Morgonbestyren hemma hos oss.

Morgonen inleddes med injektion av bromsmedicinen Cetrotide.

Jag har alltid valt att sköta alla injektioner jag själv basar över på kvällen, jag tycker att det är lite magstarkt att inleda dagen med stick i mig själv. Grusögd och trött som jag är på morgonen, så är det inte injektionerna jag saknar.

Nu, inget val. In med den bara. Lite spännande att bekanta sig med en ny "sort" igen, men, proffsig som jag är så gick det galant.

Fasiken så det medlet kliar! Det ser ut som om jag blivit myggbiten på magen. Det kliar!

Kvällsdosen idag, bekantingen Menopur går ner till 150IU och retrosprutan Gonal-F joinar - också den med 150IU. Lite höjd dos inalles med andra ord.

Tillbaka till morgonbestyren, katten skulle också ha sin beskärda del. Inte av hormonerna dock, nej, han fick värkmedicin. Orallösning. Att få in orallösningar på katt är inte världens lättaste, men det gick förvånansvärt bra. Om man bortser från att kattskrället kräktes upp allt efter en liten stund. Rewind. en gång till! Encore!

Kattherren verkar kissa bra, en glädjens nyhet!

I övrigt, utöver allt detta praktiska donande, märker jag att tankarna har förflyttat sig in i framtiden. Jag bollar med funderingar kring hur många ägg det kommer att bli, hur många blåsor kommer att innehålla ägg? Blir äggen befruktade? Kommer de att klara sig? Finns det en möjlighet att jag kunde få två ägg tillbaka? Det fladdrar till i magen då jag tänker på frysen.

De två - förhoppningsvis blir det två ruvarveckorna, jag orkar inte ens tänka på den tiden - för det finns ju en massa hinder man, jag, vi skall klara av här före vi är där.

En sak är helt uppenbar - förväntningarna och förhoppningarna är på en helt annan nivå än de var första gången. Jag hoppas att det skall vara så ända tills jag klarat av att höra hur det har gått för oss. Det känns hemskt att skriva det, men jag hyser inga som helst förhoppningar om att vi kommer att lyckas den här gången heller. Jag har en aning om slutresultatet redan nu.

Orättvist.

Orättvist. Det känns orättvist att så många andra möter det största problemet i att fundera på vad barnet skall heta. Pang på så där bara.

Hela barnbakandet ser ut som en trappa i mitt huvud. Första trappsteget - det är det där man konstaterar att man är gravid - är otroligt högt. Höjden till trots så kommer de flesta lätt upp på steg 1 - efter det följer steg som heter "tidigt missfall", "12 säkra veckor", "UL - är barnet friskt" och "sparkarna" och "stooor mage" - sista steget heter förlossning.

Jag kommer inte ens upp till trappsteg 1. Att kunna glädjas över det - att kunna vara rädd för, njuta av, vara arg på resten av stegen - det är en tanke jag inte ens kan tänka.

Buuuäh. Jag vill kunna gå i trappan!