Vad är det som hänt?

Ni har egentligen helt rätt, jag behöver inte förklara för någon varför jag inte kan vara på jobb. Men, i och med att det väckt mer oro och nyfikenhet om jag bara uteblivit, så är mina närmaste kolleger införstådda i att det är "en släng av något personligt" jag drabbats av.

Det känns bra att ni är på min sida, stödet, trösten jag får av de rader ni fäster känns bra. Jag ser och hör att jag finns med er i era egna bloggar och tankar, också det värmer.

Det finns några saker som är genomgående i den ringa kontakt jag har med den yttre världen just nu, och det förekommer också i käraste bloggsystrarnas kommentarer den senaste veckan, den första är den stora oförståelsen.

Det känns, uppriktigt, bra, att man säger "jag förstår inte vad det är du går genom just nu, det bara går inte att förstå". För, som jag svarat ett otal gånger, det här inget man skall förstå, det här är inte normalt, det är inte naturligt.

Det finns så många som önskat att de skulle kunna göra någonting. Göra någonting för att hjälpa, för att underlätta, för att lösa situationen. Jag kan inte annat än tacka, och samtidigt konstatera att det egentligen inte finns något någon kan göra. Inte för att råda bot, inte för att göra det här till något annat än det det i all sin jävlighet är.

Men, mitt varma tack, det består. Det att ni, man, gör just det, fortsätter prata med mig, fråga mig och oss om det finns något man ni, man kan göra, det är det bästa. Tack.

Att jag inte är den lättaste att ha att göra med, jag är i flis och jag är i gråtande atomer, det går om en dag. Det måste gå om en dag. Jag kan bara hoppas att alla står ut under tiden och vägen.

Vad är det som egentligen hänt? Jag har egentligen inte sagt något och jag har fått frågan.

Jag har drabbats av en så kallad cornu graviditet. Fostret sitter alltså på rätt ställe, i livmodern, men på fel ställe i livmodern. I mitt fall sitter fostret i livmoderväggen, intill passagen till den borttagna äggledaren. Fostret skulle så småningom slita sönder hela livmodern, därför måste det bort.

Alternativen på sjukhuset senaste vecka var många - allt från öppen operation till medicinsk abort. Läkarna valde att först testa den medicinska vägen, Metotrexat injicerades senaste vecka och i morgon skall jag till sjukhuset för att kolla om cellgiftet fått fostret att tillbakabildas och för att kolla hcg-värdet. Alternativen i morgon är de muntra; fortsatt cellgiftsbehandling eller operation.

Oddsen för att detta skulle hända? Som IVF-läkaren sade då hon "bara" trodde att det handlade om ett vanligt utomkveds - noll till tio procent. Att det bara är två procent av utomkvedsen som sitter som det här, det gör det hela mer osannolikt.

Det som borde vara fint med att det är så eländigt som det bara kan vara, är att det bara kan vända, att det bara kan vända mot det bättre. Jag har trott på en tvär kurva många gånger redan, men, än har jag inte sett den.