Jag vill, jag vill, jag vill...

Jag vill ha vardagskärlek.
Jag vill veta när jag och vi kommer igång på något igen.
Jag vill att det skall vara september.
Jag vill att mensen skall komma igång.

Jag vill också att ni skall veta att jag vet att det inte blott är min man som kan få ordning på vårt förhållande. Om det är något jag lärt mig under de senaste åren, så är det att det - i vårt fall, absolut inte i alla fall, två som skall dansa den här tangon.

Oftast är det jag som tar tag i saker. Jag vet faktiskt inte om min man inte reagerar på svackorna eller de olika stämningarna lika starkt som jag, jag kan vara otroligt svartvit. Jag har, som jag skrivit tidigare, ett stort behov av att allt skall vara bra. Är det inte bra, känns det inte bra, blir jag orolig, jag kan vända upp och ner på ett hushåll för att få det bekräftat - att inget är dåligt. Inte sämre än förr, i alla fall, så girig skall jag inte vara.

Mitt sätt att "reda upp och ut" saker är inte det mest hänsynsfulla - det är lite av ett upp som en sol och ner som en pannkaka. Ytterst smärtfyllt för den som gärna tar det lite försiktigare? Otroligt chockerande för den som inte var medveten om att det låg ett eller något groll i luften.

Just nu orkar jag inte. Jag orkar inte plocka fram manipulationsverktygslådan eller ordförrådet med alla de vassaste orden. Jag orkar fram för allt inte försöka mig på att diskutera det här med någon som inte vill prata.

Åh, så jag önskar att min man tog initiativet till ett samtal - om vad som helst, men främst med oss som rubrik - nu. Någon gång.

Jag orkar inte.

Som sagt, det är inte bara han. Det är lika mycket jag.