Är jag förbytt?

Någon gång efter att jag kom hem från ingreppet, i början av augusti, märkte jag att jag kröp upp någonstans innanför pannloben. Jag tror det kallas "att gå in i sig själv" - jag har för mig att jag skrivit någon ströfras om det nu och då...

Några veckor senare kan jag bara konstatera att jag är kvar här inne fortfarande, inne i huvudet på mig själv. Jag och mina tankar. För att vara helt ärlig, det går långa stunder så att jag är helt ensam här inne, inte en tanke så långt ögat når.

Det är absolut ingen lek, det var inget jag bestämde mig för. Inget "nu skall jag minsann visa". Nej. Men, jag ser likheterna.

Just nu beter jag mig precis som jag uppfattar att min man beter sig (då jag blir som mest irriterad, ledsen och trött på honom). Jag kan inte säga att jag är som min man, jag kan inte vara som han är - bara han kan vara den han är. Den fina han och den ytterst irriterande han.

Just nu beter jag mig alltså som min man (då han, enligt mig, är allt det parentesen ovan innehåller). Tystlåten, fattig på gemensamma initiativ, oengagerad, svår att nå, inne i mig själv.
Det låter inte klokt, jag ser det då det skrivs svart på vitt, men tillåt mig ännu lägga till följande: det är alldeles obeskrivligt skönt!

Det är så befriande att inte bära lasset, att vara oansvarig.

För att fortsätta sänka eventuella skepp som fortfarande flyter; jag förstår min man. Jag förstår min man bättre nu - då jag själv sitter och häckar inne i mitt huvud - det är ofantligt lätt att föra sig såhär, att vänta och se vilka impulser som kommer utifrån. Att inte svara på det som inte känns relevant.

Inget gott utan något ännu bättre; jag kan också se mig själv med min mans ögon - inte just nu, för just nu har han ingen aning om var jag befinner mig - men, jag ser mig och min roll i vårt äktenskap då jag inte gått in i ett rollspel (nivån är ungefär en studentikos fars med tragikomiska inslag).

Jag är otroligt enerverande - då när vi bägge innehar våra egna roller - är "normala" med andra ord. Det är ett evinnerligt tjat, en enda lång ramsa; vad tänker du på? Varför säger du ingenting? Jaha, då måste jag väl bestämma själv då. Vad tänker du på? Hej? Varför vill du inte kramas?

Milde himmel. Inte ens jag själv står ut med mig själv då jag ser mig nu, från den andra sidan.

Samtidigt ser jag det, känner igen det så väl. Känslan av förnedring. Att vara tvungen att svansa så mycket, för att få så lite.

Jag kan inte hålla på såhär hur länge som helst, inte utan att bekänna färg. Dessutom är det ju inte normalt, jag tror inte att jag går omkring och analyserar oss båda utifrån detta betraktarperspektiv hela tiden till vardags?

Jag hoppas att jag skall komma ihåg hur jag tror att min man ser mig då den timmen kommer. Jag inser nu att jag väntar på en bekräftelse från min man, att han kanske skulle se det samma, ur sitt perspektiv.

Tro mig, jag inser längs hela detta inlägg, att jag låter sinnessvag.