Det finns glädjeämnen. De går att finna om och då man vrider på alla stenar man stöter på. I en fin värld, den bästa av världar, skulle glädja föda glädje - och eventuellt kan min temavecka bidra till det?
- Tingeling och vänskap.
Vänner, vänskap. Bloggvänner. Idag är det fina Tingeling som fungerar som skolboksexempel.
Som jag skrev i mitt förra inlägg, så förhåller jag mig väldigt intensivt och levande till alla mina virtuella vänner. Ibland undrar jag, tyst i mitt mörka hörn, om jag är riktigt klok - som lever med och mitt i mina virtuella vänners liv - med alla de känslor som finns i min kropp. I och med att kommentarer på blogginlägg egentligen är den enda kontakten oss bloggare mellan, så kan jag ju ej alls påverka gensvaret från er - jag får det jag får, det är helt i händerna på mina vänner här. Jo, här en liten parentes, i det riktiga livet tycker jag att jag delvis kan påverka det jag får av mina vänner - genom tystnad, genom kroppsspråk, genom ögonkast - parentes slut.
Därför är det så fantastiskt att uppleva att jag - ja, jag tror inte att jag känner någon av mina läsare eller författare till bloggar jag läser på riktigt - får respons av hela, förståndiga, fantastiska människor. Som läser mig, som ser mig. Jag kan bara hoppas på att jag skriver som jag är?
All denna text ursprungen ur den enkla, lilla blogglek som är på gång, det under rubriken "utse några forever-kompisar". Ej heller jag är en vän av att göra listor på personer, sådär egentligen, men, jag är otroligt glad över att bli sedd och hörd som vän.
Tack. Tack fina, otroliga Tingeling. Ett lika stort tack till er alla andra också.
- Svamp.
Förlåt... Jag vet att steget från det förra kapitlet är stort, men jag kan inte låta bli - svamp. Jag var ute och promenerade, klättrade och stökade i skogen igår. Alldeles för säkerhets skull hade jag tagit med mig en liten plastpåse, den låg inknölad i min jackficka. Och där var de - gula och fina, i långa rader. Herr och Fru Kantarell. Utan att det var planerat hade jag plockat en liter kantarell under min promenad. Jag vet inte om det är en normal reaktion i människokroppen, men varje gång jag lyckades hitta en knöl gult i marken, så liksom spratt det till i magen på mig. Jag var rätt mallig under kvällsmålet, jag gjorde svampstuvning till kvällsmackorna, på svamp jag plockat alldeles själv.
Skall tilläggas; kantarell är den enda svamp jag kan plocka. Det är den enda svamp jag känner igen.
(Jag har en lång lista på andra saker jag också kunde skriva, men, de skulle lägga sordi på stämningen. Jag får spara dem till nästa temavecka. Här nyckelord så att jag ej skall glömma rubrikerna: kalender, skola, IVF, adoption).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Fin rapport av Glädjeflickan! :)
Svamp är gott - precis som du känner jag också igen bara kantarell och upppfann glädjen i att plocka de små gula gynnarna först förra hösten. Det ger verkligen en kick!
Vad gäller virtuella vänner - vaddå virtuella, egentligen? :) Vi är högst verkliga och i och med bloggträffen tidigare i år insåg man HUR verkliga vi är. OCH viktiga. För varandra.
Hoppas du är med nästa gång! (om du inte vill fortsätta vara "virtuell" vill säga - det är ju också helt accepterat!)
För några år sedan (när livet var svart) bestämde jag mig på Pollyanna-hurtigt vis att varje dag göra minst en sak som jag faktiskt njöt av. Det behövde inte vara stora saker utan kunde ett skumbad, en god middag eller läsa en veckotidning. Ännu käckare var att jag tänkte skriva upp de här sakerna i en liten bok så att jag kunde gå tillbaka och läsa och se att jag faktiskt njutit vareviga dag - även om det så bara var för några minuter. Så långt gick det aldrig, men tanken var god.
Vad vill jag ha sagt med det? Tja, att jag hoppas att du har rätt i att glädje föder glädje och att du snart har en ljusare och gladare tillvaro igen. :-)
Svampglädjen smittade, även om jag inte hittat några än iår. Minns dock med glädje fjolårets räder. Om du kan lära dig trattkantarell kan du hamna i svampens fullständiga eufori. Hittar man en kan man hitta kolonier som breder ut sig åt alla håll så man inte vet vart man ska börja. Heja dig som aktivt söker glädje!
Bara så du vet så är du en fantastisk inspirationskälla! Det låter förhållandevis enkelt att aktivt leta glädjeämnen när man är nere, men jag vet hur svårt det är i praktiken. Du verkar dock så beslutsam och envis att jag slipper hysa tvivel om din framgång. Jag kan inte annat än hålla med dig om hur mycket de virtuella vännerna har kommit att betyda. Din och Thibbs bloggar är de första jag började läsa, tack vare era inbjudningar via familjeliv. För det är jag evigt tacksam.
Kram
Vad kul att ni har träffats i verkliga livet åxå några av er?
Måste vara riktigt häftigt att se människorna bakom orden och känslorna!
Borde åxå starta en glädjeblogg, men känner att jag knappt kan skriva något alls för tillfället. Hoppas d vänder snart!
Stor kram till dig!
Skicka en kommentar