Att sopa igen sina spår

Jag tror jag bloggat om det tidigare, att jag håller på att ta ett långsamt farväl av mina farföräldrar. Inget dramatiskt har hänt, de är bara väldigt gamla och är färdiga att lämna detta jordelivet.

Samtidigt som jag är sysselsatt med ett adjö, är jag sysselsatt med praktiska arrangemang som skall jämna marken inför mina farföräldrars resa till himmelen. Det handlar om att realisera deras egendom, det är fråga om hus och tomt, bil och annat sådant.

Avståndet mellan mig och mina farföräldrar är långt, mätt i geografi alltså. Det är främst under helgerna jag kommer åt att greja med sakerna som skall fixas. Vi åkte ut till dem i går, farföräldrarna, för att hämta papper och dokument, underskrifter på fullmakter och sådant - och tog oss ett varv ut till ägorna.

Det är lite som att pilla på en sårskorpa. Det känns bra att kunna ordna grejer, det känns samtidigt lite ledsamt att packa ihop också min egen historia och barndom. Nåväl, det bara behöver göras. Jag tror att det är bra att få ta del av förberedelserna inför döden på ett också praktiskt sätt - det känns naturligt, på ett naturligt sätt.

Att rota i någon annans papper känns däremot inte alls naturligt. Det är en del av det praktiska arbetet för att kunna sälja tex. huset och tomten. Det är stora delar av mina egna rötter som kommer fram då jag går genom alla dokument som finns bevarade. Min farfars far anhöll om rätt till att ta ut skilsmässa från sin första fru - min farfars mor - på grund av hennes dårsjukdom som det hette på den tiden. Rätten beviljade honom rätt att skilja sig från henne i och med sjukdomen inte kunde botas.

Jag har en plötslig förståelse för att människor börjar släktforska, de mest "normala medelsvenssons" har alla en alldeles egen historia att förtälja.

Ingen släktforskning är aktuell just nu, dock.

Under tiden av praktiska arrangemang till fördel för mina farföräldrar har jag varit alldeles otroligt irriterad och arg på min far. Han har fortfarande inte rört ett finger för att något över huvudtaget skall gå framåt. I dagens läge är det väl tre år sedan han senast träffat sina föräldrar, han bor i ett annat land - ett grannland, så långt borta är han inte - och det är ju praktiskt att kunna skylla på avstånd och egen dålig hälsa...

I ett av våra senaste telefonsamtal mellan mig och min far, hade han mage att säga att det skulle vara typiskt OM någon av hans föräldrar hade den dåliga smaken att trilla av pinnen nu. Att det skulle vara alldeles omöjligt för honom, min far, att resa till en begravning i dagens läge.

Vad då OM döden kommer? Den kommer, det är bara en fråga om när. Och det gäller väl inte blott mina farföräldrar, hans föräldrar?

Äh, jag blir arg bara jag tänker på honom.

Allt gick bra igår, jag fixade också så att farfar skulle bli klippt i håret, jag tror han blir glad över den överraskningen!

På vägen hem, under tiden vi satt i bilen, råkade (?) min far ringa mig. Han lät lite pinsamt berörd då han fick höra vad vi sysselsatt oss med hela dagen. Jag måste erkänna att jag inte kunde låta bli att vara lite elak. Min far försökte med att "ja, han (farfar) väl inte har så mycket att berätta , han har väl förlorat livslusten helt och hållet" - vilket jag kontrade med att farfar har hur mycket som helst kvar han vill göra och berätta, att han till och med mår bättre än senast jag besökte honom - att min far också kunde märka det om han fick sitt feta arsle släpat till ort och ställe...

Det tog en rätt lång stund innan min far hade mage att fråga om jag gjort något för att få egendom realiserat till riktiga pengar - på vilket jag svarade i så runda ordalag jag bara kunde. Hans besvikelse över det estimerade priset på tomten hördes långa vägar, han, min far, gladde sig dock över att han vet hur mycket lägenheten är värd. För den var han faktiskt med och köpte. Vad då med och köpte? Det var bara en av hans förtjäna-på-dina-föräldrar-resor till det gamla hemlandet, under vilken han fick en av sina sjukhusvistelser betald av sina föräldrar.

Suck.

Jag låter som en bitterfitta.

I alla fall, mina farföräldrar har alltid avgudat sin förstfödde och ende son, min far. Som på något sätt lyckats skyla över en hurudan luspudel och latmask utan ryggrad han egentligen är under hela sitt liv - i förhållande till sina föräldrar, då. Det har alltid varit - och är det också nu - helt klart att allt mina farföräldrar lämnar efter sig, kommer att tillfalla min far. Jag har absolut inget problem med det, jag är faktiskt inte intresserad av något annat än det jag redan har fått.

Det som irriterar mig är att jag just nu fungerar som någon förbannad lakej för min far. Jag fixar fram en hel del kosing - som han kommer att få utan att röra ett finger.

Jag tycker jag gör hans "jobb".

Det gör mig arg.

Innan samtalet avslutades, det jag förde med min far, lyckades han, med lite förvåning i rösten, komma ihåg att fråga "ja, hur är det med er då?".

Då han inget annat vet och inte är intresserad heller, så tyckte jag inte att han var värd sanningen, inte den här gången heller.

Bitterfittans rapport avslutad.