Thibb är mamma!

Åh, Thibb - som finns med till höger som en av de underbara kvinnor jag följer med - har blivit mamma till det som måste vara världens vackraste lille gosse!

Jag är så innerligt lycklig över att en av historierna, barnlöshetshistorierna här bland bloggarna, har fått den mest fantastiska upplösningen vi alla så innerligt önskar oss! Nu har det hänt, det har gått precis som det borde gå och det gör mig otroligt glad!

Under helgen har jag varit på en höstfest ute på en sommarstuga. Festdeltagarna, de flesta mer bekanta med min man och följdaktligen lite yngre än jag, är fina människor jag inte träffat på länge (ni vet, det där med att inte gå ut för att träffa folk).

Jag kramade om värdinnan då vi steg ut ur bilen och kunde ana mig till en liten, liten bula på hennes mage. Jo, det är klart det - en del av festprogrammet gick ut på att hon och hennes sambo berättade att de skall bli föräldrar. Överraskade, men mycket glada! De hade inte riktigt koll på hur det gått till - jo, de vet hur man gör barn - och framför allt hade de ingen koll på när det hade hänt.

Oavsett tillvägagångssätt är de glada och det är jag också. Jag gratulerar mig själv för att jag märkte det helt på egen hand - och för att jag faktiskt är glad.

På samma fest deltog också soon to be-tvåbarnsmamman. I nittonde veckan gladde hon sig över att det två månader långa illamåendet håller på att gå om.

Där satt jag. Som ett annat fån.

Min hetaste önskan är att en dag få berätta samma nyhet. Jag är inte riktigt där ännu, nej.

I väntan på att få leverera nyheter kan jag glädja mig över att det snart gått fem hela dygn sedan ett plus på stickan. Fem dygn utan blödningar. Fem dygn med lite ömma bröst. Fem dygn av trötthet. Fem dygn av mensvärk.

Fem dygn av mer eller mindre svårtyglad hysteri.

Hysterin blev, i fredags, okontrollerbar. Jag satt rakt upp och ner på soffan och var övertygad. Övertygad bortom förnuft om att det här går åt helvete.

Just det, att det här är bortom förnuft, en icke-rationell känsla styr och och ställer över mig, gör att det här är oerhört tungt. Bara det att jag inte kan glädjas över att varje dag egentligen för mig framåt är så inte jag. I mitt okontrollerbara jag innebär varje bra dag att jag kommer att bli så mycket mer besviken och bestört då något ont händer.

Jag försöker njuta av varje stund jag inte tänker på det här, varje stund jag inte tänker svarta tankar är goda stunder. De goda stunder jag behöver för att orka med det här.

Fortfarande, det är det här jag önskar mig mest av allt i hela världen - den här situationen - att jag är gravid! Så, jag skulle så innerligt gärna vilja fröjdas, vara glad, lycklig. Jag förmår inte, inte än och det smärtar mig.