söndag 10 augusti 2008

Berg- och dalvana

Fina ni. Tack för att ni lever genom också detta med mig.

Det känns konstigt nu, att titta tillbaka en vecka. Det är en vecka sedan jag drabbades av magontets mästare och ringde sjukhuset för att be om råd.

Det har varit - och är - en både händelsernas och känslornas berg- och dalbana.

Längst fram ligger glädjen över att fortfarande få en chans att leva. Måndagens hcg-prov låg på 29.000 - det fick jag veta då jag ringde min IVF-läkare på tisdag eftermiddag. Vi satt då i bilen på väg hem, rådet eller uppmaningen vi fick var att vända om och åka direkt till sjukhuset. På sjukhuset hade de redan fått ta emot en anmälan om att jag var på väg av min IVF-doktor - så, det var mer eller mindre öppet hus då vi anlände.

Det togs ett nytt hcg-prov och sen var det förevisning av underliv och innehåll för precis alla inblandade. Inalles var det tre läkare som tittade på mig genom ultraljud. Då de för ente gången tyckte att situationen var mycket märklig kände jag mig manad att fråga vad det var som är så konstigt... Det visade sig att hcg-värdet fortsatt stiga, det låg på 44.000 på tisdagkväll och läkarna kunde inte förstå hur jag var i så gott skick som jag var. Ja, jag kände mig normalmående, det enda onda jag hade var i magen - det gjorde ont vid skak och häftiga rörelser.

Läkarna sade att jag borde mått apdåligt. Risken för att det lilla stora - en diameter på på över 10 centimeter - skulle explodera, var akut. Det lilla stora och jag var i vecka 10 och det beslöts att jag skulle opereras samma natt.

Det var i det här läget som det riktiga - "det här händer mig och oss just nu i ett riktigt liv" - kom fatt oss. Vi tittade på varandra, bannade ödet då vi var på tu man hand - det var ett enda rännande in och ut i undersökningsrummet under de timmar som föregick natten - och nej, det var nog ofattbart att vi "lyckades" pricka också det här. Det absolut svåraste ögonblicket under tisdagkväll var nog stunden innan min man skulle åka - rutiningreppet till trots, med allt som kan räknas som motgångar under vårens lopp - gjorde att det för ett ögonblick, en stund, kändes som om det inte alls var omöjligt att vi sågs för en sista gång.

Jag har sällan känt en så stor, outgrundlig kärlek som i vårt avskedsögonblick.

Jag blev iordninggjord för nattens äventyr. Vid klockslaget för det planerade ingreppet kom överläkaren och tittade till mig och gav ett nytt besked. Förutsatt att jag inte blev sämre under natten, tänkte han flytta fram operationen till morgonen. Ironiskt nog, detta tack vare alla nya små människor som tydligen valt att komma till världen just den natten.

Så, ingreppet flyttades till följande morgon. Då det blev dags för ingreppet, promenerade jag själv ner till operationsavdelningen - fortfarande rätt välmående.

Allt gick bra.

Det var en graviditet som låg i höger äggledare. Så fort läkaren rörde vid den exploderade hela härligheten, senast där rök Frank eller Ture och äggledaren.

Jag skriver som om det här vore en uppsats i lågstadiet, men, jag vill skriva ner kronologin och fortsätter genom att skriva att jag fick åka hem samma kväll. Också hemma har allt fysiskt gått bra, det är klart att jag har ont och det har varit lite problematiskt att få alla hål att läka som de skall. Nu, då jag bara är full av blåmärken och nålhål, börjar känslorna sträcka på sig, de pockar på, vill ta ut sin rätt de också.

Högst upp bland känslorna finns det dubbla i "det är inte klokt, inte det här också..." - hur mycket skall lassas i just vår vågskål? En del av mig är förstås mycket ledsen över det tunga lasset, men, en del av mig skakar på huvudet. Jag kan inte säga att jag skrattar åt det hela, men, jag både ser och förstår ironin.

Allt efter det första negativa beskedet i den här rundan, det då IVF-doktorn sade att livmodern är tom, har jag också känt det som om jag faktiskt slungades tillbaka in i ett hörn, till den väl renommerade ruta 1. Tröttheten, uppgivenheten för att starta upp igen, det finns nog i mig hela tiden.

På något sätt ser jag bilden, helheten, som en stafettbana. I det första försöket fick vi bara ett ägg, det blev ett embryo som inte fastnade. I försök två fick vi två embryon tillbaka på färskförsöket, de blev inte till något. Två embryon klarade upptining och fastnade, det blev ett plus. Som blev ett negativt besked, som blev ett utomkveds. Så, det är två steg fram, ett tillbaka och sen gick det hisnande fort på slutrakan.

Så, hur konstigt det än kan låta, så tycker jag att det gått lite bättre, lite framåt för varje delsteg vi tagit under våra två IVF-behandlingar. Nu, efter allt det här, är jag osäker på om vi har turen med oss på samma sätt om och då vi går vidare.

Medveten om att det kan låta knasigt att jag tycker att vi haft turen på vår sida under denna vår, så skall jag också tillägga att jag är alldeles tafatt, klibbigt, gråta-ocean-ledsen också. Det var jag senast igår.

I något skede kändes de sista dagarna av den pågående veckan lite jobbiga, människor var alldeles vilda över att OS inleddes, folk gifte sig som, ja, de bara gifte sig för att det var ett så jättespeciellt datum - och för oss, min man och mig så är det dagen efter det jättespeciella datumet som är speciell. Vi firade vår bröllopsdag igår, jämna år för att vara lite mer speciellt än vanligt - och nej, VI firade inte alls.

I något skede då jag också, på stapplande ben, deltog i att åka till affären kände jag hur bägaren sakta fylldes och rann över. Jag bidrog säkert till det då jag köpte en bukett blommor, en bukett som innehöll samma blommor som min brudbukett, jag fortsatte det genom att köpa champagne för att sätta på kylning, jag ställde säkert till det genom att önska att vi kanske ändå kunde fira att vi har varandra.

Så, hemma blev det många arga och ledsna tårar. Det är så här det är just nu - å ena sidan är jag glad att jag får leva, oavsett hur detta livet ser ut. Samtidigt är jag också ledsen, ledsen över att det jag så hett önskar min man och mig - det är något de flesta andra bara får, utan att ens behöva tänka om de egentligen vill just det.

Livet fungerar inte som en bank, det lär jag mig. Det inte lönar sig att göra insättningar i form av tacksamhet. Tacksamhet går inte att lyfta som lycka.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Ja du vännen, hur mycket ska läggas i er vågskål? Man vill så desperat tro att alla till slut får vad de förtjänar, både gott och ont, men dessvärre ser inte verkligheten ut så. I en påkostad rulle hade du nu blivit gravid den naturliga vägen, i väntan på nästa IVF-omgång. Ingen hade fattat något utan betraktat det hela som ett mirakel. Och ni hade förstås fått tvillingar! Jag önskar så desperat ett filmslut för er! Din stackars kropp måste få vila nu, men jag hoppas så att hi hittar styrkan och hoppet igen vännen!
En bamsekram från Saga

Anonym sa...

Jag hade också ett utomkvedshavandeskap. Kändes så orättvist att när man äntligen får ett plus är det nåt annat som kan gå fel. Men efter det blev det sedan plusset som resulterade i våra nu snart nioåriga tvillingar.

Håller tummarna att det går lika för er ;) !

Lille skutt

Anonym sa...

Grattis på bröllopsdagen! Det är inte alla äktenskap som skulle palla för allt ni gått och går igenom. Var rädda om er! Kram!

Lilla J sa...

Men näää, ska det inte räcka nu? Är inte detta ditt andra utomkveds dessutom?

Skickar massor med stärkande kramar och en önskan om att ni ska orka fortsätta och att det ska bi er tur nu och tredje gången gillt!

Anna sa...

Gråter när jag läser. Ta hand om dig!