Det kunde vara värre.

Det är en tanke som dyker upp nu och då, sällan, men, jag registrerar den varje gång. Tanken på att det faktiskt kunde vara värre. Att jag har, då jag orkar fokusera en dimmig blick, otaliga saker att vara tacksam över.

Min man kom hem efter några dagar på arbetsresa. Trots att det på sina sätt är tungt att vara tillsammans, vi påminner varandra om vårt ännu pågående sista försök att bli biologiska föräldrar, är jag ändå gladare då han är hemma.

Jag märker att jag kan slappna av lite bättre då min man är hemma. I onsdags, efter sjukhus, beskedskarusellen och cellgifterna, kände jag mig pytteliten, ensam och rädd.

Jag vaknade vid åtta denna morgon av oljud från lägenheten ovanför vår. De mest traditionella ljuden av att allt inte står rätt till hos grannarna - och, tyvärr, bekräftelsen i ett allt högre skrän kryddat av okvädelser som "satans kärring, låt det vara absolut sista gången...". Jag låg paralyserad i sängen, skräckslagen och med ett galopperande hjärta. Efter en uppväxt med exakt samma ingredienser - om jag skall tro på det jag hörde - drabbas jag av panik så fort jag kan ana mig till våld, aggressivitet eller annat liknande i min närhet.

Där jag låg i vår säng, åkte tusen och en tanke racerfart genom min hjärna - vad skall jag göra? Skall jag gå upp och ringa på dörren? Skall jag ringa polisen? Skall jag vara den räddhare jag redan som liten föraktade, den som "vet" och ingenting gör?

Tyvärr är jag än i denna stund, det senaste. Nu är det tyst i våningen ovanför, men mitt självförakt är inte mindre för det.

Så typiskt, familjen ovanför, rätt nyinflyttad, ser så fin ut på ytan - mamma, pappa, barn och liten hund. Och, så det här nattsvarta. Åtminstone denna morgon kändes det som om det nattsvarta bara måste överskugga idyllen i den familjen.

I våningen nedanför, vi. Som inte får ihop den utökade familjelycka vi så hett och innerligt önskar oss, som går genom en lite överdrivet tradig väg för att ens kunna vara "bara" barnlösa. Som, trots det totalt nattsvarta hos oss, ändå har varandra.

Så ojämnt lycka fördelas, så olika vi handskas med den lycka vi har.