Ingen mens.

Nä. Det råder rymdtystnad i trosorna.

Absolut noll-mens. Det är ohemult irriterande. Om jag kniper ihop ögonen riktigt hårt och känner efter (usch, usch så jag önskar jag kunde sky det uttrycket för alltid) så känns det pyttelitet som om mensen skulle vara på gång.

Låt mig byta ämne:

*trumvirvel*

Jag vaknade av en kram igår (att jämföra med en vak på ca. 50 cm som varit oftast rådande i sängen denna höst). Jag kom hem till nybakt pizza OCH en blomma (att jämföra med den vardagliga total tystnaden och ett totalt ointresse).

*svimma*

Nej, jag har inte blivit med älskare.
Jo, det är alltså min man som stod för alla dessa överraskningar.

Ni kan återuppstå nu. Det har jag också gjort. Det är inte mycket men, det är alltid något. Gårdagen kaskad av överraskningar är resultatet av en alldeles kort pratstund på söndagkväll.

Pratstunden gick ut på det vanliga; han säger att hans humör och ork går i banor, att han inte orkar vara gladare än han är, att han inte orkar engagera sig i - ja, något. Mitt svar på allt detta är att jag inte orkar längre. Att jag inte orkar fixa också hans humör, att jag inte orkar vara glad för oss båda, att jag inte orkar pendla på känslopendeln på grund av honom. Att jag inte orkar känna och tänka längre.

Samtalet resulterade i söndags i att min man grät (och gick och ställde sig i duschen) och i att jag kokade grönsakssoppa.

De riktiga överraskningarna kom alltså först i går - måhända helt normal behandling av äkta maka i andra äktenskap, men i vårt äktenskap betyder det här rätt mycket just nu. Jag märker att jag har svårt att riktigt svara på den här vändningen i går. Det sitter en liten typ, med horn i pannan, på min axel och viskar i mitt öra att det här bara är något övergående. Jag försöker låta bli att lyssna på den lille hornbocken och vara glad över - nu låter jag som min gamla farmor - det lilla jag får.

Ingen mens, men pizza och blommor. Alltid något. Skulle det vara jul skulle jag alltid ha något att hänga i granen.

Ute och cyklar?

Min mens, den första egentligen riktiga efter utomkvedsoperationen i augusti, borde ha kommit i torsdags. Jag själv har tappat räkning totalt, det var min doktor som angav torsdag som första möjliga startdag för mens.

Nu är det måndag och mens? Knappast.

För barnalängtande kvinnor i fertil ålder skulle det här säkert vara en god nyhet. I mitt liv heter det här obstakel.

Då jag talar om andra...

...då talar jag egentligen, eller i alla fall lika mycket, om mig själv. Har ett behov att tillägga det då jag ser att jag i det tidigare inlägget skrev:

Jag tror att det är många som behöver höra det - att de gjort och gör så gott de kunnat och kan.

Jag tror att jag mår bra av att tänka så om mig själv ibland. Att jag gjort och gör så gott jag kan.

Det må låta bisarrt, men, jag är tacksam över att jag varit rikigt genomdeprimerad en gång i mitt liv. I efterhand inser jag att jag lärde mig så väldigt mycket under den perioden i mitt liv - ett konkret exempel på att man inte inser att man lär sig, då man gör det. Insikten, om jag försöker hitta kristallen i den, så är det att jag måste vara snällare med mig själv. Jag måste ha större förståelse för mig själv. Framför allt måste jag förlåta mig själv.

Behöver jag säga att jag har ett ytterst strängt över-jag? Att över-jaget är ytterst fördömande, ser allt i svartvitt?

Över-jaget höll på att få ett övertag över mig. För att ge mig själv, det riktiga, kroppsliga jaget - det andra ser och känner - en chans, var jag tvungen att ge mig själv lite credits. Bygga på mig själv genom att förlåta mig själv allt det dåliga jag trodde och tror att jag förorsakar allt och alla.

Hupp, alldeles strax kommer jag att börja tugga på mina glasögon och humma för mig själv, dags att lyfta rumpan ur psykoanalytiker-wanna-be-soffan.

Val i livet.

Jag har läst omkring i den webbaserade världen idag, ett ämne som dyker upp här och där är tanken på de val man gjort och gör i sitt liv.

Jag tycker inte att man skall späka sig, eller gräma sig över beslut man fattat i det förflutna. En stor del av de val man gjort, i många fall tar de sig skepnaden av beslut eller val först i efterhand - insåg man alla gånger att man valde då det var just det man gjorde?

Sällan är det ju, tyvärr, så att man går och grubblar över ett gott beslut, ett positivt val. Det som sysselsätter oss är ilska, ledsenhet eller sorg för att vi valde "fel".

Man vet ju inte att det är ett felaktigt val då man gör det? Då skulle man inte välja just den vägen?

Jag tror att man väljer så bäst man kan var gång man står i ett vägskäl.

Vet inte varför jag har ett så stort behov av att skriva det här just nu? Jag tror att det är många som behöver höra det - att de gjort och gör så gott de kunnat och kan. Att vi alla mår bra av att vara lite snällare - också mot oss själva.

Jag har blivit utmanad.

Jag har fått en utmaning av Saga - tack!

1. Vilken mat äter du ofta?
Pasta med tomatsås. Vegetarisk wok, med tofu. Guacamole.

2. När du är på kalas, är du den som sitter eller hjälper du till att duka av?
Jag sitter gärna.

3. Var sitter du helst när du bloggar?
Vid köksbordet.

4. Köper du ofta Triss.
Aldrig.

5. Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Det är svårt att välj, Barbados. Sicilien. Berlin.

6. Vilken TV-kanal tittar du mest på?
Jag tittar försvinnande lite på tv, jag tittar lika lite på alla kanaler.

Sen får jag be om ursäkt för att jag inte utmanar, jag är kass på sådant. Får jag skylla på att jag svarar på utmaningen så sent att alla jag känner redan blivit utmande?

Korta notiser ur mitt liv;

Jag är illa berörd över skolmassakern.

Jag borde få (har absolut nollkoll) mens idag ungefär.

Jag skall tillbringa helgen ute på vårt lantställe. Tillsammans med min man och tre andra män. Jag måste bara tillägga att det är "kvinnofritt" - fråga mig inte hur jag ändå platsar i gänget. Hur perverst det än låter så tror jag det blir bra.

Graviditetsdrömmar

Jag drömde i natt att jag gjort en IVF till. I drömmen var det dagarna före graviditetstestet jag genomled - och det var alldeles fruktansvärt. Jag kommer inte ihåg om jag faktiskt gjorde ett test eller om jag bara visste, men, resultatet var förstås negativt.

Drömmen, känslan, allt, var fruktansvärt.

En fysisk orsak till att jag drömmer överhuvudtaget, att jag drömmer drömmar jag kommer ihåg på morgonen, är att jag somnat två nätter utan medicinsk hjälp! Hurra! Tusen applåderande små händer! Jag har alltså inget emot att somna med hjälptablett, men det känns skönt att hjälpmedlet fungerar lika bra under huvudet, som i huvudet.

Kort notis; jag tycker att det varit alldeles för få glädjande besked gällande kommande bebysar bland mina bloggsystrar under en alldeles för lång tid.

Jag kan inte låta bli att bli tokig light av artiklar och litteratur som denna:

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article3362828.ab

Jo, man kan påverka sin kropp på många positiva sätt genom rätt kost. Men, sitter man här med en kass äggledare och minus den andra äggledaren, då önskar man bara artiklar och övriga goda tips och råd om "såhär du bli vips-gravid" långt bort.

En skänk från ovan.

Tänk att en ensamkväll hemma kan vara så skön. Den känns ännu bättre i och med att den är, åtminstone i min värld, helt oplanerad.

Det känns som om jag fått en present.

B*utterM*tta.

Fina ni. Tack för fina inlägg i det förra inlägget.

Det känns otroligt fint att någon, ni, är på min sida.

Orsaken till min ursinnesfrustration, det är lite lugnare nu då jag är på jobb, är den att jag upplever att jag försökt allt. Allt det ni föreslår har jag prövat. Allt utom samtals- eller parterapi - det har jag föreslagit ("jag orkar inte bära det här lasset längre, vi behöver hjälp") men, det var min man inte intresserad av.

Jag är bara så trött.

Jag blir inte mindre trött av att kombinera allt det här med boken "Bitterfittan" av Maria Sveland. Allt i boken känns som "jag, jag, det är om mig hon skriver!!!"

...ja, förutom att bokens huvudperson lyckades bli mamma innan hon blev riktigt bitter på riktigt.

Urursinne?

Jag har varit upptagen på andra håll, bloggen har legat i träda ett par dagar.

Frånvaron inleddes med skolgång, det vi sysselsatte oss med denna gång var intressant ja, ämnet är dock så välbekant och används av mig så pass flitigt på jobbet att undervisningen kändes lite väl vardaglig.

Hemläxan voro inlämnad, det var en förhandsuppgift som det visade sig att vi skulle grupparbeta om. Min grupp - den bestod av fyra personer och jag - fick alltså veta att jag analyserat en fertilitetsklinik. Mina gruppmedlemmar lyssnade på min muntliga sammanfattning med en blandning av beundran och det där svårdefinierade "gud har hon ingen integritet och jösses så det är spännande att höra någon berätta något så personligt".

Den som fick läsa hela berättelsen, ja, det är professorn.

Efter skola blev det veckoslut, och det vet ni...

Jag tror mitt huvud kommer att explodera vilken sekund som helst. "Situationen" med min man är inte klok. Den som hängt med en stund, den vet att jag brände på alla stubiner någon gång i augusti, det efter någon längre period av ärlig upplevelse av att det bara är jag som gör något för att det här äktenskapet skall hålla.

Efter den fighten, som som alltid blott var verbal och egentligen inte ledde någon vart, har luften gått ur mig. Jag skämtade om det i ett tidigare inlägg, att det här efterapandet av min man, att det kanske gått lite väl långt.

Jo, jag säger då det. Det har verkligen gått långt. Nu upplever jag att jag beter mig precis som min man. Jag tar inga initiativ till samtal, jag gör inget för att vidröra honom, jag gör ingenting.

Som skrivet tidigare, rätt länge var det rätt skönt. Det är så ofarligt att bara vara. Risken för att bli besviken minimeras om man inte gör något.

I går knäppte det dock till i huvudet på mig, jag upplever så starkt att hela den här perioden, då jag inte gjort något, att den är beviset för att det hela tiden varit mitt jobb att se till att det här skall fungera. Nu, nu då jag inte gör något - då är allt bara på ett tomt, ihåligt sätt, åt helvete.

Jag tror att min man ett par gånger försökt ta reda på vad som är på gång, han har ställt sig brevid mig om krävt kram - så som jag brukar göra då jag är normal (?). Han har sagt ett glatt "god natt älskling" och pockat på att jag skall kalla honom det samma - också något jag kan erkänna att jag gjort mig skyldig till ett otal antal gånger.

Äh och helvete, jag blev väl och är fortfarande så jädrans trött på att böna om uppmärksamhet, att be om bekräftelse, få höra att jag är älskad. Jag tror att min man, genom samma dåliga trick som jag, har hoppats att allt skall återgå till det normala, att jag skall ge efter, vara som vanligt igen - men, jag kan inte få mig själv att "ge upp".

Det känns som om jag kommer att vänta på att han skall vara den som tar ett första, riktigt, steg den här gången.

Jag väntar på att han skall prata med mig. Att det skall vara han som förklarar hur det känns, hur han känner sig.

I min väntan på honom, har han surnat till rejält. Nu pratar han inte med mig över huvudtaget.

Jag har levt tillsammans med mannen i nio år. Jag upplever att det är jag som burit ansvaret för att vårt förhållande skall gå framår, utvecklas, vara bra, fungerande och what not. Då jag en gång, just nu, tycker att han kan dra lasset en stund - då börjar han - uppenbarligen - sura.

Jag tror jag blir tokig, just nu är jag så arg att det knäpper i skallen på mig. Det som gör mitt ursinne än större, det är det att jag inte tror att han tänker så mycket alls - han bara surar.

Fan också.

Hemläxan är inlämnad.

Så, nu är det gjort.

Hemläxan, min rapport över mitt förhållande till min klinik, är inte helt offentlig, mina studievänner kommer alltså inte att läsa hela rapporten - blott sammandraget på sista sidan. I sammandraget var jag ombedd att göra en lista över "drag och kännetecken för positiv, betydelsefull service".

Riktigt outad för hela klassen är jag alltså inte, små bitar av mes finns nog kvar.

Men, jag har berättat om behandlingen för överläraren. Jag berättade nu då höstsäsongen kom igång - blott för att ta ner på stressnivån, för att inte oroa mig själv över eventuella missade deadlines eller risigt resultat på tentamen.

Jag ser med skräckblandad förtjusning på hur "listan över de människor som vet" blir längre och längre. Det känns lite dubbelt - det känns inte som en hemlighet längre, men det är absolut inget jag vill prata med alla om... Jag kan bara konstatera att jag läcker som ett såll.

Jag förverkligade tvångstanken.

Nu gäller det att vara noggrann i fortsättningen. Förverkligar man en, kanske man förverkligar fler. Alternativt alla.

Varför gör hon på detta viset?

Som jag skrivit tidigare så studerar jag vid sidan av mitt arbete.

Jag har fått en hemläxa. Hemläxan går ut på att analysera ett kundförhållande. Ett förhållande uti vilket jag är kunden. Helst av allt skall jag analysera ett förhållande jag är tillfreds med.

Nu har jag drabbats av en tvångstanke. Det är snubblande nära att jag skriver en analys över mitt och IVF-klinikens föhållande.

Min bruna paffkartong och jag

Det upphör aldrig förvåna mig, att ett avsked eller en avslutad karriär på ett amerikanskt företag alltid slutar med att alla de personliga angelägenheterna ryms i en brun kartong av paff.

Jojo, jag vet att det baaara gäller kontorsråttorna och fortsätter spåna om just dem...

Hur är det möjligt att det alltid finns en tom kartong att tillgå? Lådan blir aldrig full? Överst ligger alltid ett foto på familjen? Seriöst, vem har ett foto på sin familj (ok, i min läsarkrets består familjen eventuellt av en bättre hälft, ibland i kombination med bebis iklädd fastvuxen päls, och jo - allt detta räknas som familj) på jobbet?

Jag skulle kanske få allt att passa in i en tom bananlåda, men, det skulle ta mig dagar att tömma mitt kontor.

Dessa strödda tankar efter att ha sett ett foto på en banktjänsteman som just stigit ut från sitt jobb på Lehman Brothers...

Tillbaka till något helt annat, bloggvärlden.

Jag blev glad över Sagas kommentar på mitt inlägg jag skrev på morgonen. Det gläder mig oerhört mycket att jag fick dig att skratta!

Inser att jag är otroligt slarvig med att kommentera kommentarer jag får på min blogg. Jag har nog aldrig gjort det, det hör inte till min stil, kan man kanske säga? Jag kommenterar mer i mina inlägg och gör det också nu!

Miljas - tack för din kommentar om mitt sätt att skriva, mitt språk! Det är ett fint beröm - jag tackar och tar emot!

Det här nu lite spridda tankar under rubriken "absolut inget fokus" - fokuset på brösten tycks ha sugit musten ur mig...

Om ingen sett genom mig vid detta laget skall jag erkänna att jag borde skriva en rapport på cirka tio sidor. Den har deadline i morgon...

Off I go. Tror jag.

Bröstobservation.

De är fortfarande på plats, de två. Mina bröst.

Jag vet inte varför min blick fastnade på dem idag. Där hänger de. Hänger är väl att ta i, så stora är de inte.

De är så små. De är slappa i skinnet. De är så ostinna som de bara kan bli.

Jag tog ett greppatag om dem och nej, de är abolsut inte ömma.

Tänk så allt kan förändras. Det som mer eller mindre varit navet i mitt fokus under långa perioder, det är nu bara mina bröst.

Det är rätt skönt faktiskt.

(Nej, det hör inte till morgonrutin att klämma mig själv på brösten. Idag blev det bara så.)

Übersocial?

De går tydligen inte att kombinera - det återupptagna sociala livet och bloggandet.

Det är där ute jag har varit, i livet. Ända sedan fredag faktiskt.

Roliga saker, jag har ridit både igår och idag. Jag är en typisk "började som barn, hade pojkpaus och har återupptagit ridningen som tant". Jag har återupptagit ridningen som fullvuxen ett par gånger, har sökt ett stall jag känner mig hemma på - och en häst förstås. Ridningen har, nu under min fullvuxna karriär, mest handlat om ett komma-ifrån-allt-det-andra, men det har skett en förändring nu. Under de senaste dagarna har jag skärpt mina ryttarsinnen, jag saknar att vara bra på att rida igen. Så, nu har jag filat på min sits, det har gått över förväntning och hästen går rätt bra. Det är roligt!

Idag var vi ute på en lång tur i terrängen, det om de träningspassen..., det var underbart! Hästen var pigg och glad, gladast blev vi båda då vi stötte på en trio med rådjur i en skogsglänta.

Det om det friskislivet.

Jag träffade en av mina allra bästa vänner igår, jag har sett henne senast i februari... Det är fråga om samma vän som ringde mig exakt på sekunden efter att jag testade negativt på den andra IVF:n i maj - efter det samtalet har vi inte pratat med varandra. Igår blev det äntligen ändring på det - vi åt en snabb middag innan vi gick hem till henne och hennes familj. I familjen ingår man och en dotter på två och ett halvt, mannen var på väg ut, så det blev en hemmakväll oss flickor mellan.

Det var roligt. Det kändes inte konstigt på något sätt. Vännen och jag har en vänskap som tål långa uppehåll i kontakten - jag står inte ut med vänskap som går ut på att man ständigt måste både ringas och ses. Ej heller har jag förståelse för "vänner" som börjar sura och hänga läpp om man, jag inte ringt det sedvanliga veckosamtalet.
Det om det, vi hade det hur roligt som helst igår kväll. Det var roligt att bara uppdatera varandra om det senaste, några egentliga nyheter hade varken hon eller jag att presentera. Det var mest löst prat över en flaska mycket gott rött vin.

Den här vännen - den djupa vänskapen till trots - har ingen aning om vad jag och vi går genom. Det kanske kan verka konstigt, men - tro det eller ej - det känns inte alls underligt.

Det var fint att träffa henne, det var en fin avrundning på veckan då jag försöker mig på ett socialt liv.

Nu är jag, dessutom, nyss hemkommen från ett badmintonpass. Stolt, rätt tillfreds och nyduschad sitter jag med en kopp svart te med färsk ingefära och rysk honung och skall läsa genom allt som händer i bloggfavoriternas värld!

Skavfötters med livet.

Hej och hå, hälsningar från en tusen år gammal dam.

I mitt jobb ingår - ytterst subtilt - rätt mycket representation. Representation är något som inte faller mig helt naturligt, av den enkla orsaken att jag oftast bara vill åka hem. Det har alltså inget med det sociala att göra, väl framme brukar jag ha hur kul som helst, men ja, har jag en möjlighet att åka hem så gör jag hellre det. Det underlättar ju inte att de flesta sociala arrangemang ordnas kvällstid, då jag helst av allt bara vill valsa runt i hemmet i fördelaktiga kläder modell mjuk, skön och bylsig.

Tidigare denna höst beslöt jag mig för att ändra på det här mönstret - jag är bara lat och vad har jag hemma att göra egentligen? - så, igår gick jag och bekant till mig på teater. Premiär och allt. Före själva pjäsen - som var mörk och bra - hölls en liten mottagning under vilken jag drack ett glas vin.

Rolig kväll, på alla sätt, men nu - att bända upp mina ögonlock, ja, att hälla salt i sår vore skönare tror jag...

Väl på jobbet så känner jag mig till och med bakis.

Fjärran är flickan som stod ut med ett liv i sus och dus.

Ännu en hemmasak; också min man har påpekat att jag borde komma ut mera (skall han säga?) och väl då jag gör det (hela stundande helgen är rätt bokad av diverse olika program) så surar han.

Jag känner mig verkligen tusen år gammal.

En varm omfamning.

Tyvärr är det förkylningen som kramar mig.

Note to self: jag har blivit starkare på alla plan av den här tiden som barnlös.

Sitter just nu på jobbet, är fullkomligt omringad och överöst av riktigt banala problem. Fiktiva, barnsliga problem. Påhittade problem. Problem som bara finns i huvudet på dem som gapar mest om dem.

Jag har inte bara blivit starkare. Jag hoppas att jag skall komma ut det här berikad av insikter. Jag hoppas jag lär för livet.

Såg delar av ett tv-program igår, det handlade om en man som flyttat ut från storstan, ut på landsbygden, den öde. Mannen sade att det vackraste han vet är tålmodighet, tålamod. Det kändes så självklart på något sätt - och jag tror att det är en sak jag lärt mig redan nu - att ha tålamod med människor som, på ytan, inte har egentliga problem.

Innantill är utanpå.

Mina tankar finns idag hos Saga, Saga som finns i min bloggroll.

Ytterligare ett nederlag i det nätverk som under de senaste månaderna blivit mitt riktigaste. Än en gång, jag kan inte låta bli att förkunna lov (den gud jag tillbeder kallas barnalstringsguden och är inte en officiell, godkänd gud, om det var någon som undrade) över detta fina kontaktnät jag får vara en del av.

Det är här jag fått mest stöd, tröst, påhejning och förståelse under den tid jag varit som mest sysselsatt med att inte få barn. Jag tror inte att man förstår vår situation om man inte är eller har varit i den. Jag själv är kvinna, tror att de flesta bloggförfattare jag känner är kvinnor - jag tror att kvinnor i den här belägenheten förstår varandra på ett annat sätt än män i samma situation gör.

Jag undrar om det finns bloggsammanhang för män, jo, det finns det säkert... Men, bloggemenskaper där män skulle skriva om det här vi nu råkat samlas kring? Jag hoppas det. Jag skulle också hoppas att min äkta hälft skulle hitta till ett sådant vattenhål. Att han också skulle hitta ett nätverk som detta.

Han är dock han och han gör som han vill.

Tillbaka till Saga, fina fina Brunos matte. Saga är den person - faktiskt - som fick mig att börja blogga på riktigt. Jag stötte på henne på FL och insåg att jag alls ej är ensam om min sak. På den vägen är jag - här, här där också ni finns. Brunos mattes negativa besked berör redan i sig, men, det att det gäller en person som bloggfunnits med mig längst så känns det än mer.

Jag hoppas att Saga skall finna delar av den tröst och det som behövs i detta samma nätverk som jag. Där Saga funnits till med kloka ord fyllda av värme då jag behövt det, hoppas jag kunna finnas till med dito nu.

Det som tröstat mig då jag behövt det och inte insett att jag behövt det, det är att jag är omgiven av starka kvinnor som gjort och gör samma sak som jag. Fina människor som rest sig efter oerhörda nederlag, som reser sig efter att till och med hört det allra mest slutgiltiga som går att höra i vår situation. Dehär otroliga kvinnorna finns bland oss, starka stjärnor på vår gemensamma himmel.

Jag kan, för min egen del, bara säga att jag hoppas att jag kan återgälda ens delar av det jag får.

I stunder som den här som det känns viktigt att mirakel faktiskt sker - till och med bland oss.

Också här ett varmt väl komme till Mys lille bror och fina mamma Anna!

Officiellt oförmögen.

Nu är det officiellt, eller det känns officiellt då det kommer över IVF-doktorns läppar.

"Det är nog omöjligt för er att få barn den naturliga vägen".

Ja, efter två hela IVF-genomgångar tror jag att jag skulle blivit bestört om hon skickat iväg mig med orden "hem och kn*lla nu, nu blir det bebisar" - men, ändå. Hittills har våra besök ofta avrundats av ett vänligt konstaterande om att vi kanske lyckas på egen hand, den naturliga vägen. Måhända risken för detta har varit minimal, men det är en minimal chans att någon någonsin vinner på lotto - och likförbannat är det tjogtals vinnare varje vecka.

Så, det här är slutgiltigt, mer på riktigt nu då det är sagt.

Jag kan inte bli gravid utan hjälp. Och det är jag som är den felande länken i vårt försök att bli en större familj.

Så, nu är det sagt. Nu är det konstaterat.

På någon konstig vänster så känns det som en lättnad, frågetecknen är färre och bördan lättare att bära.

Freakin' kundservice...

Nu har det gått en vecka.

"Någon" skulle ringa mig idag - tror ni "någon" ringt?

Näh.

Klart att ingen ringer. Det är bara mitt liv och så det handlar om.

Jädrans bajsadoptionsbyrå.

Det enda, ärligt, som upprör mig är att de får hålla på såhär. Att de - ja, jag håller dem som jobbar på byrån ansvariga, en byrå i sig kan inte åstadkomma något - lovar saker som de inte håller.

De vet, de är delvis skyldiga till det, att vi - kunderna - är tysta som små möss. Det är ju inte så att jag rest mig på barrikaderna (vilket jag gör i vanliga fall då jag behandlas under normalt mänskligt värde) och gormat mig hes över att de gör på detta viset.

För, en minsta liten rörelse i fel riktning, den kan innebära en stor, svart plump i protokollet.

"Olämplig".

Det sista jag behöver just nu är att kategoriseras som olämplig. Jag är alldeles för mycket o- redan nu.

Lägg till ett "o" framför följande ord:

- förmögen
- rolig
- omtyckt

... listan kunde göras mycket längre, men, ett "olämplig" lever jag gärna utan.

Som skrivet, det enda som upprör mig just nu, är att de bara får hållas. Att ingen kommer åt dem. Ingen vågar.

Påminner mig om artikeln jag läste i somras, den handlade om en farförälder som kämpade för att få vårdnaden om sin dotters barn. Farmodern underströk det - och jag förstår henne -

"visa aldrig några känslor för en myndighet"

Hallå herr Självdisciplin?

Jag har tappat honom, helt och hållet. Min självdisciplin är mer försvunnen än någonsin.

Det är fortfarande ruta 1 gällande allt jag igår rabblade upp att jag borde göra: jag borde jobba, jag borde göra hemläxor och jag borde ta tag i en föreningsgrej.

Vad gör jag?

Läser bloggar och kollar diverse olika forum. Dricker kaffe och skall "snart börja". Jag har snart börjat i en och en halv timme.

Vet inte om det är någon annan som i fullvuxen ålder sysselsätter sig med att ge sig själv regler? Jag har gett mig själv många och sportar - uppenbart - med att bryta mot dem. Nu lovar jag att jag inte skall läsa eller skriva eller kommentera förrän om tre och en halv timme. Basta.

Först måste jag dela med mig - jag har gått upp i vikt igen. Snart ligger mitt BMI på "gränsen till övervikt" - hurra!

Om du ser min självdisciplin, var vänlig och skicka hem den igen. Uppenbarligen är jag i stor nöd av den just nu.

Det finns positiva sidor?

Ja, den tanken slog mig idag - idag har dessutom lyckats vara den vackraste höstdagen för denna säsong, då man tittar till vädret då - då jag satt på hästryggen.

Solen sken, den fanns nyanser av orange och rött i träden, hästen var pigg - nästan för pigg - och gick med öronen fram. Vi stötte på både katt och kanin ute i skogen, det var nästan för mycket för en glad häst.

Lika glad var jag. Där jag satt i sadeln for tanken genom mitt huvud - det här skulle jag inte göra om jag var gravid.

I just den stunden var allt bara perfekt.

Jag firar FF för stunden, "föräldrafritt" som i att mannen är ute med sina vänner. Ute på något friskluftslivsarrangemang också han. FF är så skönt! Jag hängde på stallet i flera timmar, åkte sen via affären och köpte mer eller mindre allt det jag ville - också en bukett med rosor. Hellre köpa dem själv än att hänga läpp för att jag inga blommor får...

På tal om att köpa vad jag vill, gällande mat kan jag bara säga att det fortsatt är rätt hälsosam kost jag livnär mig på - och det är också hälsosam mat jag vill ha - men, det är som förgjort. Inte för att jag skulle banta, det gör jag fortfarande inte. Men, jag rör på mig varje dag, ibland till och med två pass om dagen, och, har dragit ner på allt ohälsosamt - och då tycker jag att jag kanske kunde går ner i vikt samtidigt. Nej, jag går upp i vikt.

Det är inte klokt, men, ett par gånger har tanken blixtrat förbi. Det gamla sedvanliga "tänk om". Så sent som senaste vecka läste jag om en brittisk kvinna som bar sitt barn "i magen" - utanför livmodern i alla fall - och tanken "tänk om" har slagit mig. Det är, vilket är en tröst och lättnad, den enda tanke på graviditet och barn jag haft på mycket länge.

Viktuppgången till trots tänker jag fortsätta röra på mig. Känner mig redan nu starkare, det känns skönt att spänsten är på väg tillbaka.

Motionen, kosten och sömnen behövs verkligen. Jag har lite för mycket att göra just nu, jobbet, studierna, föreningsverksamhet och försöken till att ha lite fritid är några ingredienser för mycket just nu. Det har också sina fördelar, tankarna hålls på annat håll - som idag, då jag på hästryggen hittade en god orsak till att inte vara gravid...

Åh, brådskan i mitt liv har gjort att jag inte läst de senaste nyheterna i bloggsystrarnas värld - det tänker jag göra nu. Över en kopp nybryggt kaffe skall jag se hur det står till med er!

...men ändååå (Carola-vrål) - är allt helt okej.

Efter triss i klagomål vill jag ändå säga det, allt är egentligen väl. Det moln som svävar ovan mig är inte grått, det är lite så där hattigt och vitt. Jag ser sol skymta, ett par strålar träffar till och med mig.

Jag är fortfarande igång med min kropp - jag rör på den varje dag. Det är skönt. Det känns bra att ta tillbaka makten över det enda köttsliga jag har. Att jag dessutom är perverterad på så sätt att jag tycker om att pina mig själv är ju förstås en bonus.

Det har kliat i mina fingrar en tid nu - det är en typisk höståkomma - och igår fick jag det åtgärdat. Jag klättrade genom mina lådor för "kreativa funderingar och lösningar" och hittade det jag sökte - jo, jag har ordning och reda i mina lådor och som ni märker så undviker jag ordet pyssel, jag avskyr orden pyssel och mys (mys i synnerhet då man gör en anspelning på att man eventuellt planerar för sex och knull och sånt i vuxen ålder)... Tillbaka till sak, jag har ordning i mina lådor som innehåller allt från virknålar till järntråd av olika slag.

Jag fann min virknål och ett garn i rätt färg. Jag skall försöka mig på att virka en poncho åt en alldeles bedårande systerdotter.

Egentligen är jag urkass på allt hantligt, uppstarterna är fler än målgångarna. Det oaktat tycker jag om känslan av att sitta och virka.

Det är slut på gnället för denna gång, allt är egentligen bra.

Kundservice - del 3.

Slår du upp ordet "gnällapa" i SAOL hittar du definitionen "Eludie" efter ordet. Ledsen över gnällbloggandet, men, någonstans skall jag väl hälla ur mig.

Jag fick tag i personen jag försökt nå i ett par dagar. Personen visade sig vara mycket förtjusande och - beklagande. Personen i fråga, MIN kontaktperson, MIN nyckelperson kommer att avvika inom kort. Personen i fråga undvek att ange orsak, vilket var otroligt hyggligt av henne, men, det hängde i luften mellan oss.

Så. Nu skall jag, och alla andra som trodde att just den här människan var nyckeln till en gladare framtid, vänta och se.

Mitt liv innehåller för mycket av just det "vänta och se". OD and out. Jag är allergisk. Tål det inte.

Men, det skriver jag bara här. Inne i mitt huvud surrar en mycket paranoid tanke - tänk om storebror läser, tänk om storebror läser...

Jag, och alla andra som delar nyckelperson, skall vänta en vecka. Under den pågående veckan skall jag och alla andra familjer födelas på nytt. Efter att denna fördelnign skett kommer någon att ringa mig.

Jag tycker inte om att jag inte har ett namn på denna någon.

Jag tycker inte om att jag fick det legendariska "don´t call us, we´ll call you".

Här sutto hon och bannade. Driven av ilska mer än ledsenhet ringde jag ytterligare tre samtal. Ett till den äktade häften - Tingeling! Jag vet hur det känns med fripassagerare! Hälsar "en Kapten" - ett till finaste IVF-doktorn och ett till skumma, men duktiga akupunktören.

Nu tänker jag inte ringa fler samtal. Nu tänker jag sitta här och vara en butterm*tta resten av dagen.

Kundservice - del 2.

Jag ringer igen. Idag skall hon ju åtminstone vara på jobb.

"Nej, hon är inte inne än".

Jag frågar om växeln har någon aning om när personen jag försöker nå, kan tänkas masa sig på jobb?

"Nej. Ingen aning".

De följer inga speciella arbetstider.

Alltså, söta öde. Måhända jag är tokig och anländer på jobb okristligt tidigt om morgonen, men ändå.

Kundservice.

"Du får ringa 1.9.2008"


Jag ringer.

"Nej, hon sitter fast i möten hela dagen. Hon svarar i morgon".

Jaha.

En dag hit eller dit. Men, det här är ett datum jag fått i juni och jag har sett fram emot idag hela sommaren. Att ha ett datum, 1.9.2008, att se fram emot då precis alla lampor varit släckta har varit en räddare också i stor nöd.

Dålig kundservice sitter inte bra just nu. Inte då det är adoptionsorganisationen som står för den.