Ödets ironi.

Det är faktiskt väldigt ironiskt.

Att jag ser gravid ut. Det är säkert till stora delar en blandning av min inbillning och illusion, men jag riktigt känner de menande blickarna. Inte bara i ryggen, utan också på magen. Jag kan tänka mig hur snacket går i korridorerna, "har du kollat hennes mage? Hon bara måste vara gravid."

Ja, jag är alltså på jobbet. Jag mår, efter omständigheterna, rätt bra. Jag tror att det är bättre att jag sysselsätter mig på dagarna, skulle jag ligga hemma skulle jag säkert tänka mörkare tankar än de jag nu tänker.

Tillbaka till de onda och felaktiga aningarna i jobbkorridorerna - det är, förstås, ingen som säger något. Vilket är rätt skönt, det skulle inte sitta bra med en förfrågan eller en gratulation just nu.

Samtidigt tycks de flesta, både unga och äldre, kvinnor lyckats tajma sina graviditeter riktigt bra. Magarna har ploppat ut så att de syns nu under sommaren. Utan att överdriva har jag sett fem, sex stycken nya gravidmagar under de två senaste dagarna.

Det känns. Det känns dock mindre dåligt än man kunde tro. De kommande små människorna skulle inte ha varit mina människor, de är inte tagna ur min kvot. Det finns inga kvoter.

Jag måste komma ihåg att det inte kvoteras i denhär barnalstringsvärlden. Trodde jag på kvot och kvotering, ja, då hade jag tappat det lilla (förstånd, hopp, tro, tillit, ork - you name it) jag hade, för länge sedan.

Ödets ironi - för att fortsätta. Jag har, fortfarande, inga kläder jag kan klä mig i. De ryms inte, de stramar åt på ett sätt som på intet sätt är chickt (Hej på er alla modebloggare med dagens outfit väl presenterad på era bloggar! Hur skulle ni klä Barbamama?). Alltså, för att kunna gå utanför dörren, borde jag shoppa. Men det bara går inte. Att shoppa då jag avskyr min kroppshydda, på två väldigt olika plan, det bara går inte.

Om jag inte går till utelivsbutiken och köper ett tält, då?