Är jag förbytt?

Någon gång efter att jag kom hem från ingreppet, i början av augusti, märkte jag att jag kröp upp någonstans innanför pannloben. Jag tror det kallas "att gå in i sig själv" - jag har för mig att jag skrivit någon ströfras om det nu och då...

Några veckor senare kan jag bara konstatera att jag är kvar här inne fortfarande, inne i huvudet på mig själv. Jag och mina tankar. För att vara helt ärlig, det går långa stunder så att jag är helt ensam här inne, inte en tanke så långt ögat når.

Det är absolut ingen lek, det var inget jag bestämde mig för. Inget "nu skall jag minsann visa". Nej. Men, jag ser likheterna.

Just nu beter jag mig precis som jag uppfattar att min man beter sig (då jag blir som mest irriterad, ledsen och trött på honom). Jag kan inte säga att jag är som min man, jag kan inte vara som han är - bara han kan vara den han är. Den fina han och den ytterst irriterande han.

Just nu beter jag mig alltså som min man (då han, enligt mig, är allt det parentesen ovan innehåller). Tystlåten, fattig på gemensamma initiativ, oengagerad, svår att nå, inne i mig själv.
Det låter inte klokt, jag ser det då det skrivs svart på vitt, men tillåt mig ännu lägga till följande: det är alldeles obeskrivligt skönt!

Det är så befriande att inte bära lasset, att vara oansvarig.

För att fortsätta sänka eventuella skepp som fortfarande flyter; jag förstår min man. Jag förstår min man bättre nu - då jag själv sitter och häckar inne i mitt huvud - det är ofantligt lätt att föra sig såhär, att vänta och se vilka impulser som kommer utifrån. Att inte svara på det som inte känns relevant.

Inget gott utan något ännu bättre; jag kan också se mig själv med min mans ögon - inte just nu, för just nu har han ingen aning om var jag befinner mig - men, jag ser mig och min roll i vårt äktenskap då jag inte gått in i ett rollspel (nivån är ungefär en studentikos fars med tragikomiska inslag).

Jag är otroligt enerverande - då när vi bägge innehar våra egna roller - är "normala" med andra ord. Det är ett evinnerligt tjat, en enda lång ramsa; vad tänker du på? Varför säger du ingenting? Jaha, då måste jag väl bestämma själv då. Vad tänker du på? Hej? Varför vill du inte kramas?

Milde himmel. Inte ens jag själv står ut med mig själv då jag ser mig nu, från den andra sidan.

Samtidigt ser jag det, känner igen det så väl. Känslan av förnedring. Att vara tvungen att svansa så mycket, för att få så lite.

Jag kan inte hålla på såhär hur länge som helst, inte utan att bekänna färg. Dessutom är det ju inte normalt, jag tror inte att jag går omkring och analyserar oss båda utifrån detta betraktarperspektiv hela tiden till vardags?

Jag hoppas att jag skall komma ihåg hur jag tror att min man ser mig då den timmen kommer. Jag inser nu att jag väntar på en bekräftelse från min man, att han kanske skulle se det samma, ur sitt perspektiv.

Tro mig, jag inser längs hela detta inlägg, att jag låter sinnessvag.

Stunder då hissen går ända upp.

Den drabbade som en liten blixt från klar himmel, insikten, det medan jag stod i duschen.

Jag är minus en äggledare. Det fattas mig något på höger sida. Den redan urusla kapaciteten har halverats.

Från och med nu är det totalt onödigt att använda ägglossningstest. I femtio procent av fallen skulle ett positivt utslag vara ett hån, en påminnelse om äggskördar som inte kommer någon vart. Inte för att de är värda mycket då de kommer någon vart, men ändå.

För att citera Lena Ph; det gör ont.

Milda makter.

"Mensen" kommer igång med snigelfart. Uppstartsträckan är kantad av en mensvärk jag inte kan i ord förklara.

Det gör helvetiskt ont (och det ser inte klokt ut, för att vara detaljerad).

Jag har aldrig lidit av riktig mensvärk. Jag har aldrig haft så oregelbunden mens som jag har nuförtiden.

Det är inte bara jag som förändras under denhär processen, min kropp gör det också.

Mitt händelserika liv.

Jag har skrivit det tidigare den här sensommaren, denna höst - efter både det negativa ultraljudet och i synnerhet efter utomkvedsincidenten - att jag har levt i en sällsamt skön "inte tänka på barn-period". Det är eller var absolut inget beslut som låg bakom denna tanklöshet, jag bara märker att det är så.

Tanklösheten tar sig uttryck i små, små detaljer. Att inte gå omkring och konstant rekognosera kroppen, det är först nu jag känner hur mycket energi det evinnerliga synandet i sömmarna egentligen stjäl. Toalettbesöken föregås inte av ångest, på något sätt tittar jag tillbaka på mig själv som fullständigt imbecill, det kan inte klassas som klokt att sitta och stirra på använt toapapper? Sömnen kan jag inte riktigt uttala mig om, jag somnar snabbt, sover som bedövad och vaknar lite avtrubbad - jag somnar fortfarande medicinskt.

Det kan hända att jag är på väg att skifta fokus, att jag tar mig tillbaka till barnalstringen nu - också den är - no shit - fortsatt medicinsk och klinisk. Jag tror jag tar mitt första stapplande steg idag - om inte fysiken sviker så är det "mens" på gång senare idag. Mens står inom citationstecken i och med att det är fråga om en "tömning av livmoder efter graviditet". Om det mensliknande kommer igång nu, så kan jag gå på min träff med IVF-doktorn som planerat.

Det händer så otroligt mycket och spännande saker i många bloggvänners liv just nu, väldigt många bloggsystrar är på gång med behandlingar, jag håller tummarna för dem och känner nog att jag vill göra en omgång till. Just nu i alla fall.

Jag bokade just in turer för badmintonspel. En gång per vecka. I två månader. Jag hade gärna bokat hela höstterminen, men tyvärr är det fotbollen som skall in - kan inte de hålla vinterpaus? - och då är det slutspelat, om det inte finns någon annan lucka som passar oss. Jag spelar med min man. Vi är lite av ett omaka par (också) på badmintonplan. Han är större och starkare, på badmintonplan. Huvudsaken är att det är liv och rörelse, det är obeskrivligt skönt att ha återfått lusten att röra på sig! Hurra för det!

Jag tycker att det är obeskrivligt skönt att hösten kommer igång riktigt på riktigt nu. Det ösregnar ute och jag tycker att det är fint. Vi åker ut till sommarstället under veckoslutet och jag ser fram emot filt över benen och bok i min hand. Lika mycket ser jag fram emot fortsatt irrande i skogen och bastubad.

Jag är verkligen tråkig just nu.

Jag vill ha en stödstrumpa för själen.

Ja, en sådan vill jag ha. En stödstrumpa för själen kunde hålla mig upprätt då jag annars skulle svacka.

Det är mycket att göra på jobbet just nu, så mycket att jag känner mig otillräcklig. Jag är lite stressad över att jag har en eller flere deadlines som flåsar mig i nacken - konstant. Det är mycket att göra nu då höstsäsongen sätter igång, men inte mer än att jag borde hinna. Jag vet att en del av stressen är självförvållad - jag har varit mer eller mindre handlingsförlamad hela det här pågående året.

Som det ofta konstateras gällande barnlöshet och -behandlingar och livet under dessa - det sätter sig på själen. Det tar upp tankekapacitet och gör dig känslomässigt oengagerad i det "vanliga livet".

För det finns ju egentligen inte ett vanligt liv.

Det är här stödstrumpan kommer in - det finns en liten jag inne i mig som skriker det som svar på trumpna trynen och menande blickar - måhända det bara är jag som ser dem - DET ÄR SYND OM MIG! NI VET INTE VAD JAG GÅR GENOM!

Men, tillbaka till brådis på jobbet - de senaste två dagarna har jag jobbat så svetten lackat. Jag är inte helt nöjd med vad jag fått till stånd, men jag är glad över fokus. Nu om jag skulle hitta tillbaka till intesiteten, till tamejf*n, till glädjen över mitt jobb, ja, då är allt på jobbet bra.

Jag hör alltså till den sälla skaran som, till vardags, tycker väldigt mycket om mitt jobb.

Det skulle vara roligt att ha de så igen, veta att de åtta, nio, tio timmar jag jobbar - att det är roliga timmar. Det skulle väga upp en del av den övriga tiden - hemmatiden.

Ingen förändring har skett hemma, det är inte speciellt kul att vara där. Med ett snett leende kan jag konstatera att jag förstår min man och hans beteende - det är lätt som en plätt att vara som han! Det är absolut inte något jag strävat efter, att apa efter honom i hans beteende, nu blev det bara så...

Det är lätt, att bara vara. Att inte försöka hålla igång varken det verbala eller det känslomässiga förhållandet, det är hur enkelt som helst. En del av mitt icke-agerande har landat på att inte nyfiket försöka göra arkeologiska utgrävningar i min mans hjärna och själ - nu har jag plötsligt tusen och en minut under vilka jag tänker mina egna tankar.

För att huvudet inte skall gå i tusen bitar kan jag som avslutning för denna gång meddela att jag vistas i timmar i skog och mark. Det gör huvudet gott, det gör kroppen gott. Så, det gagnar delar av min kampanj "ge mig livet åter - men inte i lika många kilon".

Retur till den normala affären.

Det känns bra att min glädjevecka fick den respons den fick - att den, för en del läsare, fungerade som inspiration. Den fungerade som det samma för skribenten också, jag skall försöka hålla kvar eftertanken som veckan gav.

Nu är bordet rent, nu kan jag skriva om vad som helst igen!

Jag gjorde vissa anteckningar senaste vecka, små minneslappar om saker som jag ta med i blogg den här veckan, nu.

Jag har haft kontakt med min IVF-läkare angående ett efterbesök. Jag väljer att kalla det efterbesök i och med att sjukhuset som genomförde operationen inte gör någon efterkontroll. Min IVF-läkare önskar träffa mig under vecka 37.

Inkommande vecka, vecka 36, får jag äntligen ringa till adoptionsorganisation nummer 1 - det för att beställa tid hos "min" människa. I ärlighetens namn kommer jag inte ihåg vad det stod i brevet jag fick av dem i början av sommaren - det enda jag kan komma ihåg är att jag får ringa. FÅR ringa. Nej, jag har inte testat att tjuvringa för tidigt...

I kalendern ser allt fint ut, ordning och reda - åtminstone gällande de här två sakerna. Först pratar jag med adoptionsorganisationen och sen träffar jag min IVF-doktor.

Först av allt borde jag kanske prata med min man - någon, både han och jag och vi - borde ha en prioriteringslista så småningom... Medveten om att jag låter som en trotsig tonåring, men jag avfärdar avsaknaden av inviter till det samtalet just nu med ett enkelt "orka".

På skrift om absolut ingenting; tanken slog mig under min färd till jobbet idag; jag har inte tänkt den tvångsaktiga tanken "bli gravid, vara gravid, inte vara gravid" på två veckor. Det har varit skönt. Det är en alldeles speciell tystnad på vinden.

Temavecka - inte att rekommendera?

Nja, det är nog inte temaveckans fel, inte helt och hållet i alla fall, att det inte blivit fler texter än såhär denna vecka.

Jag erkänner dock gärna att temat för veckan - glädje - har fått mig att tänka efter riktigt grundligt. Så, jag är verkligen glad att jag fick den instanta idén, jag har både saknat och funnit temat, glädjen, under de senaste dagarna. Jag är ingen Rosing och tjänar ingen kosing (förlåt..., jag är nykter, jag lovar) - men, i den här annars väldigt tipsfattiga bloggen är det ändå ett råd jag kunde tänka mig att ge; om glädjen saknas - tvinga fram den.
Tvång är väl att överdriva, men, ibland kanske man finner det man söker?

Det har känts bra, det är fortfarande tusen och en sak som är riktigt eländigt i också mitt liv, men det finns små strimmor av guld.

Här en sista djupdykning i glädjeflickans memoarer;

Jag blev så taggad av kantarellerna att jag tog en ny promenad i skogen - jag tror att jag skall göra det till en vana. Den här gången föranleddes njutningen av att jag inte stod ut med att vara hemma.
I och med att denna sena kväll fortfarande räknas till temaveckan, kan jag tyvärr inte lägga ut texten om vilken orsaken var. Nyckelord för eventuell senare återkomst till ämnet: tystnad (hur överraskande är inte det?).

Jag var ute i två timmar, skörden blev hög kantareller som mycket väl gjorde en stuvning.

Det är en ekvation som inte slutar på minus, skall tilläggas. Två timmars älgande i skog och mark gör inte av med lika mycket kalorier som en stuvning som innehåller smör och grädde ger i retur.

Jag var tokig nog att gå på fest på fredagen. Ensam, utan äktenskaplig make. Det var riktigt, riktigt roligt. Jag brukar dra mig jättemycket för att över huvdtaget gå ut. Än mindre brukar jag känna mig attraherad av fester - speciellt som denna - som innehöll ett otal antal för mig obekanta deltagare. Jag hade väldigt roligt. Jag minglade, pratade och skrattade. Det var riktigt skönt att vara lite berusad. Det finns en fotnot på också detta avsnitt av glädje, nyckelord för tröttare dagar; hemfärd.

Farfar och farmor. Vi var och hälsade på dem idag. Det var så fantastiskt roligt att se att farfar var piggare och gladare än vad han varit på hela det här året! Han har suttit uppe i stora salen och umgåtts med de andra tusenåringarna. Han har tittat på OS och - hör och häpna - han frågade om vi kunde åka hem till deras lägenhet och titta oss omkring! Finaste farfar, han har inte velat åka ut i den minsta lilla kurva utanför deras rum på hemmet för runor och andra ruiner - nej, han har velat sitta inne och köa för döden. Nu, nu var det andra toner, vilket gjorde mig innerligt glad. Jag har förstås hunnit tänka tankar i mörkaste nyans om att han åkte på en sista Eriksgata och buähbuäh - men, i och med att det är temavecka, så vill Florence Nightingale meddela att farfar får priset som veckans glädjepojke!
Några sista nyckelord för kommande tråkigare dagar; innerligt bittra, fula elaka släktingar.

Det var veckans höjdpunkter, då man mäter veckan i glädje. Som tidigare konstaterat, en del av tankarna bloggtemat förde med sig, fick mig att gå lite djupare i vissa fragment. Med lite jobb kan man få Kalle Ankas eget regnmoln att flytta på sig. För en stund i alla fall.

Det var temaveckan, det. Jag tror nästa vecka får inledas utan tema, utan rubrik. Om jag blir mer yr än såhär och börjar leva mitt liv enligt tärningmetoden, då får ni gärna säga till.

Glädje också dag tre?

Med risk för att verka blödig, sentimental och tjatig. Glädje, den står att finna i

- kommentarerna

...på också det förra inlägget. Sötaste, finaste ni. Tingeling har rätt - jag tänker härmed också kalla er för mina vänner. Det är det ni är - var och en av er. Anna, jag har inte träffat någon personligen. Inte så att jag är medveten om det. Inte än.

Jag har aldrig tidigare varit intresserad av att träffa någon jag känt eller känner över nätet, nu lockar det.

- Byte pågår, dyrt, men bra.

Jag är mitt uppe i ett flygande byte. Jag ersätter alla våra hygienartiklar med mer ekologiska alternativ, det vartefter de gamla burkarna och flaskorna töms. Det är onekligen ett dyrt byte, men det känns mycket bra.

- användning av huvudet.

Jag går en utbildning på två dagar - den är svår, föreläsningarna är tunga. Idag lyckades jag förstå nästan allt, jag prickade dessutom rätt på några riktigt kinkiga, mer eller mindre filosofiska frågor.

- Guacamole.

Jag är verkligen otroligt bra på att göra guacamole. Jag måste betona det, otroligt bra.

Lite krystat kanske? Jovars, men pyttelitensmått med genuin glädje under varje rubrik.

Glädjeflickan rapporterar, dag 2:

Det finns glädjeämnen. De går att finna om och då man vrider på alla stenar man stöter på. I en fin värld, den bästa av världar, skulle glädja föda glädje - och eventuellt kan min temavecka bidra till det?

- Tingeling och vänskap.

Vänner, vänskap. Bloggvänner. Idag är det fina Tingeling som fungerar som skolboksexempel.

Som jag skrev i mitt förra inlägg, så förhåller jag mig väldigt intensivt och levande till alla mina virtuella vänner. Ibland undrar jag, tyst i mitt mörka hörn, om jag är riktigt klok - som lever med och mitt i mina virtuella vänners liv - med alla de känslor som finns i min kropp. I och med att kommentarer på blogginlägg egentligen är den enda kontakten oss bloggare mellan, så kan jag ju ej alls påverka gensvaret från er - jag får det jag får, det är helt i händerna på mina vänner här. Jo, här en liten parentes, i det riktiga livet tycker jag att jag delvis kan påverka det jag får av mina vänner - genom tystnad, genom kroppsspråk, genom ögonkast - parentes slut.

Därför är det så fantastiskt att uppleva att jag - ja, jag tror inte att jag känner någon av mina läsare eller författare till bloggar jag läser på riktigt - får respons av hela, förståndiga, fantastiska människor. Som läser mig, som ser mig. Jag kan bara hoppas på att jag skriver som jag är?

All denna text ursprungen ur den enkla, lilla blogglek som är på gång, det under rubriken "utse några forever-kompisar". Ej heller jag är en vän av att göra listor på personer, sådär egentligen, men, jag är otroligt glad över att bli sedd och hörd som vän.

Tack. Tack fina, otroliga Tingeling. Ett lika stort tack till er alla andra också.

- Svamp.

Förlåt... Jag vet att steget från det förra kapitlet är stort, men jag kan inte låta bli - svamp. Jag var ute och promenerade, klättrade och stökade i skogen igår. Alldeles för säkerhets skull hade jag tagit med mig en liten plastpåse, den låg inknölad i min jackficka. Och där var de - gula och fina, i långa rader. Herr och Fru Kantarell. Utan att det var planerat hade jag plockat en liter kantarell under min promenad. Jag vet inte om det är en normal reaktion i människokroppen, men varje gång jag lyckades hitta en knöl gult i marken, så liksom spratt det till i magen på mig. Jag var rätt mallig under kvällsmålet, jag gjorde svampstuvning till kvällsmackorna, på svamp jag plockat alldeles själv.

Skall tilläggas; kantarell är den enda svamp jag kan plocka. Det är den enda svamp jag känner igen.

(Jag har en lång lista på andra saker jag också kunde skriva, men, de skulle lägga sordi på stämningen. Jag får spara dem till nästa temavecka. Här nyckelord så att jag ej skall glömma rubrikerna: kalender, skola, IVF, adoption).

Glädjeflickan till er tjänst.

Tjänsten och temaveckan inleddes med en första dag i tystnad. Mer ironiskt än meningen - jag kom hem rätt sent och orkade faktiskt inte knäppa på datorn.

Storken, du har mest rätt i hela världen. "Djur" kunde jag blogga hur länge som helst om, inga problem, jag tror till och med att tangentbordet skulle glöda om jag fick skriva av mig om "mode". Det är säkert på sin plats att påpeka att jag är fullständigt ointresserad av kläder, trender och mode - och det syns, jo - men, svårast just nu, det är faktiskt att skriva under rubriken glädje.

Jag funderade över mitt inte-inlägg nummer ett i temaveckan under tiden jag körde till jobbet idag. Det är verkligen sorgligt att det kan gå en hel dag utan att jag känner genuin glädje över något alls. Jag är, till vardags, inte alls så svart i min själ. Jag brukar ha rätt lätt att hitta oaser av glad.

Men, all vår början bliver svår, många bäckar små och så vidare. Jag bestämmer mig nu för att det får vara okej med franska streck av glädje, det ser inte vidare poetiskt ut, men, nu är fokus på att finna glädje, inte på skrivestetik.

Glädjeflickan rapporterar dag 1:

- bloggsystrarnas svar på det förra inlägget.

För mig betyder kommentarer och svar på mina inlägg otroligt mycket. Jag erkänner mer än gärna att jag i det här läget av mitt liv insuper den förståelse och värme jag finner här. Tack. Jag gläder mig också över att

- Songbird är tillbaka.

...för sådan är jag, jag fattar snabbt tycke för personer också i den virtuella världen. Då en bloggare eller annan "bekant" försvinner, saknar jag den personen. Så som jag i det riktiga livet också saknar för mig viktiga personer. Glädjen gäller alla försvunna bekanta på vägen - Songbird får stå som exempel denna gång - varmt välkommen tillbaka!

- mail av okänd kvinna.

Jag fick feedback på ett jobb jag gjorde senaste vecka. Det var en kvinna som tog sig tiden att på ett par rader tacka för ett ett jobb hon tyckte jag utfört otroligt bra.

- livets sköra tråd och sällhet.

Jag blev påmind om på en hur skör tråd livet hänger. En mer flyktig vän till mig har varit med om en olycka. Som genom ett under finns denna vän fortfarande bland oss. Mörbultad, men vid liv.

- bestämdheten.

Jag har fattat ett par beslut. Jag har tretton veckor på mig att genomföra det första. Jag har satt upp ett delmål gällande min kropp. Jag har inte räknat ut något BMI eller några centimeter, jag känner mig själv, jag kommer att göra det - rapporterar mer om det senare.

Det andra gäller situationen hemmavid - just nu har jag faktiskt bestämt mig för att inte flytta på några tegelstenar. Det får vara som det är.

Notis om fysik.

Vi var ute och promenerade i regnvåt skog i två timmar. Min kondition är verkligen risig, den finns inte överhuvudtaget.

Det var skönt att vara ute. Det ligger något i det som sportfrälsta säger, att det känns bra att röra på sig. Jo, jag vet, men jag har aldrig rott i land ett beroende - ett beroende som tvingar mig "ut i spåret".

Jag planerar att ta upp ridningen i slutet av den här månaden. Jag saknar verkligen "min" häst, min lilla argbigga.

Fysik, kroppslig sådan - den som varit med om titthål efter utomkveds får gärna dela med sig av egna erfarenheter - några anteckningar en och en halv vecka efter operationen. Jag har en vag känsla av samma "luftkkramp" i övre ryggen, nacken och armarna - samma känsla som trycker på och gör otroligt ont efter att man använt gas för att pumpa upp magen under operationen. Nu, nu gör det inte ont, men det känns obehagligt.

Hålen, det gjordes tre stycken - ett i naveln (det har varit det mest problematiska hålet, vill inte riktigt gå igen och varar lite), ett just ovanför blygdbenet och ett på vänster sida lågt ner på magen (på insidan av höftbenet). Jag har lite ont vid vänster ingång - ömt och så. Läkaren sade att jag skulle ta kontakt om och då jag drabbades av komplikation... Äh, det här hör säkert bara till.

Under antecknandet av detta nonsens slår tanken mig - jag skall hålla temavecka på bloggen från och med i morgon! Temat för veckan är GLAD!

...i och med att det inte är temavecka ännu, så ber jag redan nu om ursäkt för eventuell tystnad på bloggen - det kan hända att jag inte är insprirerad nog att skriva under den rubrik temat förutsätter.

Jag vill, jag vill, jag vill...

Jag vill ha vardagskärlek.
Jag vill veta när jag och vi kommer igång på något igen.
Jag vill att det skall vara september.
Jag vill att mensen skall komma igång.

Jag vill också att ni skall veta att jag vet att det inte blott är min man som kan få ordning på vårt förhållande. Om det är något jag lärt mig under de senaste åren, så är det att det - i vårt fall, absolut inte i alla fall, två som skall dansa den här tangon.

Oftast är det jag som tar tag i saker. Jag vet faktiskt inte om min man inte reagerar på svackorna eller de olika stämningarna lika starkt som jag, jag kan vara otroligt svartvit. Jag har, som jag skrivit tidigare, ett stort behov av att allt skall vara bra. Är det inte bra, känns det inte bra, blir jag orolig, jag kan vända upp och ner på ett hushåll för att få det bekräftat - att inget är dåligt. Inte sämre än förr, i alla fall, så girig skall jag inte vara.

Mitt sätt att "reda upp och ut" saker är inte det mest hänsynsfulla - det är lite av ett upp som en sol och ner som en pannkaka. Ytterst smärtfyllt för den som gärna tar det lite försiktigare? Otroligt chockerande för den som inte var medveten om att det låg ett eller något groll i luften.

Just nu orkar jag inte. Jag orkar inte plocka fram manipulationsverktygslådan eller ordförrådet med alla de vassaste orden. Jag orkar fram för allt inte försöka mig på att diskutera det här med någon som inte vill prata.

Åh, så jag önskar att min man tog initiativet till ett samtal - om vad som helst, men främst med oss som rubrik - nu. Någon gång.

Jag orkar inte.

Som sagt, det är inte bara han. Det är lika mycket jag.

Ett möblemang.

Jag känner mig ibland som ett möblemang. Och det på hemmaplan.

Jag saknar pussar, kramar, att sova nära. Jag saknar prat och fundering.

Att vara uppmärksammad under behandlingar, uppskattad efter ett plus och omhändertagen vi olycka - det är otroligt fint.

Men, var är vardagskärleken? Vilket är mitt värde då allt - också utan barnlösheten - är grått, regnigt och trist?

Det är inte lätt, ej heller roligt, att vara en del av vårt äktenskap just nu.

Sova, sova, sova.

Jag har återgått till att ta en insomningstablett om kvällarna.

Jag fick tabletterna under min depression, det är en ganska "lätt" sort. Tabletterna låter mig somna och håller mig sovande - mitt problem under svackor är det att jag vaknar under natten, efter en eller några få timmars sömn.

Det skall erkännas att jag känner mig lite svag, jag tycker egentligen inte om att medicinera. Men, det är någon form av håglöshet som får mig att välja den lättare vägen ut.

Den lätta vägen ut känns ej heller helt korrekt med tanke på "städningen av templet" - meningen, mitt eget önskemål var ju att storstäda kroppen före jag och vi sätter igång med höstens prövningar. Men, i och med att jag inte vet om och när prövningen inleds, så kan jag lika bra sova gott på vägen.

Usch, det är helg som stundar. Jag måste erkänna att jag fasar lite för det. Två långa dagar hemma, med min underbara man, det känns inte bara bra just nu. Kanske voodookvällen som föreslogs i en kommentar i det förra inlägget - kanske den fick den tunga tystnaden att skingras?

Murr-fy.

Klagomålsbloggen? Kunde det vara "det nya", som får modebloggarna att blekna av skräck? Det här är en enda lång klagovisa för tillfället, jag vet.

Jag skickade ett mail till min IVF-doktor då jag kom hem från sjukhuset, jag berättade alldeles kort vad som hände på sjukhuset, vilka kroppsdelar de var tvungna att ta bort. Underbaraste doktorn svarade, beklagade och önskade mig styrka och ork på vägen mot ett tillfrisknande.

Min IVF-doktor bad mig, för att vi skall kunna planera fortsättningen, ta kontakt då jag varit på efterkontroll.

Efterkontroll?

Det görs inga efterkontroller, om ingent oförutsägbart inträffar. Vilket jag, med våra erfarenheter, eventuellt inte borde utesluta.

Det osar framflyttad tidtabell, det osar det långa vägar.

Den som läste redan under våren, den vet hur arg, ledsen och frustrerad jag var över att den kyrkliga storsatsningen påsk lyckades flytta fram start på IVF nummer två med en hel månad. Sen kom midsommaren som ett spöke inför FET:en - skulle vi hinna eller ej?

Vi hann. Och, det blev som det blev.

Jag vet att det bara handlar om att skicka ett mail till min IVF-doktor, hon svarar säkert gärna på frågor om vad allt som skall inträffa innan jag kan komma igång igen (blödningen efter operationen skall upphöra (check) och sen skall det komma en "tömma livmodern-blödning" (fast den tömdes rätt rejält efter ultraljudet i juli och upphörandet av vagitatorer gick upp för den))...

Många parenteser där, det är lite som mitt liv. En enda parentes.

Jag saknar ett bananskal. En räkmacka.

Ödets ironi.

Det är faktiskt väldigt ironiskt.

Att jag ser gravid ut. Det är säkert till stora delar en blandning av min inbillning och illusion, men jag riktigt känner de menande blickarna. Inte bara i ryggen, utan också på magen. Jag kan tänka mig hur snacket går i korridorerna, "har du kollat hennes mage? Hon bara måste vara gravid."

Ja, jag är alltså på jobbet. Jag mår, efter omständigheterna, rätt bra. Jag tror att det är bättre att jag sysselsätter mig på dagarna, skulle jag ligga hemma skulle jag säkert tänka mörkare tankar än de jag nu tänker.

Tillbaka till de onda och felaktiga aningarna i jobbkorridorerna - det är, förstås, ingen som säger något. Vilket är rätt skönt, det skulle inte sitta bra med en förfrågan eller en gratulation just nu.

Samtidigt tycks de flesta, både unga och äldre, kvinnor lyckats tajma sina graviditeter riktigt bra. Magarna har ploppat ut så att de syns nu under sommaren. Utan att överdriva har jag sett fem, sex stycken nya gravidmagar under de två senaste dagarna.

Det känns. Det känns dock mindre dåligt än man kunde tro. De kommande små människorna skulle inte ha varit mina människor, de är inte tagna ur min kvot. Det finns inga kvoter.

Jag måste komma ihåg att det inte kvoteras i denhär barnalstringsvärlden. Trodde jag på kvot och kvotering, ja, då hade jag tappat det lilla (förstånd, hopp, tro, tillit, ork - you name it) jag hade, för länge sedan.

Ödets ironi - för att fortsätta. Jag har, fortfarande, inga kläder jag kan klä mig i. De ryms inte, de stramar åt på ett sätt som på intet sätt är chickt (Hej på er alla modebloggare med dagens outfit väl presenterad på era bloggar! Hur skulle ni klä Barbamama?). Alltså, för att kunna gå utanför dörren, borde jag shoppa. Men det bara går inte. Att shoppa då jag avskyr min kroppshydda, på två väldigt olika plan, det bara går inte.

Om jag inte går till utelivsbutiken och köper ett tält, då?

Blodutgjutelser.

Ingen måtta med detta.

Iklädd den mest stretchbenägna kjol jag har i min nuförtida garderob, i min ytterst decimerade garderob, kan jag konstatera en biverkan på efterdyningarna av ingreppet.

Min kropp tål inte att ha kläder på sig.

Jag märkte det redan i bussen, på väg till jobbet. Det vara bara att knäppa upp kjolens knapp. Detta till trots sved det, det brände och det klämde.

Under ett av dagens t-besök, det första, höll jag på att svimma. Av både äckel och obehag. Ett blåmärke större än livet - därav rubriken - rinner ut ur min navel. Fy.

Jag tycker att det här är en biverkan och åkomma grav enog för en fortsatt sjukskrivning. Det kan ju inte anses friskt, att vara tvungen att gå på jobb iklädd blott den skrud Gud enkom för mig skapade (lite hårigare, kanske)?

Hallå, alla läkare där ute - vilken är koden?

Berg- och dalvana

Fina ni. Tack för att ni lever genom också detta med mig.

Det känns konstigt nu, att titta tillbaka en vecka. Det är en vecka sedan jag drabbades av magontets mästare och ringde sjukhuset för att be om råd.

Det har varit - och är - en både händelsernas och känslornas berg- och dalbana.

Längst fram ligger glädjen över att fortfarande få en chans att leva. Måndagens hcg-prov låg på 29.000 - det fick jag veta då jag ringde min IVF-läkare på tisdag eftermiddag. Vi satt då i bilen på väg hem, rådet eller uppmaningen vi fick var att vända om och åka direkt till sjukhuset. På sjukhuset hade de redan fått ta emot en anmälan om att jag var på väg av min IVF-doktor - så, det var mer eller mindre öppet hus då vi anlände.

Det togs ett nytt hcg-prov och sen var det förevisning av underliv och innehåll för precis alla inblandade. Inalles var det tre läkare som tittade på mig genom ultraljud. Då de för ente gången tyckte att situationen var mycket märklig kände jag mig manad att fråga vad det var som är så konstigt... Det visade sig att hcg-värdet fortsatt stiga, det låg på 44.000 på tisdagkväll och läkarna kunde inte förstå hur jag var i så gott skick som jag var. Ja, jag kände mig normalmående, det enda onda jag hade var i magen - det gjorde ont vid skak och häftiga rörelser.

Läkarna sade att jag borde mått apdåligt. Risken för att det lilla stora - en diameter på på över 10 centimeter - skulle explodera, var akut. Det lilla stora och jag var i vecka 10 och det beslöts att jag skulle opereras samma natt.

Det var i det här läget som det riktiga - "det här händer mig och oss just nu i ett riktigt liv" - kom fatt oss. Vi tittade på varandra, bannade ödet då vi var på tu man hand - det var ett enda rännande in och ut i undersökningsrummet under de timmar som föregick natten - och nej, det var nog ofattbart att vi "lyckades" pricka också det här. Det absolut svåraste ögonblicket under tisdagkväll var nog stunden innan min man skulle åka - rutiningreppet till trots, med allt som kan räknas som motgångar under vårens lopp - gjorde att det för ett ögonblick, en stund, kändes som om det inte alls var omöjligt att vi sågs för en sista gång.

Jag har sällan känt en så stor, outgrundlig kärlek som i vårt avskedsögonblick.

Jag blev iordninggjord för nattens äventyr. Vid klockslaget för det planerade ingreppet kom överläkaren och tittade till mig och gav ett nytt besked. Förutsatt att jag inte blev sämre under natten, tänkte han flytta fram operationen till morgonen. Ironiskt nog, detta tack vare alla nya små människor som tydligen valt att komma till världen just den natten.

Så, ingreppet flyttades till följande morgon. Då det blev dags för ingreppet, promenerade jag själv ner till operationsavdelningen - fortfarande rätt välmående.

Allt gick bra.

Det var en graviditet som låg i höger äggledare. Så fort läkaren rörde vid den exploderade hela härligheten, senast där rök Frank eller Ture och äggledaren.

Jag skriver som om det här vore en uppsats i lågstadiet, men, jag vill skriva ner kronologin och fortsätter genom att skriva att jag fick åka hem samma kväll. Också hemma har allt fysiskt gått bra, det är klart att jag har ont och det har varit lite problematiskt att få alla hål att läka som de skall. Nu, då jag bara är full av blåmärken och nålhål, börjar känslorna sträcka på sig, de pockar på, vill ta ut sin rätt de också.

Högst upp bland känslorna finns det dubbla i "det är inte klokt, inte det här också..." - hur mycket skall lassas i just vår vågskål? En del av mig är förstås mycket ledsen över det tunga lasset, men, en del av mig skakar på huvudet. Jag kan inte säga att jag skrattar åt det hela, men, jag både ser och förstår ironin.

Allt efter det första negativa beskedet i den här rundan, det då IVF-doktorn sade att livmodern är tom, har jag också känt det som om jag faktiskt slungades tillbaka in i ett hörn, till den väl renommerade ruta 1. Tröttheten, uppgivenheten för att starta upp igen, det finns nog i mig hela tiden.

På något sätt ser jag bilden, helheten, som en stafettbana. I det första försöket fick vi bara ett ägg, det blev ett embryo som inte fastnade. I försök två fick vi två embryon tillbaka på färskförsöket, de blev inte till något. Två embryon klarade upptining och fastnade, det blev ett plus. Som blev ett negativt besked, som blev ett utomkveds. Så, det är två steg fram, ett tillbaka och sen gick det hisnande fort på slutrakan.

Så, hur konstigt det än kan låta, så tycker jag att det gått lite bättre, lite framåt för varje delsteg vi tagit under våra två IVF-behandlingar. Nu, efter allt det här, är jag osäker på om vi har turen med oss på samma sätt om och då vi går vidare.

Medveten om att det kan låta knasigt att jag tycker att vi haft turen på vår sida under denna vår, så skall jag också tillägga att jag är alldeles tafatt, klibbigt, gråta-ocean-ledsen också. Det var jag senast igår.

I något skede kändes de sista dagarna av den pågående veckan lite jobbiga, människor var alldeles vilda över att OS inleddes, folk gifte sig som, ja, de bara gifte sig för att det var ett så jättespeciellt datum - och för oss, min man och mig så är det dagen efter det jättespeciella datumet som är speciell. Vi firade vår bröllopsdag igår, jämna år för att vara lite mer speciellt än vanligt - och nej, VI firade inte alls.

I något skede då jag också, på stapplande ben, deltog i att åka till affären kände jag hur bägaren sakta fylldes och rann över. Jag bidrog säkert till det då jag köpte en bukett blommor, en bukett som innehöll samma blommor som min brudbukett, jag fortsatte det genom att köpa champagne för att sätta på kylning, jag ställde säkert till det genom att önska att vi kanske ändå kunde fira att vi har varandra.

Så, hemma blev det många arga och ledsna tårar. Det är så här det är just nu - å ena sidan är jag glad att jag får leva, oavsett hur detta livet ser ut. Samtidigt är jag också ledsen, ledsen över att det jag så hett önskar min man och mig - det är något de flesta andra bara får, utan att ens behöva tänka om de egentligen vill just det.

Livet fungerar inte som en bank, det lär jag mig. Det inte lönar sig att göra insättningar i form av tacksamhet. Tacksamhet går inte att lyfta som lycka.

Det var en gravidmage.

Från kontradiktion till självklarhet.

Det är klart att det inte var en cysta. Det är ju helt självklart att det var ett utomkvedshavandeskap.

Nu sitter jag här, några dagar senare, en akutoperation rikare och en äggledare fattigare.

Dagarna, allt som hänt, allt är fortfarande lite suddigt. Det har hänt så mycket och det har gått så fort. Det utopistiska i det hela, att det inte "bara" kunde vara en cysta, utan att det måste vara så här "överdrivet", gör att jag andas halvvägs och undrar om jag på riktigt kommer att se när bottnet är nått?

Ej heller här lönar det sig att kasta in handduken, jag lever ju. Det var inte självklarhet alla gånger under dehär dagarna, så, det är ju alltid en positiv sak.

Kontradiktioner

Jag har en rejäl gravidmage. Att dölja en riktig sådan, det kunde till och med vara lite småroligt, men, att dölja den här kupan - det är bara jobbigt.

Jag hoppas fortfarande på cystan, hur perverst det än låter. Jag tycker att jag känner "det" - det som ligger där i högra äggledaren och trycker. Det är fortfarande jobbigt att röra på sig, det gör ont, minsta lilla pytterörelse som får magen att gunga - tro mig, den gungar - gör ont.

Denna cyst-kupa till trots har jag lyckats gå ner i vikt, ni kommer ihåg det där med att min kropp är mitt tempel, alternativt tält eller hydda? Det är en överraskning, för en gångs skull en trevlig sådan.

Hälsosam kost skulle vara rolig att kombinera med att röra på mig, det är dock bara att glömma. Att stiga upp från kontorsstolen, redan det är en sorglig historia.

Jag får ringa IVF-doktorn senare idag för att få höra nivån på det just nu icke-önskade gravidhormonet.

Det var det absolut sista på min tankelista?

Snart är jag där, snart har jag nått punkten "Nu är du framme. Det här är punkten då inget i ditt liv längre kan bli sämre än du trodde. Du är här nere nu. Nu vänder det".

På min högra äggledare har jag antingen en cysta eller ett utomkvedshavandeskap - eller resterna av någondera.

Jag hör de stående ovationerna, tack, ni kan slå er ner igen.

Storlek på detta fenomen; ca. 6 x 3 cm.

Tack, ni får sluta applådera nu.

Det gör fortfarande ont, det gör ont att skratta, det gör ont att stiga upp, det gör ont att sitta i bilen, det gör ont.

Min fantastiska, fina IVF-doktor tror mer på att det är en cysta. Om den här incidenten skall tillskrivas något positivt, ja, då skall helvetessmärtan igår berott på att cystan sprack.

Alla andra möjligheter är negativa.

Nej, det finns positiva lösningsmodeller. OM detta åbäke till kropp - min, ja - gick med på att ställa upp, så finns det en möjlighet att, oavsett fenomenets karaktär, självupplösning borde fixa det hela. "Det" borde komma ut av sig själv.

Inte alls utan ironi skall jag tillägga att det finns en möjlighet att "det" vägrar självdö och gå upp i en intethet - det finns alla möjligheter i världen att "det" expanderar och spräcker sönder äggledare och andra grejer på vägen. Före det inträffar skall jag helst ligga på ett operationsbord.

Tänk att det inte slog mig, att det kunde vara en cysta? Utomkvedet hade jag mer eller mindre skippat ens som tanke, det i och med att det borde varit synligt redan vid tiden för ultraljudet för ett par veckor sedan. Men cystexplosion, den tanken slog mig aldrig.

Tog ett blodprov, nu hoppas jag innerligt att graviditetshormonen skall vara på ett så långt minus som bara möjligt. "Bara en cysta" känns som ett riktigt attraktivt alternativ just nu.

Det är inte klokt, men, sant ändå.

Samtidigt som jag satte den sista punkten i det förra inlägget fick jag O.N.T i magen. Ont på ett sätt som inte kan klassas normalt eller vanligt.

Jag kunde nättupp stiga upp från stolen för att ta mig till toaletten. På toaletten - nada. Trots att jag var både nödig och mådde väldigt kräksilla. Detta kombinerat med en just före svimning-upplevelse, jag hörde till och med suset i öronen.

Det pågick hela gårdagen, magontet blev lite mindre vidrigt, men svimningskänslan infann sig så fort jag steg upp. Det var så obehagligt att jag till och med ringde till sjukhusets jour. Sköterskan där lugnade ner mig och sade att det att det inte kändes så hemskt längre, att det var ett gott tecken.

Så, jag stannade hemma. Det gick att sova - då jag låg på rygg. Försökte jag lägga mig på någondera sidan, då gjorde det helt obeskrivligt ont.

Jag vaknade idag, svimningskänslan är kvar. Magontet har inte gått om.

Nu skall jag till min egen IVF-doktor på akutbesök.

Det är svettigt.

Tack för de fina kommentarerna på mitt senaste inlägg.

Jag måste erkänna att jag inte har någon aning om varifrån denna lilla, lilla gnista dök upp? Jag tror att det bottnar i kunskapen om den totala uppgivenheten, jag vet hur det känns då man bara vill lägga alla saker åt sidan och dö.

Jag är inte alls där nu. Jag tror att det att jag vet vilka alternativ jag har, att det hjälper mig att ställa kursen. Så, precis som det står i kommentarerna, det går att påverka sin egen inställning till det egna livet. Jag tror inte att jag kan tänka mig alltigenom-glad och -lycklig, jag tror absolut inte att jag kan tänka mig gravid - men, jag kan alltid försöka påverka min inställning till hela mitt liv - just nu är jag barnlös. Det är absolut inget jag önskar mig, min man eller någon annan, men, vill jag lägga mig ner och välkomna död på grund av detta?

Nej, det vill jag inte. Inte nu, inte den här gången.

Efter detta moraliska och känslomässiga - steg framåt, uppsving kan man nog inte tala om ännu - har jag mått rätt dåligt. Ironiskt nog, så är det ett fysiskt illamående. Det började för några dagar sedan, med ett ont i magen och ett ont i ryggen. Samtidigt som jag mådde illa och svettades, tilltog också det onda som brukar förekomma just innan en feber bryter ut. Ett ihåligt, ilande ont, i både leder och muskler.

Tankarna har varit många - tänk om allt inte kommit ut? Tänk om det ändå är ett utomkveds? Tänk om jag har världens jätteinfektion? Tänk om, tänk om...

Jag mådde såhär efter det förra missfallet också, rätt exakt en vecka efter missfallet mådde jag så dåligt att jag ringde sjukhuset och undrade vad jag borde göra. Det gör att jag känner mig rätt lugn nu, trots att jag fortfarande svettas rätt ymnigt, utan feber.

Det kanske är klimakteriet?

Nu skall jag inte skämta bort det här, jag skall ta ett blodprov om en vecka och träffa IVF-doktorn efter det, senast då får jag veta hur det ser ut.

Lite till.

Jag fick ett långt svar av min vän. Hon hade anat sig till hur det ligger till. Som så ofta efter att man vågat ta steget ut ur skuggan, får jag höra att jag inte är den enda människan i detta universum med denna olägenhet. Det här på ett mycket fint sätt, påståendet att jag och vin inte är ensamma.

Till skillnad från just detta andra par i samma situation, så vill jag inte avskärma mig från varken vänner eller verklighet. Jag erkänner nu att jag gjort det, till och med längre än vad dehär behandlingarna har pågått.

Jag låter måhända stursk, men det gryr något i mig. Ett litet "skärp dig nu, du måste leva i denna väntan på döden".

Ett led i detta liv kunde, eller borde vara, att ta ett tag om min kropp. Den har fått frodas fritt under hela detta år - och nu både syns och känns det. Rumban med uppbyggandet av ägg, äggplock och återinförsel, ruvartider och till och med en släng av en graviditet har lett till att jag verkligen har varit försiktig med att röra på mig. Det har inte varit så mycket ett beslut, mer har det handlat om ett emotionellt lås i både tanke och själ - det har känts dåligt att röra på mig.

Nu känns det dåligt att jag inte gjort det. Jag känner och ser verkligen att jag tillåtit mig "det lilla extra" under sju månaders tid. Som en jämförelse, jag har gått upp tio kilo under dehär behandlingarna. För tre år sedan vägde jag 20 kilo mindre än jag gör nu.

Jag tänker inte börja banta, nej. Bantning kan i mitt fall gå för långt, medveten om de dubbla riskerna, är det inte ens något jag tänker på, att banta. Men, det finns en längtan efter ett lite sunt liv och normalt leverne.

Det är inte mycket, men ett steg i rätt riktning i alla fall.

Signaturen "74 kilo kärlek"