Jag har berättat det i en del bloggar där funderingen om "när skall man berätta och vad skall man berätta på jobbet" - att jag pratade med min chef senaste vecka, om min privata situation.
Först skall jag säga det om min chef - hon är verkligen bra. Hon är rakt på sak, hon är krävande och litar på mig, hon tror på mig. Jag gör ett så gott jobb jag kan, hon uppskattar min insats och tycker att jag är, ja, bra. Jag skulle vilja säga att vi tycker om att jobba tilllsammans, vi tycker om varnadra. Vi jobbar inte speciellt tätt, vi ses några gånger i veckan.
Jag har under hela detta år varit lite stressad, uppjagad över känslan av att inte kunna ge riktigt 100% på jobbet, jag är egentligen van att ge lite mer än det. Jag har haft svårt att fokusera, mina tankar har glidit iväg till barnalstringsvärlden. Det här i kombination med mer eller mindre överraskande läkarbesök, frånvaro på grund av äggplock, än det ena, än det andra.
Så, jag berättade allt för min chef. Om missfallet, om den misslyckande IVF:n och det pågående försöket.
Det kändes bra, det kändes otroligt bra att få "fästa" det här hos min chef. Inte för att hon hade reagerat på att jag skulle jobbat sämre, eller varit mer frånvarande - hon sade att hon haft sina aningar om att jag har mina utmoaningar också utanför arbetet, men att jag lyckats med att inte ta med mitt privatliv på jobb.
Hon hoppas med hela sitt hjärta att vi skall lyckas, inte tal om att hon skulle tycka att det skulle vara besvärligt att avstå mig under en tid - förutsatt att det är mammahood som gäller.
Alla borde ha en chef som min chef.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej - du har alldeles rätt - alla borde ha en chef som din chef! Nu är det väl så att min chef är hyfsat världsvan så han kommer nog att överleva. Det handlar kanske mer om att jag inte vill inse att världen på jobbet fungerar utan mig...?! Jag återkommer med rapport om hur han tar det efter semestern - jag tycker faktiskt det ska bli spännande att se hur han tar det! ;-) Och hur är det med ruvandet förresten?! Jag längtar så tills du ska testa! KRAM
Suveränt att du har sån förstående chef! I och för sig är det ju helt rätt att de ska förstå och stötta men det är ändå inte alla chefer som är socialt och medmänskligt utrustade.... Måste kännas bra att ha pratat med henne och att det gått så bra.
Jag håller med. Alla borde ha en sån chef!
Skicka en kommentar