Ett möblemang.

Jag känner mig ibland som ett möblemang. Och det på hemmaplan.

Jag saknar pussar, kramar, att sova nära. Jag saknar prat och fundering.

Att vara uppmärksammad under behandlingar, uppskattad efter ett plus och omhändertagen vi olycka - det är otroligt fint.

Men, var är vardagskärleken? Vilket är mitt värde då allt - också utan barnlösheten - är grått, regnigt och trist?

Det är inte lätt, ej heller roligt, att vara en del av vårt äktenskap just nu.