Det var det absolut sista på min tankelista?

Snart är jag där, snart har jag nått punkten "Nu är du framme. Det här är punkten då inget i ditt liv längre kan bli sämre än du trodde. Du är här nere nu. Nu vänder det".

På min högra äggledare har jag antingen en cysta eller ett utomkvedshavandeskap - eller resterna av någondera.

Jag hör de stående ovationerna, tack, ni kan slå er ner igen.

Storlek på detta fenomen; ca. 6 x 3 cm.

Tack, ni får sluta applådera nu.

Det gör fortfarande ont, det gör ont att skratta, det gör ont att stiga upp, det gör ont att sitta i bilen, det gör ont.

Min fantastiska, fina IVF-doktor tror mer på att det är en cysta. Om den här incidenten skall tillskrivas något positivt, ja, då skall helvetessmärtan igår berott på att cystan sprack.

Alla andra möjligheter är negativa.

Nej, det finns positiva lösningsmodeller. OM detta åbäke till kropp - min, ja - gick med på att ställa upp, så finns det en möjlighet att, oavsett fenomenets karaktär, självupplösning borde fixa det hela. "Det" borde komma ut av sig själv.

Inte alls utan ironi skall jag tillägga att det finns en möjlighet att "det" vägrar självdö och gå upp i en intethet - det finns alla möjligheter i världen att "det" expanderar och spräcker sönder äggledare och andra grejer på vägen. Före det inträffar skall jag helst ligga på ett operationsbord.

Tänk att det inte slog mig, att det kunde vara en cysta? Utomkvedet hade jag mer eller mindre skippat ens som tanke, det i och med att det borde varit synligt redan vid tiden för ultraljudet för ett par veckor sedan. Men cystexplosion, den tanken slog mig aldrig.

Tog ett blodprov, nu hoppas jag innerligt att graviditetshormonen skall vara på ett så långt minus som bara möjligt. "Bara en cysta" känns som ett riktigt attraktivt alternativ just nu.