In och ut ur mig själv.

Än en gång, ni är fantastiska. Allt det stöd och den tröst jag får av er, här och i mailform - ni är värda er vikt i guld. Tack.

Jag går in och ut ur mig själv, jag är fullständigt frikopplad från omvärlden. I min svarta kokong sitter jag och väntar på att jag skall vara redo att återuppta mitt liv igen. Det är en klibbig känsla, svår att beskriva, men - jag är fullständigt frånvarande. Jag är ju egentligen inte sjuk, men ändå lever jag så, sjukskrivningen fortsätter åtminstone en vecka till.

Jag har vrickat hjärnan, jag har ont i hjärtat och min själ ligger i koma.

Jag finner inte kraft att reagera på allt det positiva som händer i min bloggomvärld, men jag har tittat in och ser att Signora och Saga lever otroligt glada dagar. Jag ser att Kattmamman och Fibula är uppe på slutrakan och Thibb lever otroliga första mammaveckor. Jag hoppas att ni vet att jag gläds med eder, nu i min trista tystnad, men, jag lovar återkomma. Fertilitetsturisten, Uniflora och M - jag hoppas att ni kommer långt denna gång. Ni har alla mina tummar, ni har alla mina tummar med er, hos er, alla.

Lilla J. Jag sörjer med dig. Jag delar alla dina svarta tankar. Jag hoppas att både du och jag kommer ur det här med någon form av liv och glädje i behåll. Alla mina varmaste sympatier finns med dig, hos dig.

Den första adventsveckan innebär ingen väntan på jul. Den innebär två dagar av provtagningar och en dag av uppföljnings-VUL.

Det kunde vara värre.

Det är en tanke som dyker upp nu och då, sällan, men, jag registrerar den varje gång. Tanken på att det faktiskt kunde vara värre. Att jag har, då jag orkar fokusera en dimmig blick, otaliga saker att vara tacksam över.

Min man kom hem efter några dagar på arbetsresa. Trots att det på sina sätt är tungt att vara tillsammans, vi påminner varandra om vårt ännu pågående sista försök att bli biologiska föräldrar, är jag ändå gladare då han är hemma.

Jag märker att jag kan slappna av lite bättre då min man är hemma. I onsdags, efter sjukhus, beskedskarusellen och cellgifterna, kände jag mig pytteliten, ensam och rädd.

Jag vaknade vid åtta denna morgon av oljud från lägenheten ovanför vår. De mest traditionella ljuden av att allt inte står rätt till hos grannarna - och, tyvärr, bekräftelsen i ett allt högre skrän kryddat av okvädelser som "satans kärring, låt det vara absolut sista gången...". Jag låg paralyserad i sängen, skräckslagen och med ett galopperande hjärta. Efter en uppväxt med exakt samma ingredienser - om jag skall tro på det jag hörde - drabbas jag av panik så fort jag kan ana mig till våld, aggressivitet eller annat liknande i min närhet.

Där jag låg i vår säng, åkte tusen och en tanke racerfart genom min hjärna - vad skall jag göra? Skall jag gå upp och ringa på dörren? Skall jag ringa polisen? Skall jag vara den räddhare jag redan som liten föraktade, den som "vet" och ingenting gör?

Tyvärr är jag än i denna stund, det senaste. Nu är det tyst i våningen ovanför, men mitt självförakt är inte mindre för det.

Så typiskt, familjen ovanför, rätt nyinflyttad, ser så fin ut på ytan - mamma, pappa, barn och liten hund. Och, så det här nattsvarta. Åtminstone denna morgon kändes det som om det nattsvarta bara måste överskugga idyllen i den familjen.

I våningen nedanför, vi. Som inte får ihop den utökade familjelycka vi så hett och innerligt önskar oss, som går genom en lite överdrivet tradig väg för att ens kunna vara "bara" barnlösa. Som, trots det totalt nattsvarta hos oss, ändå har varandra.

Så ojämnt lycka fördelas, så olika vi handskas med den lycka vi har.

Den döda vinkeln.

Jag skall erkänna att jag tänkt på det, funderat på det, drömt om det.

I det fall att man vore gravid, alldeles på slutrakan, hur skall man kunna veta vad man skall packa i sin BB-väska och hur i all sin dar skall man veta när det, faktiskt och på riktigt, är dags att åka till BB?

Det här är saker och frågor jag inte kommer att behöva grubbla mer över. Det är bara att stryka från listan över saker jag en dag vill lära mig.

Men, jag har under ett par dagar glatt mig över att jag är nästan där, jag får nästan uppleva det ovan beskrivet. Jag har nämligen en färdigpackad sjukhusväska. Jag våndades hela kvällen igår över ett åka eller inte åka till sjukhuset.

Jag hade alltså ont. Cellgifterna kan komma med ett magont, men, hur skall jag skilja på cellgiftsont och ett nu-sprack-livmodern-ont? Rådet är att jag skall åka in direkt jag misstänker att det senare är på gång, efter en orolig natt kan jag konstatera att jag fortfarande är hemma. Det är alltså, än så länge, cellgiftsont.

Här sitter jag alltså med min sjukhusväska packad och inväntar signaler från och ur min kropp.

Jag har fått ett mail av min IVF-doktor som har blivit uppdaterad om min situation. Hon skriver i sitt mail att hon misstänkte det här redan då hon skickade mig till sjukhuset, men att hon inte ville uppröra oss mer än vi redan var upprörda.

För att vara fortsatt osammanhängade, jag har, på blott positiva sätt, fått frågan hur jag orkar skriva om det här, hur jag orkar skriva så mycket om det här - och ja, varför jag väljer att göra det. I all min enkelhet, det här är "att skriva av mig" i varje bokstav och mening som finns. Skulle jag inte skriva det här av mig och ur mig, då skulle jag vara långt mycket lägre och än mer icke-funktionell än jag nu är.

Det är en fråga om överlevnad, att få det här till "pappers". Jag behöver det, jag behöver se det på pränt för att förstå att det här har hänt. Att det här har hänt mig och oss. Att vi aldrig kommer ur det, trots att vi är tvungna. Vi kommer inte att vakna ur den här mardrömmen, den är på riktigt. Det hjälper inte att strutsa, att stoppa huvudet i sanden och hoppas att faran blåst förbi då man återvänder med öppna ögon.

Det är därför jag skriver. För att överleva.

Neverending story?

Jag har tillbragt hela dagen på sjukhuset.

Historien med alla de rörliga komponenterna tar inte slut. Den kommer inte till sin ände.

Inledde vid åtta med ett blodprov, för att mäta hcg-värdet. I väntan på resultatet gjordes ett VUL, detta av en av landets VUL-experter. Exert och expert, jag vet inte, han rotade runt och sade - på tal om de rörliga komponenterna och alternativ och deras variabler - att "fostret" mer sitter utanpå livmodern än inne i den. Att en operation fortfarande innebär tusen och en risk.

Jag försökte pumpa honom på information, på svar. "Fostret" mätte idag en storlek om ca. 4 cm, vilket är lite större än senaste vecka, men, det är inte storleken det hänger på, det är mitt mående och mitt hcg-värde.

Mitt mående, det fysiska, är det inget fel på. Det var det inte i augusti heller, och då hann jag gå in i vecka tio innan utomkvedet uppdagades... Personligen tycker jag att man inte borde fästa så mycket vikt vid mitt mående, jag kan ju uppenbarligen explodera utan att det känns så mycket i förväg.

Så, efter rätt få svar på mina frågor om mitt underliv och liv i detta fick jag vänta på mitt hcg-värde. Då jag kom hem senaste vecka hade värdet sjunkit till snäppet under 50.000. Då sköterskan - en av de gulligaste och proffsigaste jag någonsin träffat, jag har haft lyckan att få träffa henne under alla mina vistelser på sjukhuset den här hösten - kom för att berätta hur det ser ut idag, så visade hon mig sonikt en A4 på vilket det stod: 70.000. Lite drygt 70.000 enheter.

Beskedet av VUL-experten var operation, att jag skulle tas in omedelbart.

Beskedet kollades ännu med överläkaren på sjukhuset och jo, beskedet han gav var ett annat. Och överläkarens beslut var det som därefter var det gällande, en ny dos Metotrexat.

En ny dos cellgifter blev injicerad och jag kunde åka hem, via ett par nya blodprov, för att fortsatt invänta att det jag nu har inom mig skall fatta att bara dö bort. Tyna bort och försvinna.

Tanken slog mig under min hemresa, att om det och de som funnits inom mig under de senaste månaderna skulle ha suttit på rätt ställe och utvecklats till de barn de var tänkta att bli och vara skulle de, utan tvekan, ha varit något av det mest envisa och uthålliga. Så envist har de bitit sig fast i mig och utvecklats, omedvetna om att de suttit och sitter på absolut fel och livsfarliga ställen i det som skulle ha varit deras mor.

Jag måste bara säga det, att idag hade jag faktiskt föredragit operation. För att få ett slut på det här. Min man, som befinner sig på en arbetsresa, gick slutligt upp i limningarna idag. De varierande beskeden och oron för mig, gör att han nu är absolut knäckt av den här långdansen.

Men, jag och vi fortsätter vänta. Om inget händer, det vill säga ingen explosion sker, skall jag på tre provtagningar och VUL nästa vecka.

Jag märker att jag tycker synd om mig själv. Steget till självömkan är inte stort.

Vad är det som hänt?

Ni har egentligen helt rätt, jag behöver inte förklara för någon varför jag inte kan vara på jobb. Men, i och med att det väckt mer oro och nyfikenhet om jag bara uteblivit, så är mina närmaste kolleger införstådda i att det är "en släng av något personligt" jag drabbats av.

Det känns bra att ni är på min sida, stödet, trösten jag får av de rader ni fäster känns bra. Jag ser och hör att jag finns med er i era egna bloggar och tankar, också det värmer.

Det finns några saker som är genomgående i den ringa kontakt jag har med den yttre världen just nu, och det förekommer också i käraste bloggsystrarnas kommentarer den senaste veckan, den första är den stora oförståelsen.

Det känns, uppriktigt, bra, att man säger "jag förstår inte vad det är du går genom just nu, det bara går inte att förstå". För, som jag svarat ett otal gånger, det här inget man skall förstå, det här är inte normalt, det är inte naturligt.

Det finns så många som önskat att de skulle kunna göra någonting. Göra någonting för att hjälpa, för att underlätta, för att lösa situationen. Jag kan inte annat än tacka, och samtidigt konstatera att det egentligen inte finns något någon kan göra. Inte för att råda bot, inte för att göra det här till något annat än det det i all sin jävlighet är.

Men, mitt varma tack, det består. Det att ni, man, gör just det, fortsätter prata med mig, fråga mig och oss om det finns något man ni, man kan göra, det är det bästa. Tack.

Att jag inte är den lättaste att ha att göra med, jag är i flis och jag är i gråtande atomer, det går om en dag. Det måste gå om en dag. Jag kan bara hoppas att alla står ut under tiden och vägen.

Vad är det som egentligen hänt? Jag har egentligen inte sagt något och jag har fått frågan.

Jag har drabbats av en så kallad cornu graviditet. Fostret sitter alltså på rätt ställe, i livmodern, men på fel ställe i livmodern. I mitt fall sitter fostret i livmoderväggen, intill passagen till den borttagna äggledaren. Fostret skulle så småningom slita sönder hela livmodern, därför måste det bort.

Alternativen på sjukhuset senaste vecka var många - allt från öppen operation till medicinsk abort. Läkarna valde att först testa den medicinska vägen, Metotrexat injicerades senaste vecka och i morgon skall jag till sjukhuset för att kolla om cellgiftet fått fostret att tillbakabildas och för att kolla hcg-värdet. Alternativen i morgon är de muntra; fortsatt cellgiftsbehandling eller operation.

Oddsen för att detta skulle hända? Som IVF-läkaren sade då hon "bara" trodde att det handlade om ett vanligt utomkveds - noll till tio procent. Att det bara är två procent av utomkvedsen som sitter som det här, det gör det hela mer osannolikt.

Det som borde vara fint med att det är så eländigt som det bara kan vara, är att det bara kan vända, att det bara kan vända mot det bättre. Jag har trott på en tvär kurva många gånger redan, men, än har jag inte sett den.

Inte ta tag i saker.

Jag förmår inte. Ta tag i saker.

Jag sover inte på nätterna. Jag får inte använda hjälpmedel för att råda bot på dilemmat. Jag får inte inmundiga något över huvudtaget som påverkar nervsystemet. Så, varken sömntabletter eller uppers.

Jag är sjukskriven i några veckor. Skall in till jobbet för att delegera ifrån mig jobb. Samtidigt skall jag försöka ge en förklaring till varför jag inte kan infinna mig just nu.

Hur skall jag förklara det här? Jag förstår det knappt själv.

Då allt påminner om ett ingenting.

Små, små saker som påminner mig om ett det som varit; två graviditetstest med ett ännu skönjbart positivt resultat. Medicinerna, Lugesteronet, sköldkörtelmedicinen, den extra starka b-vitaminen. Till och med trosskydden påminner mig om ett det som varit.

Det här borde vara lätt att åtgärda, det är bara ringa detaljer, de går att slänga. Likväl skär det i både ögon och själ då jag trillar över påminnelser.

Det är värre med kroppen, den påminner mig också om ett det som varit, det som faktiskt ännu är. Mina bröst ömmar, jag mår illa. Jag är trött och jag saknar ro i kroppen.

Min kropp är gravid och jag väntar på att den skall sluta vara det.

Min man ringde för att berätta nyheterna för sin mamma, älskade svärmor. Jag visste att det skulle vara oerhört tungt att prata med henne, men jag ville ändå byta några ord med henne, höra hennes röst. Jag bröt ihop totalt. Genom gråt och också hennes tårar hör jag henne säga det jag fick höra redan på sjukhuset; det är inte mitt fel, jag har inte kunnat göra mer än det jag redan gjort och jag har gjort mitt allt.

Det är inte mitt fel. Det finns inget mer jag kunnat göra. Jag har gjort mitt allt.

Ändå, allt detta till trots, den bottenlösa sorgen, det svarta hålet, tårar som överrumplar, som inte tar slut. En ändlös besvikelse. En ändlös bevikelse över att vara en besvikelse.

Bottenlös sorg.

Jag tror att det är så här den känns, den bottenlösa sorgen.

Jag har gråtit allt sedan det första beskedet i onsdags och jag gråter nu. Jag gråter över alla våra försök, över alla våra misslyckanden, över det barn vi aldrig kommer att få, över er och er tröst.

Jag blev intagen på sjukhuset då jag gick dit i onsdags, och har kommit hem för en stund sedan. I all dess korthet, ett foster sitter faktiskt i livmodern, men på fel ställe. Det andra finns någonstans utanför. Båda måste, förstås, bort. Förslag på ingreppens karaktär har varierat - allt från öppen operation till medicinsk abort.

Just nu är det den medicinska aborten som pågår. Fungerar inte den opereras jag nästa vecka.

En stor del av personalen som tog hand om mig på sjukhuset, barnmorskorna och sköterskorna, var de samma som senast jag var inne. I och med att jag inte gör något annat än gråter, så var det många där som gjorde det med mig.

Också jag tycker att det är för mycket nu, det här är mer än vad jag och min man borde behöva stå ut med. Jag tror det är därför jag är så här förtvivlad nu.

Inte nu igen.

Ingen bebis. Inga bebisar.

Ett dött foster i livmodern. Ett högst levande dito utanför.

Så, nu skall jag åka till sjukhuset för att se om också denna omgång, den sista, slutar i operation.

Satans fantastiska skitöde.

Outhärdligt.

Det är nu mindre än ett dygn kvar till VUL.

Jag vaknade i natt av en kramp i undre magen, den kändes som en överdriven mensvärk. Jag blev förstås vettskrämd (jag är som en liten hare för tillfället) och rusade (i nattlig slowmotion) till toan.

Nu ber jag alldeles förskräckligt mycket om ursäkt i förväg, nu blir det magstarkt med detaljer... Mitt i natten gör jag tvåan (jag sade det redan en gång och upprepar; förlåt, förlåt) och det gör jag verkligen inte i normala fall.

Magkrampen gav vika rätt snabbt efter det här, men, det är alldeles solklart att jag låg och stirrade i taket, fortsatt uppjagad.

Jag har hållit på på detta viset i två veckor nu. Än en gång bara måste jag säga att det är rätt stressande, till och med en plåga.

VUL stundar alltså i morgon och sätter antagligen punkt för våndan. Trots att jag vet att jag måste låta hysterikan i mig vila, så har jag drabbats av samma tvångstanke som inför själva testandet av den här graviditeten; vad om jag bara skulle skippa VUL:et?

Nu är jag gammal.

Eller, ett år äldre i alla fall. Tack för gratulationerna!

Födelsedagen firades under ytterst lugna förhållanden, jag kom hem till en nystädad lägenhet, till blommor och presenter och blev bjuden på middag och kommer att bli bjuden på middag och teater.

Jag har, främst på begäran av min man, gjort en nytt graviditetstest idag då jag vaknade. Mer korrekt, jag har gjort testet halv fem på morgonen, jag kunde inte sova, jag var kissnödig och hade ont i huvudet... Så, halv fem har jag kissat på stickan. Plusset dök upp innan jag ens kissat färdigt, starkt och fint.

Orsaken till att min man önskade att vi skulle testa en gång till är den att han vill ha en möjlighet att förbereda sig på ett chockbesked inkommande onsdag. Om allt skulle gått åt pipan redan nu, så hade det kanske redan synts i form av ett uteblivet plus. Så är nu inte fallet, ett plus är det, stort och fint.

Detta till trots så har vi hunnit grubbla över hur starkt plusset egentligen är, hur det såg ut jämfört med det förra testet. Vi har också gått genom de alternativ som finns, också i juli visade alla tre (!) test positivt besked och då hann jag med allt från tom livmoder till en långt framskriden graviditet på fel ställe - så, vi räknar, tyvärr, med att allt fortfarande kan hända.

Onsdag, VUL. Jag undrar hur halsstarrig jag kommer att vara före det.

Siffror och räkenskaper.

Om jag var en sådan som vågade räkna, skulle jag idag kunna skriva följande: 6+0.

Jag skulle också glädjas stort över att det är tio dagar sedan det positiva beskedet, tio dagar utan blödningar!

Det är fyra hela dagar kvar till VUL.

Jag väger cirka 1700 kilo just nu, och, jo, det syns.

Sifferkombinationen dagens datum innebär betyder också att jag är tvungen att ange en för dagen helt ny siffra om någon idag skulle komma på att fråga mig hur gammal jag är...

Aj.

I gråzonen mellan sömn och vaken hände något obehagligt. Jag visste att jag var kissnödig, att jag borde stiga upp för att gå på toaletten, men - orkade inte.

Helt plötsligt krampar underlivet, det känns som en lindrig variant av en sovorgasm. Jag vaknar förstås omedelbart och går på toaletten. Först hade jag svårt att kissa, efter en stund kom det igång. Efter det har jag varit uppjagad och skärrad, igen.

Nu är läget normalt igen, lite ont har jag haft i magen under förmiddagen, men, i övrigt är det normalt. Inget ontont, inga blödningar, men, jag är ändå orolig.

Inser att jag är helt otroligt egocentrerad i bloggen just nu, egocentrerad i kombination med verkligt intressanta kroppsliga detaljer. Ber om ursäkt för detta.

Det har nu gått en vecka sedan det positiva beskedet. Det är en vecka kvar till VUL.

Jämförelser.

Jag plockade fram papperskalendern igår, jag ville kolla hur juligraviditeten (sic!) såg ut, hur den förlöpte de dagar den fanns.

Under juligraviditeten hade jag mellanblödningar, små, av varierande karaktär på dag 2 (efter plus), på dag 5 och på dag 13.

Peppar, peppar och ta i trä - men, mellanblödningarna har jag inte råkat ut för denna gång. Det är i alla fall en olikhet.

I övrigt är det mest subtila "om jag riktigt känner efter-känslor" - det vill säga saker jag lika väl kan inbilla mig, som att känslorna är och finns på riktigt.

Varför är tankar så svarta om natten?

Ledsen, men jag fortsätter på samma sansade historia som påbörjades redan senaste vecka.

I natt vaknade jag med ett ryck. Det var kolsvart ute, katterna blev förnärmade över den tidiga väckningen och min man sov så gott. I nämnd ordning slog stressvågorna över mig: gravid, inte-gravid, jobb, gravid, inte-gravid, skola, gravid, inte-gravid.

Min biologiska klocka - ha, haaa - trodde att väckarklockan snart skulle väcka oss till en måndag, men ju längre jag väntade, desto mer fel insåg jag att jag hade. Jag kastade en blick på klockan; 03.08.

Sedan dess har jag legat mer eller mindre vaken. Skivan som spelat innehöll följande spår; gravid, inte-gravid, jobb, gravid, inte-gravid, skola, gravid, inte-gravid.

Kul.

Mitt i sinnessvackan, jo, jag vet att det inte är hälsosamt / klokt att jag spänner mig på detta sättet, är jag tacksam. Så länge jag inte vet om något annat är jag gravid. Saliga läge.

Thibb är mamma!

Åh, Thibb - som finns med till höger som en av de underbara kvinnor jag följer med - har blivit mamma till det som måste vara världens vackraste lille gosse!

Jag är så innerligt lycklig över att en av historierna, barnlöshetshistorierna här bland bloggarna, har fått den mest fantastiska upplösningen vi alla så innerligt önskar oss! Nu har det hänt, det har gått precis som det borde gå och det gör mig otroligt glad!

Under helgen har jag varit på en höstfest ute på en sommarstuga. Festdeltagarna, de flesta mer bekanta med min man och följdaktligen lite yngre än jag, är fina människor jag inte träffat på länge (ni vet, det där med att inte gå ut för att träffa folk).

Jag kramade om värdinnan då vi steg ut ur bilen och kunde ana mig till en liten, liten bula på hennes mage. Jo, det är klart det - en del av festprogrammet gick ut på att hon och hennes sambo berättade att de skall bli föräldrar. Överraskade, men mycket glada! De hade inte riktigt koll på hur det gått till - jo, de vet hur man gör barn - och framför allt hade de ingen koll på när det hade hänt.

Oavsett tillvägagångssätt är de glada och det är jag också. Jag gratulerar mig själv för att jag märkte det helt på egen hand - och för att jag faktiskt är glad.

På samma fest deltog också soon to be-tvåbarnsmamman. I nittonde veckan gladde hon sig över att det två månader långa illamåendet håller på att gå om.

Där satt jag. Som ett annat fån.

Min hetaste önskan är att en dag få berätta samma nyhet. Jag är inte riktigt där ännu, nej.

I väntan på att få leverera nyheter kan jag glädja mig över att det snart gått fem hela dygn sedan ett plus på stickan. Fem dygn utan blödningar. Fem dygn med lite ömma bröst. Fem dygn av trötthet. Fem dygn av mensvärk.

Fem dygn av mer eller mindre svårtyglad hysteri.

Hysterin blev, i fredags, okontrollerbar. Jag satt rakt upp och ner på soffan och var övertygad. Övertygad bortom förnuft om att det här går åt helvete.

Just det, att det här är bortom förnuft, en icke-rationell känsla styr och och ställer över mig, gör att det här är oerhört tungt. Bara det att jag inte kan glädjas över att varje dag egentligen för mig framåt är så inte jag. I mitt okontrollerbara jag innebär varje bra dag att jag kommer att bli så mycket mer besviken och bestört då något ont händer.

Jag försöker njuta av varje stund jag inte tänker på det här, varje stund jag inte tänker svarta tankar är goda stunder. De goda stunder jag behöver för att orka med det här.

Fortfarande, det är det här jag önskar mig mest av allt i hela världen - den här situationen - att jag är gravid! Så, jag skulle så innerligt gärna vilja fröjdas, vara glad, lycklig. Jag förmår inte, inte än och det smärtar mig.

Att hålla ordning på sina känslor.

Skivan snurrar på repeat i mitt huvud - "tänk om, tänk om, tänk om..." Det spår skivan fastnat på är tyvärr det mer negativa spåret, trots att jag så innerligt gärna skulle vilja se framtiden an med rosor i blick.

Jag är, konstant, halsstarrig. Det är som att gå med en kniv mot strupen. Det må låta överdrivet, det är ju inte en fråga om liv eller död? Jo, det är ju just det. Det är ju det.

Att vi modigt dessutom just bestämt oss för att det var den sista IVF:n för vår del, det gör att det känns så otroligt olidligt, det känns mer ödesdigert.

Åh, fy. Jag har gjort en djupdykning i träsket. Allt som känns, fysiskt, åker i racerfart upp i hjärnbalken på mig. Processas, analyseras, bokförs och registreras. Detta samtidigt som jag jämför med den förra graviditeten - och det går ju inte att jämföra. Även om jag försökte jämföra. så den senaste graviditeten blev ju till ett allt och ingenting - så, det förtjänar inget till att jag sitter och vänder och vrider in och ut på mig själv.

Behöver jag tillägga att det river och sliter i underlivet på mig? Att det är en svart ångest att gå på toa?

Himmelska frider, varför kan jag inte bara leva normalt och sluta grubbla över min situation? Jag vet att inget jag gör eller tänker kan påverka det som händer just nu.

Jag är ju gravid, faktiskt. Puka och trumpet.

Att tänka "tänk om..." - tänk om det går vägen?

Ni är finast. Bäst och vackrast.

Ni, alla, är underbara.

Jag har aldrig tidigare träffat kvinnor med så stora hjärtan som ni. Att just ni så frikostigt, utan förbehåll, delar min glädje, det är så stort.

Tack finaste, mest underbara, fantastiska ni.

Jag grät många tårar under tiden era kommentarer fästes igår. Jag grät tack vare er och med er.

Tack.

Som det eventuellt framgår av de få raderna jag skrev igår var och är jag mycket överraskad, nättupp chockad över beskedet. Allt efter att tron gick ur mig tidigt senaste vecka har min övertygelse varit total - det sista jag förväntade mig var ett plus. Jag vet att jag låter sinnessvag, men jag hade planerat sätta igång med sorgearbetet "på riktigt" i går.

Det blev en ändring i planerna - vilket är en underbar sak - men, ändå. Det känns hemskt att skriva, men en av de första saker jag fick ur mig var "jag vet inte om jag orkar med det här". Jag hoppas ingen, ingen i vida världen missförstår mig, att jag är gravid är en salig gåva - men, jag är på det sättet skadad att jag inte blott ser det eventuellt rosiga.

Jag ser, och det är ju för sorgligt, blödningar, missfall, utomkveds och annat elände.

Så, det föregicks av en ilsken intuition, det skulle bli början av en sorgeprocess, det övergick i hysteri light.

Jag pratade med min IVF-doktor igår. Åh, så glad hon blev! Även om hon medgav att hon undrat vart jag försvunnit... Vi korrigerade medicineringen av mig och bokade in ett VUL om två veckor. För, som hon sa, jag är ju en som bygger riskgraviditeter.

Jo, jag vet.

Det är därför jag sitter här med hjärtat i halsgropen. Jag är oerhört glad över att jag är här (igen) och hoppas innerligt att allt skall förlöpa annorlunda denna gång.

Senaste jag testade positivt, i juli, så kom blödningarna igång på dag två efter plusset...

Mitt i allt detta finns mina tankar hos Kaica - som inte nådde ända fram denna gång - och hos Lilla J som, råkat ut för det jag är räddast för just nu. Ni finns i mina tankar, jag önskar er styrka och ork.

Breaking news:

Jag är gravid.

Ett plus på stickan i morse.

Jag är chockad, det här är allt annat än det jag trodde. Jag låg och vände och vred i sängen, steg upp vid fem, ångestfylld över att jag visste att jag måste testa idag.

Ett starkt plus. Positivt resultat. Jag är gravid. Igen.

Jag skriver igen. Det är rätt långt på dagen fyra månader sedan jag plussade senast. Jag kommer alldeles för väl ihåg hur det gick då.

Men, ändå.

Jag är gravid.

Det är bara en fråga om inställning?

Jag har under detta pågående år lagt ut så mycket pengar på behandlingar mot barnlöshet att jag - om jag placerat på ett lite annat sätt - för samma peng kunde ha åkt till tex. Thailand en gång i månaden. Med min man.

Nu kanske man har fått bilden av att det här året och behandlingarna varit totalt resultatlöst för min del. Att jag kammat hem noll för pengarna jag lagt ut.

Så är det ju inte, det är inte hela sanningen.

Jag har fått något jag aldrig haft tidigare. På det sättet kommer jag alltid att komma ihåg det här året också ur ett annat perspektiv.

Skäggstubbsperspektivet.

Hur vackert är inte det? Hormonskäggstubb. Fantastiskt.

Men, jag är glad. Innerligt glad. För det handlar om finfina ljusa fjun. Och det är ju fint.

Skulle det vara den svarta buskiga varianten, då skulle det ha funnits en orsak att vara riktigt arg.

Men, allt är relativt och det gäller verkligen att glädja sig över de små ljusglimtarna i livet.

Nu skall jag gå raka mig.

Mnsvrk.

Fortfarande mensvärk. Värre idag än alla andra dagar. Cykeldag 34 - konstigt skulle det vara om jag inte vore sprängfärdig - alla som använt progesteron vet vad jag menar...

Jag undrar hur lång tid det här egentligen kommer att ta? Att bli av med allt det jag förknippar med att försöka få ett biologiskt barn? Som född och uppvuxen med föräldrar som levt det glada 60-talet så fick jag det intutat i mig från första början - att det värsta som kunde hända skulle ha varit att "bli med barn i för ung ålder". Egentligen tror jag att jag blev av med min "rädsla" över att bli gravid först då jag träffade min då blivande man.

Det är egentligen sjukt, hur stort fokus jag lagt på att skydda mig, att vara preventiv. Högst antagligen har det varit onödigt hela tiden - med tanke på en graviditet, då.

Nu då jag lärt mig, den långa och hårda vägen, hur svårt det egentligen är att ens bli gravid, undrar jag om man inte borde undervisa lika mycket i hur svårt det kan vara att få ihop det?

Jag har tagit små babysteps (ironiskt eller hur?) för att bli av med min sjuka fokusering på, till exempel, min menscykel. Tanken på att återuppta användningen av ägglossningsstickor känns oerhört avlägsen, främst säkert på att det inte är någon vits med att checka dem. Jag hoppas att jag och vi aldrig mer kommer att försöka tajma ett sexuellt umgänge.

Men, jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag lagt allt detta ångestframkallande fokus bakom mig?

Finaste Songbird, som skriver en av de bloggar jag dagligen läser, var ledsen också för min skull igår. Och den omtanken värmer oerhört - det känns så otroligt viktigt och fint att någon som vet hur det kan kännas visar att hon eller han känner med mig, oss, i en situation som den här. Så, jag vill än en gång rikta ett tack till Songbird och alla andra som ger uttryck för medkänsla, det är många gånger det enda som känns bra.

Jag kan fortfarande glädjas över nya små människor som meddelar om snar ankomst, jag är tvungen att leva enligt den enkla principen "det är ju inte bort från mig". Men, i ärlighetens namn, riktigt hundraprocentigt själaglad blir jag då någon av mina medsystrar lyckas! Och, jo, att lyckas, det innebär allt från att bli gravid till att ta ett litet steg framåt i tex. adoptionskön.

Om jag skulle vara gud, allsmäktig eller diktator för ens en dag skulle jag ge oss allt det vi hetast önskar oss.

Rida in i solnedgången?

En sak jag en dag kommer att se fram emot, då dessa behandlingar någon gång kommer att ligga helt och hållet i historien, det är att slippa de självklara, nattsvarta depressionsvågorna. Mer än jag längtar efter ett eget jämnare flyt, ser jag fram emot att min man inte skall kunna må så illa som han gör nu (på grund av mig).

Jag vet att det är en "onödig" parentes, eller än mer icke sanningsenlig. Men, så här är det i känslokarusellen som blott snurrar i takt av moll - det bara är (=känns) så.

Fy tusan. Det har varit en tung helg - igen. Jag pratade med min fina syster igår, systern med de två små barnen. Systern, som efter första chocken (de har inte vetat att vi gjort en tredje IVF, de visste ej heller om att det var den sista...) tyckte att adoption låter som ett bra följande steg. Att det kan innebära en större chans för oss att en dag få ett barn.

Min man frågade vad vi pratat om, jag och min syster, och då jag sade att hon gladde sig över att höra att vi nu går in på det andra alternativet, att det innebär en större chans att faktiskt få ett barn så fick jag det glädjedödande svaret att det inte alls är oss garanterat.

Som om jag inte freaking visste det???

Jag blev så otroligt, vansinnigt tokarg. Som om jag inte visste det, att det finns tusen och en möjligheter i detta jordburna helvete att vi skall misslyckas också med detta försök? Jag bara så inte behöver få det gnuggat i mitt ansikte. Tokarg.

Och tokledsen, lika ledsen som min man, men ändå ledsnare. För att jag är så trött på att försöka få oss, båda, att leva samtidigt som jag får skit efter skit.

Så glatt har det varit hemma hos oss den här helgen.

Jag har fått ett par frågor, en del är intresserade av att veta hur jag kan vara så säker på att den tredje IVF:n inte lyckats. Jag var gravid senast för tre månader sedan, det kändes annorlunda då. Som jag känner mig nu har jag känt mig de gånger vi inte lyckats.

Jag har också fått frågan om varför vi inte gör fler IVF nu. Svaret är enkelt - såhär i teorin - adoption steg 1 är mer aktuellt än någonsin. Jag tror inte att det är värt risken, att sabba en eventuell möjlighet till rätt att adoptera genom att göra IVF vid sidan om.

I övrigt har muntergöken inget att rapportera, förutom att grannen ovan oss, en flyktig bekant, berättade att de skall få barn. Flickvännen är i åttonde veckan, hon hann få en mens efter att hon slutat med p-pillren, under den andra ägglossningen blev hon gravid.

Det är vid tillfällen som dessa som jag på riktigt önskar att jag trodde på en gud eller något, då skulle jag nu kunna klamra mig fast i "allt har en mening".

Inget har någon mening. Finns det månne någon religion som kör med det som motto? Jag anmäler mig som frivillig omedelbart.