Temavecka - inte att rekommendera?

Nja, det är nog inte temaveckans fel, inte helt och hållet i alla fall, att det inte blivit fler texter än såhär denna vecka.

Jag erkänner dock gärna att temat för veckan - glädje - har fått mig att tänka efter riktigt grundligt. Så, jag är verkligen glad att jag fick den instanta idén, jag har både saknat och funnit temat, glädjen, under de senaste dagarna. Jag är ingen Rosing och tjänar ingen kosing (förlåt..., jag är nykter, jag lovar) - men, i den här annars väldigt tipsfattiga bloggen är det ändå ett råd jag kunde tänka mig att ge; om glädjen saknas - tvinga fram den.
Tvång är väl att överdriva, men, ibland kanske man finner det man söker?

Det har känts bra, det är fortfarande tusen och en sak som är riktigt eländigt i också mitt liv, men det finns små strimmor av guld.

Här en sista djupdykning i glädjeflickans memoarer;

Jag blev så taggad av kantarellerna att jag tog en ny promenad i skogen - jag tror att jag skall göra det till en vana. Den här gången föranleddes njutningen av att jag inte stod ut med att vara hemma.
I och med att denna sena kväll fortfarande räknas till temaveckan, kan jag tyvärr inte lägga ut texten om vilken orsaken var. Nyckelord för eventuell senare återkomst till ämnet: tystnad (hur överraskande är inte det?).

Jag var ute i två timmar, skörden blev hög kantareller som mycket väl gjorde en stuvning.

Det är en ekvation som inte slutar på minus, skall tilläggas. Två timmars älgande i skog och mark gör inte av med lika mycket kalorier som en stuvning som innehåller smör och grädde ger i retur.

Jag var tokig nog att gå på fest på fredagen. Ensam, utan äktenskaplig make. Det var riktigt, riktigt roligt. Jag brukar dra mig jättemycket för att över huvdtaget gå ut. Än mindre brukar jag känna mig attraherad av fester - speciellt som denna - som innehöll ett otal antal för mig obekanta deltagare. Jag hade väldigt roligt. Jag minglade, pratade och skrattade. Det var riktigt skönt att vara lite berusad. Det finns en fotnot på också detta avsnitt av glädje, nyckelord för tröttare dagar; hemfärd.

Farfar och farmor. Vi var och hälsade på dem idag. Det var så fantastiskt roligt att se att farfar var piggare och gladare än vad han varit på hela det här året! Han har suttit uppe i stora salen och umgåtts med de andra tusenåringarna. Han har tittat på OS och - hör och häpna - han frågade om vi kunde åka hem till deras lägenhet och titta oss omkring! Finaste farfar, han har inte velat åka ut i den minsta lilla kurva utanför deras rum på hemmet för runor och andra ruiner - nej, han har velat sitta inne och köa för döden. Nu, nu var det andra toner, vilket gjorde mig innerligt glad. Jag har förstås hunnit tänka tankar i mörkaste nyans om att han åkte på en sista Eriksgata och buähbuäh - men, i och med att det är temavecka, så vill Florence Nightingale meddela att farfar får priset som veckans glädjepojke!
Några sista nyckelord för kommande tråkigare dagar; innerligt bittra, fula elaka släktingar.

Det var veckans höjdpunkter, då man mäter veckan i glädje. Som tidigare konstaterat, en del av tankarna bloggtemat förde med sig, fick mig att gå lite djupare i vissa fragment. Med lite jobb kan man få Kalle Ankas eget regnmoln att flytta på sig. För en stund i alla fall.

Det var temaveckan, det. Jag tror nästa vecka får inledas utan tema, utan rubrik. Om jag blir mer yr än såhär och börjar leva mitt liv enligt tärningmetoden, då får ni gärna säga till.