Då jag talar om andra...

...då talar jag egentligen, eller i alla fall lika mycket, om mig själv. Har ett behov att tillägga det då jag ser att jag i det tidigare inlägget skrev:

Jag tror att det är många som behöver höra det - att de gjort och gör så gott de kunnat och kan.

Jag tror att jag mår bra av att tänka så om mig själv ibland. Att jag gjort och gör så gott jag kan.

Det må låta bisarrt, men, jag är tacksam över att jag varit rikigt genomdeprimerad en gång i mitt liv. I efterhand inser jag att jag lärde mig så väldigt mycket under den perioden i mitt liv - ett konkret exempel på att man inte inser att man lär sig, då man gör det. Insikten, om jag försöker hitta kristallen i den, så är det att jag måste vara snällare med mig själv. Jag måste ha större förståelse för mig själv. Framför allt måste jag förlåta mig själv.

Behöver jag säga att jag har ett ytterst strängt över-jag? Att över-jaget är ytterst fördömande, ser allt i svartvitt?

Över-jaget höll på att få ett övertag över mig. För att ge mig själv, det riktiga, kroppsliga jaget - det andra ser och känner - en chans, var jag tvungen att ge mig själv lite credits. Bygga på mig själv genom att förlåta mig själv allt det dåliga jag trodde och tror att jag förorsakar allt och alla.

Hupp, alldeles strax kommer jag att börja tugga på mina glasögon och humma för mig själv, dags att lyfta rumpan ur psykoanalytiker-wanna-be-soffan.