Jag vill ha en stödstrumpa för själen.

Ja, en sådan vill jag ha. En stödstrumpa för själen kunde hålla mig upprätt då jag annars skulle svacka.

Det är mycket att göra på jobbet just nu, så mycket att jag känner mig otillräcklig. Jag är lite stressad över att jag har en eller flere deadlines som flåsar mig i nacken - konstant. Det är mycket att göra nu då höstsäsongen sätter igång, men inte mer än att jag borde hinna. Jag vet att en del av stressen är självförvållad - jag har varit mer eller mindre handlingsförlamad hela det här pågående året.

Som det ofta konstateras gällande barnlöshet och -behandlingar och livet under dessa - det sätter sig på själen. Det tar upp tankekapacitet och gör dig känslomässigt oengagerad i det "vanliga livet".

För det finns ju egentligen inte ett vanligt liv.

Det är här stödstrumpan kommer in - det finns en liten jag inne i mig som skriker det som svar på trumpna trynen och menande blickar - måhända det bara är jag som ser dem - DET ÄR SYND OM MIG! NI VET INTE VAD JAG GÅR GENOM!

Men, tillbaka till brådis på jobbet - de senaste två dagarna har jag jobbat så svetten lackat. Jag är inte helt nöjd med vad jag fått till stånd, men jag är glad över fokus. Nu om jag skulle hitta tillbaka till intesiteten, till tamejf*n, till glädjen över mitt jobb, ja, då är allt på jobbet bra.

Jag hör alltså till den sälla skaran som, till vardags, tycker väldigt mycket om mitt jobb.

Det skulle vara roligt att ha de så igen, veta att de åtta, nio, tio timmar jag jobbar - att det är roliga timmar. Det skulle väga upp en del av den övriga tiden - hemmatiden.

Ingen förändring har skett hemma, det är inte speciellt kul att vara där. Med ett snett leende kan jag konstatera att jag förstår min man och hans beteende - det är lätt som en plätt att vara som han! Det är absolut inte något jag strävat efter, att apa efter honom i hans beteende, nu blev det bara så...

Det är lätt, att bara vara. Att inte försöka hålla igång varken det verbala eller det känslomässiga förhållandet, det är hur enkelt som helst. En del av mitt icke-agerande har landat på att inte nyfiket försöka göra arkeologiska utgrävningar i min mans hjärna och själ - nu har jag plötsligt tusen och en minut under vilka jag tänker mina egna tankar.

För att huvudet inte skall gå i tusen bitar kan jag som avslutning för denna gång meddela att jag vistas i timmar i skog och mark. Det gör huvudet gott, det gör kroppen gott. Så, det gagnar delar av min kampanj "ge mig livet åter - men inte i lika många kilon".