Min grupp - den bestod av fyra personer och jag - fick alltså veta att jag analyserat en fertilitetsklinik. Mina gruppmedlemmar lyssnade på min muntliga sammanfattning med en blandning av beundran och det där svårdefinierade "gud har hon ingen integritet och jösses så det är spännande att höra någon berätta något så personligt".

Den som fick läsa hela berättelsen, ja, det är professorn.

Efter skola blev det veckoslut, och det vet ni...

Jag tror mitt huvud kommer att explodera vilken sekund som helst. "Situationen" med min man är inte klok. Den som hängt med en stund, den vet att jag brände på alla stubiner någon gång i augusti, det efter någon längre period av ärlig upplevelse av att det bara är jag som gör något för att det här äktenskapet skall hålla.

Efter den fighten, som som alltid blott var verbal och egentligen inte ledde någon vart, har luften gått ur mig. Jag skämtade om det i ett tidigare inlägg, att det här efterapandet av min man, att det kanske gått lite väl långt.

Jo, jag säger då det. Det har verkligen gått långt. Nu upplever jag att jag beter mig precis som min man. Jag tar inga initiativ till samtal, jag gör inget för att vidröra honom, jag gör ingenting.

Som skrivet tidigare, rätt länge var det rätt skönt. Det är så ofarligt att bara vara. Risken för att bli besviken minimeras om man inte gör något.

I går knäppte det dock till i huvudet på mig, jag upplever så starkt att hela den här perioden, då jag inte gjort något, att den är beviset för att det hela tiden varit mitt jobb att se till att det här skall fungera. Nu, nu då jag inte gör något - då är allt bara på ett tomt, ihåligt sätt, åt helvete.

Jag tror att min man ett par gånger försökt ta reda på vad som är på gång, han har ställt sig brevid mig om krävt kram - så som jag brukar göra då jag är normal (?). Han har sagt ett glatt "god natt älskling" och pockat på att jag skall kalla honom det samma - också något jag kan erkänna att jag gjort mig skyldig till ett otal antal gånger.

Äh och helvete, jag blev väl och är fortfarande så jädrans trött på att böna om uppmärksamhet, att be om bekräftelse, få höra att jag är älskad. Jag tror att min man, genom samma dåliga trick som jag, har hoppats att allt skall återgå till det normala, att jag skall ge efter, vara som vanligt igen - men, jag kan inte få mig själv att "ge upp".

Det känns som om jag kommer att vänta på att han skall vara den som tar ett första, riktigt, steg den här gången.

Jag väntar på att han skall prata med mig. Att det skall vara han som förklarar hur det känns, hur han känner sig.

I min väntan på honom, har han surnat till rejält. Nu pratar han inte med mig över huvudtaget.

Jag har levt tillsammans med mannen i nio år. Jag upplever att det är jag som burit ansvaret för att vårt förhållande skall gå framår, utvecklas, vara bra, fungerande och what not. Då jag en gång, just nu, tycker att han kan dra lasset en stund - då börjar han - uppenbarligen - sura.

Jag tror jag blir tokig, just nu är jag så arg att det knäpper i skallen på mig. Det som gör mitt ursinne än större, det är det att jag inte tror att han tänker så mycket alls - han bara surar.

Fan också.