Då allt påminner om ett ingenting.

Små, små saker som påminner mig om ett det som varit; två graviditetstest med ett ännu skönjbart positivt resultat. Medicinerna, Lugesteronet, sköldkörtelmedicinen, den extra starka b-vitaminen. Till och med trosskydden påminner mig om ett det som varit.

Det här borde vara lätt att åtgärda, det är bara ringa detaljer, de går att slänga. Likväl skär det i både ögon och själ då jag trillar över påminnelser.

Det är värre med kroppen, den påminner mig också om ett det som varit, det som faktiskt ännu är. Mina bröst ömmar, jag mår illa. Jag är trött och jag saknar ro i kroppen.

Min kropp är gravid och jag väntar på att den skall sluta vara det.

Min man ringde för att berätta nyheterna för sin mamma, älskade svärmor. Jag visste att det skulle vara oerhört tungt att prata med henne, men jag ville ändå byta några ord med henne, höra hennes röst. Jag bröt ihop totalt. Genom gråt och också hennes tårar hör jag henne säga det jag fick höra redan på sjukhuset; det är inte mitt fel, jag har inte kunnat göra mer än det jag redan gjort och jag har gjort mitt allt.

Det är inte mitt fel. Det finns inget mer jag kunnat göra. Jag har gjort mitt allt.

Ändå, allt detta till trots, den bottenlösa sorgen, det svarta hålet, tårar som överrumplar, som inte tar slut. En ändlös besvikelse. En ändlös bevikelse över att vara en besvikelse.