Nygammalt förhållande.

Som jag fasade för att inleda mitt förhållande med Menopursprutorna, det var med längtan och saknad jag tänkte tillbaka på min och Gonal-F:ens tid tillsammans.

Perioden med Menopuren har varit överraskande ömsint, inga arga utbrott har skådats. Ändå, detta till trots, har jag sett fram emot återseendet med Gonal-F, min strävsamma kompanjon i IVF:n nummer 1.

Våra vägar korsades igår kväll, vi sammanstrålade efter kvällsdosen av Menopur. Jag, Gonal-F, en drink och solnedgången.

Äh, tiden förgyller minnen, det är bara att konstatera. Det var en halvnaken jag, vita kakel och sprutan. Som naggade till något så ofantligt. Jag råkade sticka totalfel, blev besviken över att det gjorde lite ont (än en gång, för alla nybörjare som fasar för injektionerna; det gör inte ont, inte på riktigt!), bara för att jag råkade komma mitt in i en nerv. Lite blod lyckades jag och fläskiga magen också prestera.

Besvikelse. Just nu sällskapar jag hellre med Menopuren. Jag och triangeldramat (bromsen på morgonen - INTE en hit att injicera på morgonen, nej - och Menopuren och Gonal-F) skall hålla på så här till söndag. På måndag nytt VUL, samtidigt skall jag få en dag för äggplock.

Rida. Det är ett nejnej åtminstone fram till äggplock. Det känns inte bra längre. Jag tror det är en blandning av en mullrigdallrig mage med innehåll och tankar, toktankar, på att äggen skall trilla ur mig. Fysik och psykologi alltså.

Väninnan i samma situation som jag - finaste vännen, den enda som vet vad vi håller på med på fritiden - har nyligen misslyckats med sitt första försök med stödhjul (insemination). Det är så väldigt synd. Jag tror hon är den enda människa på jordklotet jag skulle ha kunnat glädjas med.

Ja, som jag känner på riktigt. Det finns en hel del lika lyckligt lottade som jag i denna virtuella värld jag kompar för fulla muggar. Fast det är här i smyg och på avstånd.