Fortfarande mensvärk. Värre idag än alla andra dagar. Cykeldag 34 - konstigt skulle det vara om jag inte vore sprängfärdig - alla som använt progesteron vet vad jag menar...
Jag undrar hur lång tid det här egentligen kommer att ta? Att bli av med allt det jag förknippar med att försöka få ett biologiskt barn? Som född och uppvuxen med föräldrar som levt det glada 60-talet så fick jag det intutat i mig från första början - att det värsta som kunde hända skulle ha varit att "bli med barn i för ung ålder". Egentligen tror jag att jag blev av med min "rädsla" över att bli gravid först då jag träffade min då blivande man.
Det är egentligen sjukt, hur stort fokus jag lagt på att skydda mig, att vara preventiv. Högst antagligen har det varit onödigt hela tiden - med tanke på en graviditet, då.
Nu då jag lärt mig, den långa och hårda vägen, hur svårt det egentligen är att ens bli gravid, undrar jag om man inte borde undervisa lika mycket i hur svårt det kan vara att få ihop det?
Jag har tagit små babysteps (ironiskt eller hur?) för att bli av med min sjuka fokusering på, till exempel, min menscykel. Tanken på att återuppta användningen av ägglossningsstickor känns oerhört avlägsen, främst säkert på att det inte är någon vits med att checka dem. Jag hoppas att jag och vi aldrig mer kommer att försöka tajma ett sexuellt umgänge.
Men, jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag lagt allt detta ångestframkallande fokus bakom mig?
Finaste Songbird, som skriver en av de bloggar jag dagligen läser, var ledsen också för min skull igår. Och den omtanken värmer oerhört - det känns så otroligt viktigt och fint att någon som vet hur det kan kännas visar att hon eller han känner med mig, oss, i en situation som den här. Så, jag vill än en gång rikta ett tack till Songbird och alla andra som ger uttryck för medkänsla, det är många gånger det enda som känns bra.
Jag kan fortfarande glädjas över nya små människor som meddelar om snar ankomst, jag är tvungen att leva enligt den enkla principen "det är ju inte bort från mig". Men, i ärlighetens namn, riktigt hundraprocentigt själaglad blir jag då någon av mina medsystrar lyckas! Och, jo, att lyckas, det innebär allt från att bli gravid till att ta ett litet steg framåt i tex. adoptionskön.
Om jag skulle vara gud, allsmäktig eller diktator för ens en dag skulle jag ge oss allt det vi hetast önskar oss.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Visst är det ironiskt? Att man skyddat sig slaviskt i alla dessa år. Bara för att sitta här nu, tom.
Tänker på dig ska du veta. Och önskar att det ska ljusna snart. SNART.
Stor kram.
Jag har också tänkt på det där, alla år av p-pillerknaprande! Fast å andra sidan är det ju inte jag som är infertil utan min sambo - men det känns ändå ironiskt att ha proppat i sig alla piller i alla år...
Önskar så att det ska lösa sig för er snart, på ett eller annat sätt!
Kram
Nu har jag läst igenom hela din blogg. Det tog några kvällar och jag har gråtit, nickat igenkännande, lidit med dig och beundrat din styrka.
Trots att det mesta verkar tyda på motsatsen så hoppas, hoppas jag att det kanske ändå gått vägen denna gång. Om inte, så önskar och tror jag att du ska klara av att ta även nästa steg - vad det nu än blir.
Du har förresten ett fantastiskt sätt att skriva. Jag älskar att läsa texter som är fria från särskrivningar och andra styggelser :-), språkligt kreativa samt unika för skribenten.
Tänk att vi som har varit så noga med att skydda oss ska drabbas så hårt när vi väl vill bli gravida.
Tänker på dig varje dag.
Kram, Kaica
Skicka en kommentar