Den döda vinkeln.

Jag skall erkänna att jag tänkt på det, funderat på det, drömt om det.

I det fall att man vore gravid, alldeles på slutrakan, hur skall man kunna veta vad man skall packa i sin BB-väska och hur i all sin dar skall man veta när det, faktiskt och på riktigt, är dags att åka till BB?

Det här är saker och frågor jag inte kommer att behöva grubbla mer över. Det är bara att stryka från listan över saker jag en dag vill lära mig.

Men, jag har under ett par dagar glatt mig över att jag är nästan där, jag får nästan uppleva det ovan beskrivet. Jag har nämligen en färdigpackad sjukhusväska. Jag våndades hela kvällen igår över ett åka eller inte åka till sjukhuset.

Jag hade alltså ont. Cellgifterna kan komma med ett magont, men, hur skall jag skilja på cellgiftsont och ett nu-sprack-livmodern-ont? Rådet är att jag skall åka in direkt jag misstänker att det senare är på gång, efter en orolig natt kan jag konstatera att jag fortfarande är hemma. Det är alltså, än så länge, cellgiftsont.

Här sitter jag alltså med min sjukhusväska packad och inväntar signaler från och ur min kropp.

Jag har fått ett mail av min IVF-doktor som har blivit uppdaterad om min situation. Hon skriver i sitt mail att hon misstänkte det här redan då hon skickade mig till sjukhuset, men att hon inte ville uppröra oss mer än vi redan var upprörda.

För att vara fortsatt osammanhängade, jag har, på blott positiva sätt, fått frågan hur jag orkar skriva om det här, hur jag orkar skriva så mycket om det här - och ja, varför jag väljer att göra det. I all min enkelhet, det här är "att skriva av mig" i varje bokstav och mening som finns. Skulle jag inte skriva det här av mig och ur mig, då skulle jag vara långt mycket lägre och än mer icke-funktionell än jag nu är.

Det är en fråga om överlevnad, att få det här till "pappers". Jag behöver det, jag behöver se det på pränt för att förstå att det här har hänt. Att det här har hänt mig och oss. Att vi aldrig kommer ur det, trots att vi är tvungna. Vi kommer inte att vakna ur den här mardrömmen, den är på riktigt. Det hjälper inte att strutsa, att stoppa huvudet i sanden och hoppas att faran blåst förbi då man återvänder med öppna ögon.

Det är därför jag skriver. För att överleva.