Det är svettigt.

Tack för de fina kommentarerna på mitt senaste inlägg.

Jag måste erkänna att jag inte har någon aning om varifrån denna lilla, lilla gnista dök upp? Jag tror att det bottnar i kunskapen om den totala uppgivenheten, jag vet hur det känns då man bara vill lägga alla saker åt sidan och dö.

Jag är inte alls där nu. Jag tror att det att jag vet vilka alternativ jag har, att det hjälper mig att ställa kursen. Så, precis som det står i kommentarerna, det går att påverka sin egen inställning till det egna livet. Jag tror inte att jag kan tänka mig alltigenom-glad och -lycklig, jag tror absolut inte att jag kan tänka mig gravid - men, jag kan alltid försöka påverka min inställning till hela mitt liv - just nu är jag barnlös. Det är absolut inget jag önskar mig, min man eller någon annan, men, vill jag lägga mig ner och välkomna död på grund av detta?

Nej, det vill jag inte. Inte nu, inte den här gången.

Efter detta moraliska och känslomässiga - steg framåt, uppsving kan man nog inte tala om ännu - har jag mått rätt dåligt. Ironiskt nog, så är det ett fysiskt illamående. Det började för några dagar sedan, med ett ont i magen och ett ont i ryggen. Samtidigt som jag mådde illa och svettades, tilltog också det onda som brukar förekomma just innan en feber bryter ut. Ett ihåligt, ilande ont, i både leder och muskler.

Tankarna har varit många - tänk om allt inte kommit ut? Tänk om det ändå är ett utomkveds? Tänk om jag har världens jätteinfektion? Tänk om, tänk om...

Jag mådde såhär efter det förra missfallet också, rätt exakt en vecka efter missfallet mådde jag så dåligt att jag ringde sjukhuset och undrade vad jag borde göra. Det gör att jag känner mig rätt lugn nu, trots att jag fortfarande svettas rätt ymnigt, utan feber.

Det kanske är klimakteriet?

Nu skall jag inte skämta bort det här, jag skall ta ett blodprov om en vecka och träffa IVF-doktorn efter det, senast då får jag veta hur det ser ut.