Neverending story?

Jag har tillbragt hela dagen på sjukhuset.

Historien med alla de rörliga komponenterna tar inte slut. Den kommer inte till sin ände.

Inledde vid åtta med ett blodprov, för att mäta hcg-värdet. I väntan på resultatet gjordes ett VUL, detta av en av landets VUL-experter. Exert och expert, jag vet inte, han rotade runt och sade - på tal om de rörliga komponenterna och alternativ och deras variabler - att "fostret" mer sitter utanpå livmodern än inne i den. Att en operation fortfarande innebär tusen och en risk.

Jag försökte pumpa honom på information, på svar. "Fostret" mätte idag en storlek om ca. 4 cm, vilket är lite större än senaste vecka, men, det är inte storleken det hänger på, det är mitt mående och mitt hcg-värde.

Mitt mående, det fysiska, är det inget fel på. Det var det inte i augusti heller, och då hann jag gå in i vecka tio innan utomkvedet uppdagades... Personligen tycker jag att man inte borde fästa så mycket vikt vid mitt mående, jag kan ju uppenbarligen explodera utan att det känns så mycket i förväg.

Så, efter rätt få svar på mina frågor om mitt underliv och liv i detta fick jag vänta på mitt hcg-värde. Då jag kom hem senaste vecka hade värdet sjunkit till snäppet under 50.000. Då sköterskan - en av de gulligaste och proffsigaste jag någonsin träffat, jag har haft lyckan att få träffa henne under alla mina vistelser på sjukhuset den här hösten - kom för att berätta hur det ser ut idag, så visade hon mig sonikt en A4 på vilket det stod: 70.000. Lite drygt 70.000 enheter.

Beskedet av VUL-experten var operation, att jag skulle tas in omedelbart.

Beskedet kollades ännu med överläkaren på sjukhuset och jo, beskedet han gav var ett annat. Och överläkarens beslut var det som därefter var det gällande, en ny dos Metotrexat.

En ny dos cellgifter blev injicerad och jag kunde åka hem, via ett par nya blodprov, för att fortsatt invänta att det jag nu har inom mig skall fatta att bara dö bort. Tyna bort och försvinna.

Tanken slog mig under min hemresa, att om det och de som funnits inom mig under de senaste månaderna skulle ha suttit på rätt ställe och utvecklats till de barn de var tänkta att bli och vara skulle de, utan tvekan, ha varit något av det mest envisa och uthålliga. Så envist har de bitit sig fast i mig och utvecklats, omedvetna om att de suttit och sitter på absolut fel och livsfarliga ställen i det som skulle ha varit deras mor.

Jag måste bara säga det, att idag hade jag faktiskt föredragit operation. För att få ett slut på det här. Min man, som befinner sig på en arbetsresa, gick slutligt upp i limningarna idag. De varierande beskeden och oron för mig, gör att han nu är absolut knäckt av den här långdansen.

Men, jag och vi fortsätter vänta. Om inget händer, det vill säga ingen explosion sker, skall jag på tre provtagningar och VUL nästa vecka.

Jag märker att jag tycker synd om mig själv. Steget till självömkan är inte stort.