Rida in i solnedgången?

En sak jag en dag kommer att se fram emot, då dessa behandlingar någon gång kommer att ligga helt och hållet i historien, det är att slippa de självklara, nattsvarta depressionsvågorna. Mer än jag längtar efter ett eget jämnare flyt, ser jag fram emot att min man inte skall kunna må så illa som han gör nu (på grund av mig).

Jag vet att det är en "onödig" parentes, eller än mer icke sanningsenlig. Men, så här är det i känslokarusellen som blott snurrar i takt av moll - det bara är (=känns) så.

Fy tusan. Det har varit en tung helg - igen. Jag pratade med min fina syster igår, systern med de två små barnen. Systern, som efter första chocken (de har inte vetat att vi gjort en tredje IVF, de visste ej heller om att det var den sista...) tyckte att adoption låter som ett bra följande steg. Att det kan innebära en större chans för oss att en dag få ett barn.

Min man frågade vad vi pratat om, jag och min syster, och då jag sade att hon gladde sig över att höra att vi nu går in på det andra alternativet, att det innebär en större chans att faktiskt få ett barn så fick jag det glädjedödande svaret att det inte alls är oss garanterat.

Som om jag inte freaking visste det???

Jag blev så otroligt, vansinnigt tokarg. Som om jag inte visste det, att det finns tusen och en möjligheter i detta jordburna helvete att vi skall misslyckas också med detta försök? Jag bara så inte behöver få det gnuggat i mitt ansikte. Tokarg.

Och tokledsen, lika ledsen som min man, men ändå ledsnare. För att jag är så trött på att försöka få oss, båda, att leva samtidigt som jag får skit efter skit.

Så glatt har det varit hemma hos oss den här helgen.

Jag har fått ett par frågor, en del är intresserade av att veta hur jag kan vara så säker på att den tredje IVF:n inte lyckats. Jag var gravid senast för tre månader sedan, det kändes annorlunda då. Som jag känner mig nu har jag känt mig de gånger vi inte lyckats.

Jag har också fått frågan om varför vi inte gör fler IVF nu. Svaret är enkelt - såhär i teorin - adoption steg 1 är mer aktuellt än någonsin. Jag tror inte att det är värt risken, att sabba en eventuell möjlighet till rätt att adoptera genom att göra IVF vid sidan om.

I övrigt har muntergöken inget att rapportera, förutom att grannen ovan oss, en flyktig bekant, berättade att de skall få barn. Flickvännen är i åttonde veckan, hon hann få en mens efter att hon slutat med p-pillren, under den andra ägglossningen blev hon gravid.

Det är vid tillfällen som dessa som jag på riktigt önskar att jag trodde på en gud eller något, då skulle jag nu kunna klamra mig fast i "allt har en mening".

Inget har någon mening. Finns det månne någon religion som kör med det som motto? Jag anmäler mig som frivillig omedelbart.