En dag i taget.

Jag är hemma, äggplocket på kliniken gjordes i förmiddags.

10 äggblåsor, 9 ägg. En del av äggen är alldeles säkert för små, inte tillräckligt utvecklade. Men, de räknades med i alla fall.

Jag skall ringa min IVF-doktor i morgon eftermiddag, det för att kolla om något av äggen utvecklas som det skall. Det här är något jag inte gjorde senast - då kom jag bara in samma dag som ET skulle göras. Det här, att min IVF-läkare vill att jag skall ringa, kan bero på två olika saker - att min läkare inte vill att chocken skall vara den samma som senaste gång (av 12 ägg utvecklades bara ett som det skulle) eller på att det senaste äggplocket gjordes en fredag och min klinik är stängd under helgerna. Jag tror jag väljer att tro på den senare orsaken.

Jag låg och väntade på min tur i väntrummet, utan man - han var på jobbet, det var en överrenskommelse, det är inte sååå romantiskt att göra barn på det här sättet, han har dessutom sätt det redan en gång - hur man försöker göra barn. Kvinnan som plockades på sina ägg före mig, rullades ut ur actionhörnan, så fort hon kom ut därifrån hörde jag henne börja gråta. Hennes man förstod inte vad som hände, men sköterskan lugnade ner både honom och henne. Det var tydligen nervositeten som kom ut i form av tårar.

Det slog mig då - och bekräftades inne på morfinbordellen - att det märks att det är andra gången, på något sätt känns allt lite mer laid-back nu. Jag hoppas att det skall gälla hela vägen ut. Jag hoppas att eventuella förväntningar, OM det finns tillräckligt bra embryon på fredag, inte skall rusa iväg med mig. Jag varken orkar eller vill åka berg- och dalbana.

Morfinet - världens bästa drog - har gått ur kroppen. Det river lite i äggstockarna, jag är lite trött, men jag känner mig bra.