Glädjeflickan till er tjänst.

Tjänsten och temaveckan inleddes med en första dag i tystnad. Mer ironiskt än meningen - jag kom hem rätt sent och orkade faktiskt inte knäppa på datorn.

Storken, du har mest rätt i hela världen. "Djur" kunde jag blogga hur länge som helst om, inga problem, jag tror till och med att tangentbordet skulle glöda om jag fick skriva av mig om "mode". Det är säkert på sin plats att påpeka att jag är fullständigt ointresserad av kläder, trender och mode - och det syns, jo - men, svårast just nu, det är faktiskt att skriva under rubriken glädje.

Jag funderade över mitt inte-inlägg nummer ett i temaveckan under tiden jag körde till jobbet idag. Det är verkligen sorgligt att det kan gå en hel dag utan att jag känner genuin glädje över något alls. Jag är, till vardags, inte alls så svart i min själ. Jag brukar ha rätt lätt att hitta oaser av glad.

Men, all vår början bliver svår, många bäckar små och så vidare. Jag bestämmer mig nu för att det får vara okej med franska streck av glädje, det ser inte vidare poetiskt ut, men, nu är fokus på att finna glädje, inte på skrivestetik.

Glädjeflickan rapporterar dag 1:

- bloggsystrarnas svar på det förra inlägget.

För mig betyder kommentarer och svar på mina inlägg otroligt mycket. Jag erkänner mer än gärna att jag i det här läget av mitt liv insuper den förståelse och värme jag finner här. Tack. Jag gläder mig också över att

- Songbird är tillbaka.

...för sådan är jag, jag fattar snabbt tycke för personer också i den virtuella världen. Då en bloggare eller annan "bekant" försvinner, saknar jag den personen. Så som jag i det riktiga livet också saknar för mig viktiga personer. Glädjen gäller alla försvunna bekanta på vägen - Songbird får stå som exempel denna gång - varmt välkommen tillbaka!

- mail av okänd kvinna.

Jag fick feedback på ett jobb jag gjorde senaste vecka. Det var en kvinna som tog sig tiden att på ett par rader tacka för ett ett jobb hon tyckte jag utfört otroligt bra.

- livets sköra tråd och sällhet.

Jag blev påmind om på en hur skör tråd livet hänger. En mer flyktig vän till mig har varit med om en olycka. Som genom ett under finns denna vän fortfarande bland oss. Mörbultad, men vid liv.

- bestämdheten.

Jag har fattat ett par beslut. Jag har tretton veckor på mig att genomföra det första. Jag har satt upp ett delmål gällande min kropp. Jag har inte räknat ut något BMI eller några centimeter, jag känner mig själv, jag kommer att göra det - rapporterar mer om det senare.

Det andra gäller situationen hemmavid - just nu har jag faktiskt bestämt mig för att inte flytta på några tegelstenar. Det får vara som det är.