Sol, värme, kärlek. Semesterstängt.

Sol och värme blir det i alla fall. I morgon klockan 06:00 kommer taxin som för oss till flygfältet. Några timmars flyg och - tadaaa! Slutdestinationen erbjuder strålande solsken och temperaturer kring 30 grader.

Sol och värme alltså. Jag hoppas på lite kärlek också, jag hoppas att lite avstånd från vardagen gör oss gott.

Jag åker alltså nu, då jag kommer tillbaka om en dryg vecka så vet jag hur det har gått.
Jag känner mig inte gravid över huvudtaget. Jag känner mig normal, alltså ogravid. Det är det jag "räknar med" nu.

Vi får se hur det går, jag skall hålla tummar och tår för alla som är igång här på bloggen, samtidigt håller jag samma kroppsdelar också för mig själv!

Puss på er.

This one goes to the one I love.

Mest kärlek får: trosskyddet! Utan denna fantastiska uppfinning skulle jag ha försmäktat tusen gånger om. Absolut icke-ekologiskt, jo, men med den sörja som rinner ur mig så får ekologiskt tänk ge vika för stunden.

Lite mindre kärlek får: vagitatorerna! Vaggisarna! Progesteronet! Lugesteronet! Kärt barn har många namn... Det är alltså den sörjan jag talar om här ovan. Nu - ä.c.k.e.l.v.a.r.n.i.n.g. - jag gick på toan och gjorde tvåan. Ut faller också delar av höljen till vaggis. Ur rätt hål - bliv icke förskräckt! Men, i samma blandning landade de ändå...

Nu kanske det är på sin plats att tycka att jag är komplett tokig, vad skall jag stirra i toabyttan för? Nu är det såhär, i mitt fall i alla fall, att barnlösheten har lett till en dassmani. För mig är det en solklar reflex att alltid titta i toapappret efter uträttat förvärv - också utanför menstider. Jag visste inte att jag också stirrar på själva resultatskörden, tydligen gör jag det - OCH DET TYCKS JU LÖNA SIG.

Förlåt, stora bokstäver. Men, man kan ju bara undra vad jag har fått ur mig - ur öppning 1 eller 2 då jag INTE kollat på reslutatet?

Det ni.

Det här inlägget är så pinsamt att jag rodnar.

Det enda jag kan skylla på är att jag borde sitta och skriva en ekonomisk analys. Den skall vara inlämnad innan jag åker på semester.

Post-ET, ruvardag något?

Jag är en urusel höna. Jag har inte ens tagit reda på vilken ruvardag dethär eventuellt kunde vara? Så mycket koll har jag i alla fall att det är exakt en vecka sedan jag låg med benen i vädret på kliniken.

Skulle jag inte åka till Medelhavsön på söndag skulle det ha varit blodprov på kliniken onsdag nästa vecka. Men, i och med att hönan ligger och steks i solen, så är följande möjlighet att testa exakt om en vecka. Det får det att ila till lite i maggropen, tanken på att få ett svar om en vecka.

Som jag skrivit tidigare, vi är fortfarande på resa då. Osäkert hur det blir med testandet innan vi kommer hem. Risken finns att det blir en världens bästa resa, eller så blir en världens asigaste och onödigaste resa.

Om jag riktigt försöker...

...så hittar jag två saker jag kan nämna som "avvikande från det ytterst normala":

- jag svettas som en gris om nätterna. Jag svettas så mycket att jag inte kan vända mig i sängen, jag är fastklistrad i lakanen. Svetten borde bero på Lugesteronet.

- jag är kissnödig om nätterna. Jag har varit tvungen att gå upp ett par nätter för att kissa, det brukar jag inte göra.

Som bonus kan jag nämna att jag blir vrålhungrig med jämna mellanrum, det igen kan bero på att jag tränat på att äta mellanmål med jämna mellanrum, det brukar jag inte göra.

Jag medger, det är inte mycket att komma med. Jag har absolut ingen aning om hur det går just nu, jag har absolut inga känningar åt det ena eller andra hållet - det igen leder till att jag lutar åt det mer negativa hållet. Det igen, allt hänger tydligen ihop, kan bero på att jag inte vill ha några förhoppningar, jag vill inte bli lika störtbesviken som jag blev förra gången.

Samtidigt, genom alla mina försök att hitta något eller låta bli att hitta något som kunde kännas som ett symptom, så hör jag min IVF-läkares röst i mitt huvud "det går inte att känna om man är gravid eller ej under ruvningstiden". Det låter som ett vist råd, jag tror jag skall fokusera på det under den här dagen.

Att berätta eller inte berätta.

Jag har berättat det i en del bloggar där funderingen om "när skall man berätta och vad skall man berätta på jobbet" - att jag pratade med min chef senaste vecka, om min privata situation.

Först skall jag säga det om min chef - hon är verkligen bra. Hon är rakt på sak, hon är krävande och litar på mig, hon tror på mig. Jag gör ett så gott jobb jag kan, hon uppskattar min insats och tycker att jag är, ja, bra. Jag skulle vilja säga att vi tycker om att jobba tilllsammans, vi tycker om varnadra. Vi jobbar inte speciellt tätt, vi ses några gånger i veckan.

Jag har under hela detta år varit lite stressad, uppjagad över känslan av att inte kunna ge riktigt 100% på jobbet, jag är egentligen van att ge lite mer än det. Jag har haft svårt att fokusera, mina tankar har glidit iväg till barnalstringsvärlden. Det här i kombination med mer eller mindre överraskande läkarbesök, frånvaro på grund av äggplock, än det ena, än det andra.

Så, jag berättade allt för min chef. Om missfallet, om den misslyckande IVF:n och det pågående försöket.

Det kändes bra, det kändes otroligt bra att få "fästa" det här hos min chef. Inte för att hon hade reagerat på att jag skulle jobbat sämre, eller varit mer frånvarande - hon sade att hon haft sina aningar om att jag har mina utmoaningar också utanför arbetet, men att jag lyckats med att inte ta med mitt privatliv på jobb.

Hon hoppas med hela sitt hjärta att vi skall lyckas, inte tal om att hon skulle tycka att det skulle vara besvärligt att avstå mig under en tid - förutsatt att det är mammahood som gäller.

Alla borde ha en chef som min chef.

Gott och blandat.

Jag har blivit utmanad av Saga, tack! Här har ni mitt liv:

TRE NAMN DU GÅR UNDER
- Mitt namn
- Älskning (av min man)
- Chefen (på jobbet)
TRE SAKER SOM SKRÄMMER DIG
- Plötsliga våldscener i sk. normala tv-program. Det skulle aldrig falla mig in att titta på action- eller skräckfilmer, jag står inte ut med hjärtattackeffekten.
- Riktigt gamla människor - det lär "egentligen" vara en rädsla för döden.
- Tanken på att aldrig få bli eller vara mamma.
TRE SAKER DU HAR PÅ DIG
- Vigselringen.
- Farmors gamla linne.
- Världens skönaste ekologiska skor.
TRE SANNINGAR
- Jag tycker om mat som serveras på flygplan.
- Jag har aldrig snattat.
- Jag bär på alholistgenen.
TRE SAKER JAG VERKLIGEN VILL HA
- Barn.
- Barn.
...förmågan, ork att leva vidare om de två första önskemålen inte går att uppfylla.

***

Så, det var mitt liv.

Jag har drömt världens konstigaste drömmar. Jag drömde om riktigt gamla kvinnor, kvinnorna var sjuka, på något sätt var det helt klart att dessa kvinnor befann sig i det sista vänterummet. En av kvinnorna var min farmor, tro det eller ej, men min uppgift var att mäta hennes ägglossning.

Öh.

Det sägs att man inte kan påverka sitt undermedvetna. Jag är av annan åsikt, avvikande sådan. För två, tre år sedan hade jag inte ens en aning om att det fanns test med vilka man kollade sådant som ägglossning, nu finns dessa test i mina drömmar.

I drömmen figurerade också små barn. Andras barn och eventuellt också ett eget barn - jag kommer faktiskt inte ihåg.

Det om saker som händer på natten, nu till saker som händer då mina ögon är öppna. Nu skall det handla om min man, min man och hans delaktighet. Han har "läst lite på diskussionsforum" - och vet att äggen/ägget fäster idag eller igår. Han har påpekat detta i några dagar, alltid kombinerat med ett förtjusande "kom ihåg att ta det extra lugnt (se inlägget under) just idag". Jojo.

Det stressar mig lite, att han har sådan koll - jag själv kan faktiskt till och med glömma elementära saker som vilken ruvardag jag är på och sånt. Men, i och med att min man nu har varit såhär delaktig så finns det något i mig som nu försöker låta bli att känna efter - fäster det eller fäster det inte?

Det stressar mig bara lite, det som stressar mig mer, det är bästaste äkta mannens konstaterande innan vi åkte till jobbet - "jag skulle inte orka med ett till misslyckat försök".

Äh. Som om jag orkade med det. Som om det blir lättare att leva efter att ha hört det konstateras.

Äh.

I övrigt - allt bra. Jag känner mig fullständigt normal. Absolut inget att registrera som gick att förknippa med den pågående IVF:n. Ibland kan jag till och med koppla bort tankarna på IVF:n helt och hållet.

Lugn, lugnare - vad betyder vila, egentligen?

Än en gång, tack! Tack för att ni är med mig på det sätt ni är, det värmer!

Jag är fortfarande rätt oberörd. Ju fler gånger jag skriver det, ju fler insättningar av hopp blir det väl på något undermedvetet konto någonstans... Oberörd är egentligen fel ord, men då en tanke eller annan är på väg in i något som liknar ett då..., så bryter jag - medvetet - av den tanken. Inte på ett negativt sätt, det känns inte alls dåligt, men på ett mycket målmedvetet sätt - nej, inte ditåt.

Samtidigt känns det som om jag skulle leva lite i en bubbla, alla saker går på något sätt in i mig och jag tittar mycket inåt.

Öh, jag låter förvirrad, jag inser det. Det är väl resultatet av att föra denhär dialogen med mig själv...

Jag har varit ute på vift mest hela dagen. Rört på mig rätt mycket, mest i lugn promenadtakt, räfsat lite och blivit snällbuffad i magen av en och annan häst. I något skede av eftermiddagen började min IVF-läkares röst skalla i mitt huvud - "ta det lugnt, ta det lugnt". Jag har absolut tagit det lugnt idag, normaltakt skulle ju åtminstone ha inneburit att jag hade klättrat upp på hästryggen, att jag hade lyft några bommar och så... Min lugna takt till trots, jag lyfter inga tunga saker, som exempel, så undrar jag om jag borde ta det ännu lugnare?

Tar jag det ännu lugnare så somnar jag.

Det är väl en sak jag inte kommer undan så lätt, noijan. Rädslan över att göra något fel.

Jaha, vad gör jag nu då?

Gårdagen var verkligen en bra dag. Det känns fortfarande ofantligt bra att gårdagens resultat, skörden, var fyra gånger bättre än i den första IVF:n. Det är väl det bästa beviset på att min klinik, min IVF-doktor, verkligen jobbar på att få ett så bra resultat som möjligt.

Oj, min bästaste IVF-doktor. Hon använde så stora ord igår, det var många DÅ, inga OM. Jag själv vågar inte ens tänka så, vilket jag också sade åt henne. Hon bara log stort.

Egentligt testdatum är 30.4, då skulle det vara dags för blodprov. Jag är inte hemma då, jag ligger på en strand vid Medelhavet och njuter av solen. Så, hemmatest - eller resetest - kan göras 2.5.2008. Få se nu hur det blir med testandet...

I övrigt känns det fortfarande ofattbart, det vill inte riktigt sjunka in. Det är i och för sig bra så länge det inte sjunker in - då kanske jag kan hålla mig från att börja leta symptom, jag kanske kan hålla mig från att tänka tankar som också hänger ihop med ett DÅ...

Äh. Det kommer inte att vara lätt. Just nu kommer jag dock så väl ihåg chocken efter det första negativa IVF-beskedet att det är ganska lätt att hålla mig på marken.

En koll genom bloggar jag ofta läser visar att det händer mycket just nu, många är mitt uppe i eller i startgroparna för en IVF. Tummar och lyckönskningar går ut till alla. Samtidigt som jag tänker på alla som just nu upplever ett misslyckat försök, alla tröstande tankar jag bara kan tänka går ut till er.

En dag i taget, version 2.

Det är en bra dag idag.

Jag är ruvare, inne i mig simmar två embryon - det ena av toppkvalitet och det andra av god kvalitet. Dessa två har syskonembryon i frysen, hela två stycken! De var av lite snabbare kaliber, hade delat sig "lite för snabbt", men bedömdes vara så bra att de fick plats i frysen.

Detta är en salig, fantastisk dag. Den har överträffat alla förväntningar. Jag tänker glädas hela kvällen.

Mer detaljer senare, jag skall vara lycklig nu.

En dag i taget.

Först av allt, ett stort tack skall ni ha. Det är inte mycket, men det kommer direkt ur hjärtat, mitt tack. Jag blir så varm och glad över alla snälla ord. Ni lever med och deltar så att det går att känna.

Ni är underbara, ni är finast. Tack!

En dag i taget, idag har det fortfarande varit en bra dag. Jag ringde min IVF-läkare exakt på minuten hennes telefonsluss öppnade. Jag kunde höra på henne att hon log då hon hörde att det var jag - främst på grund av att jag var så snabb på luren.

Av de nio var åtta med ännu idag på eftermiddagen. Åtta var befruktade. Allt går som planerat.

Det gick likadant senast, äggen kom igång fint, men klarade sig inte ända fram. Då fick äggen frodas i dryga tre dygn, den här gången får jag slutresultatet efter drygt två dygn. Så, mycket hinner hända innan det eventuellt är dags i morgon.

Men, som sagt, idag är det en bra dag, allt såg fint ut på eftermiddagen.

Min IVF-doktor pratade glatt om i morgon, att det blir ett eller två... Jag är inte där ännu, jag tar också det i morgon.

Jag tänker inte tänka "om", jag tänker inte göra det. Jag vill inte gapa över mycket.

En dag i taget.

Jag är hemma, äggplocket på kliniken gjordes i förmiddags.

10 äggblåsor, 9 ägg. En del av äggen är alldeles säkert för små, inte tillräckligt utvecklade. Men, de räknades med i alla fall.

Jag skall ringa min IVF-doktor i morgon eftermiddag, det för att kolla om något av äggen utvecklas som det skall. Det här är något jag inte gjorde senast - då kom jag bara in samma dag som ET skulle göras. Det här, att min IVF-läkare vill att jag skall ringa, kan bero på två olika saker - att min läkare inte vill att chocken skall vara den samma som senaste gång (av 12 ägg utvecklades bara ett som det skulle) eller på att det senaste äggplocket gjordes en fredag och min klinik är stängd under helgerna. Jag tror jag väljer att tro på den senare orsaken.

Jag låg och väntade på min tur i väntrummet, utan man - han var på jobbet, det var en överrenskommelse, det är inte sååå romantiskt att göra barn på det här sättet, han har dessutom sätt det redan en gång - hur man försöker göra barn. Kvinnan som plockades på sina ägg före mig, rullades ut ur actionhörnan, så fort hon kom ut därifrån hörde jag henne börja gråta. Hennes man förstod inte vad som hände, men sköterskan lugnade ner både honom och henne. Det var tydligen nervositeten som kom ut i form av tårar.

Det slog mig då - och bekräftades inne på morfinbordellen - att det märks att det är andra gången, på något sätt känns allt lite mer laid-back nu. Jag hoppas att det skall gälla hela vägen ut. Jag hoppas att eventuella förväntningar, OM det finns tillräckligt bra embryon på fredag, inte skall rusa iväg med mig. Jag varken orkar eller vill åka berg- och dalbana.

Morfinet - världens bästa drog - har gått ur kroppen. Det river lite i äggstockarna, jag är lite trött, men jag känner mig bra.

För att citera Lena Ph: Det gör ont.

...men det är ingen fara - för det gör mer ont PÅ magen än INNE i magen. Det var inte lätt att ta Pregnylen igår, det finns gånger då injektionsnålen bara inte känns rolig. Det var knöligt, men det gick, på tredje gången.

Hallå, obs! Alla nålrädda och personer med obehag för sprutor: det gör inte ont. För mig handlar det mer om att jag vet att det är slut på sprutorna för en tid framöver och då ser jag på något sätt ljus i tunneln - då vågar jag tröttna på sprutorna, vara irriterad över det faktum att jag är tvungen att utöva denna morbida hobby.

På tal om det, att jag kan skriva att "det handlar om det och det" - som om jag visste vad jag pratar om. Men, det vet jag ju, jag vet i alla fall mer än jag visste första gången. Just nu tycker jag att det har känts ganska okej att kunna jämföra de olika faserna i behandlingarna. Gammal räv. Nej, inte än. Jag hoppas att jag inte skall behöva bli en räv i det här sammanhanget.

Så, för att göra en jämförelse till; det gör mer ont PÅ magen den här gången.

I övrigt känns det som en överdrivet entusiastisk ägglossning. Jag vet inte om det är vida utbrett, men en normal ägglossning kan, i mig, utlösa viss pilskhet. Så också i natt, min kropp uppbådade först en mer eller mindre erotisk dröm - jo, också den här gången var kolleger inblandade, jag vet inte vad det är för fel på mig... - och drömmen var så erotisk att jag vaknade av den.

Såhär känns det och såhär lever jag ett dygn före äggplockning.

Tight tidtabell och resultatservice:

Var på det andra VUL:et idag. Resultatet är 5 stora äggblåsor. Äggplock på onsdag. Om allt går som det skall från och med onsdag så är det embryo transfer på fredag.

Ett försiktigt, mycket litet "det går ju som det skall".

Men, precis som Anna - Anna, jag känner verkligen med dig idag - skriver här under - det kan gå åt elände många gånger ännu under den här veckan. Så, jag håller mig till ett försiktigt konstaterande; vi är precis där vi planerade att vi ville vara i det här skedet.

Fem äggceller. Det känns som ett försvinnande litet antal. Som om det bara behövs en nysning i fel situation - *poff* - och där seglar alla ägg iväg till ägghimmelen. Eller att någon sköterska skall halka på väg till laboratoriet - *plask* - alla äggceller bonar golv.

Jag är, trots att jag inte alls vill det, en riktig räddhare just nu. Det är så mycket som kan gå dåligt. Jag tror att det skulle vara bra att vara vid gott humör i det här läget, men, jag är så rädd för att förhoppningarna skall galoppera iväg med mig - så, jag väljer en överdrivet tvärsäker negativ inställning i stället.

Ägg. Ägg. Ägg.

VUL nummer två i IVF nummer två.

Det är dags för VUL nummer två idag. Om allt ser bra ut borde jag komma ut från IVF-doktorn med ett datum för äggplocket.

Konstaterade igår att dosen hormoner jag tar inför den här versionen av IVF är högre än den var senast. Under IVF 1 var det 225IU Gonal-F som gällde. Nu är det 150IU Menopur och 150IU Gonal-F. Jag hoppas att hästodosen har fungerat.

Jag vet mer i eftermiddag.

Att sopa igen sina spår

Jag tror jag bloggat om det tidigare, att jag håller på att ta ett långsamt farväl av mina farföräldrar. Inget dramatiskt har hänt, de är bara väldigt gamla och är färdiga att lämna detta jordelivet.

Samtidigt som jag är sysselsatt med ett adjö, är jag sysselsatt med praktiska arrangemang som skall jämna marken inför mina farföräldrars resa till himmelen. Det handlar om att realisera deras egendom, det är fråga om hus och tomt, bil och annat sådant.

Avståndet mellan mig och mina farföräldrar är långt, mätt i geografi alltså. Det är främst under helgerna jag kommer åt att greja med sakerna som skall fixas. Vi åkte ut till dem i går, farföräldrarna, för att hämta papper och dokument, underskrifter på fullmakter och sådant - och tog oss ett varv ut till ägorna.

Det är lite som att pilla på en sårskorpa. Det känns bra att kunna ordna grejer, det känns samtidigt lite ledsamt att packa ihop också min egen historia och barndom. Nåväl, det bara behöver göras. Jag tror att det är bra att få ta del av förberedelserna inför döden på ett också praktiskt sätt - det känns naturligt, på ett naturligt sätt.

Att rota i någon annans papper känns däremot inte alls naturligt. Det är en del av det praktiska arbetet för att kunna sälja tex. huset och tomten. Det är stora delar av mina egna rötter som kommer fram då jag går genom alla dokument som finns bevarade. Min farfars far anhöll om rätt till att ta ut skilsmässa från sin första fru - min farfars mor - på grund av hennes dårsjukdom som det hette på den tiden. Rätten beviljade honom rätt att skilja sig från henne i och med sjukdomen inte kunde botas.

Jag har en plötslig förståelse för att människor börjar släktforska, de mest "normala medelsvenssons" har alla en alldeles egen historia att förtälja.

Ingen släktforskning är aktuell just nu, dock.

Under tiden av praktiska arrangemang till fördel för mina farföräldrar har jag varit alldeles otroligt irriterad och arg på min far. Han har fortfarande inte rört ett finger för att något över huvudtaget skall gå framåt. I dagens läge är det väl tre år sedan han senast träffat sina föräldrar, han bor i ett annat land - ett grannland, så långt borta är han inte - och det är ju praktiskt att kunna skylla på avstånd och egen dålig hälsa...

I ett av våra senaste telefonsamtal mellan mig och min far, hade han mage att säga att det skulle vara typiskt OM någon av hans föräldrar hade den dåliga smaken att trilla av pinnen nu. Att det skulle vara alldeles omöjligt för honom, min far, att resa till en begravning i dagens läge.

Vad då OM döden kommer? Den kommer, det är bara en fråga om när. Och det gäller väl inte blott mina farföräldrar, hans föräldrar?

Äh, jag blir arg bara jag tänker på honom.

Allt gick bra igår, jag fixade också så att farfar skulle bli klippt i håret, jag tror han blir glad över den överraskningen!

På vägen hem, under tiden vi satt i bilen, råkade (?) min far ringa mig. Han lät lite pinsamt berörd då han fick höra vad vi sysselsatt oss med hela dagen. Jag måste erkänna att jag inte kunde låta bli att vara lite elak. Min far försökte med att "ja, han (farfar) väl inte har så mycket att berätta , han har väl förlorat livslusten helt och hållet" - vilket jag kontrade med att farfar har hur mycket som helst kvar han vill göra och berätta, att han till och med mår bättre än senast jag besökte honom - att min far också kunde märka det om han fick sitt feta arsle släpat till ort och ställe...

Det tog en rätt lång stund innan min far hade mage att fråga om jag gjort något för att få egendom realiserat till riktiga pengar - på vilket jag svarade i så runda ordalag jag bara kunde. Hans besvikelse över det estimerade priset på tomten hördes långa vägar, han, min far, gladde sig dock över att han vet hur mycket lägenheten är värd. För den var han faktiskt med och köpte. Vad då med och köpte? Det var bara en av hans förtjäna-på-dina-föräldrar-resor till det gamla hemlandet, under vilken han fick en av sina sjukhusvistelser betald av sina föräldrar.

Suck.

Jag låter som en bitterfitta.

I alla fall, mina farföräldrar har alltid avgudat sin förstfödde och ende son, min far. Som på något sätt lyckats skyla över en hurudan luspudel och latmask utan ryggrad han egentligen är under hela sitt liv - i förhållande till sina föräldrar, då. Det har alltid varit - och är det också nu - helt klart att allt mina farföräldrar lämnar efter sig, kommer att tillfalla min far. Jag har absolut inget problem med det, jag är faktiskt inte intresserad av något annat än det jag redan har fått.

Det som irriterar mig är att jag just nu fungerar som någon förbannad lakej för min far. Jag fixar fram en hel del kosing - som han kommer att få utan att röra ett finger.

Jag tycker jag gör hans "jobb".

Det gör mig arg.

Innan samtalet avslutades, det jag förde med min far, lyckades han, med lite förvåning i rösten, komma ihåg att fråga "ja, hur är det med er då?".

Då han inget annat vet och inte är intresserad heller, så tyckte jag inte att han var värd sanningen, inte den här gången heller.

Bitterfittans rapport avslutad.

Nygammalt förhållande.

Som jag fasade för att inleda mitt förhållande med Menopursprutorna, det var med längtan och saknad jag tänkte tillbaka på min och Gonal-F:ens tid tillsammans.

Perioden med Menopuren har varit överraskande ömsint, inga arga utbrott har skådats. Ändå, detta till trots, har jag sett fram emot återseendet med Gonal-F, min strävsamma kompanjon i IVF:n nummer 1.

Våra vägar korsades igår kväll, vi sammanstrålade efter kvällsdosen av Menopur. Jag, Gonal-F, en drink och solnedgången.

Äh, tiden förgyller minnen, det är bara att konstatera. Det var en halvnaken jag, vita kakel och sprutan. Som naggade till något så ofantligt. Jag råkade sticka totalfel, blev besviken över att det gjorde lite ont (än en gång, för alla nybörjare som fasar för injektionerna; det gör inte ont, inte på riktigt!), bara för att jag råkade komma mitt in i en nerv. Lite blod lyckades jag och fläskiga magen också prestera.

Besvikelse. Just nu sällskapar jag hellre med Menopuren. Jag och triangeldramat (bromsen på morgonen - INTE en hit att injicera på morgonen, nej - och Menopuren och Gonal-F) skall hålla på så här till söndag. På måndag nytt VUL, samtidigt skall jag få en dag för äggplock.

Rida. Det är ett nejnej åtminstone fram till äggplock. Det känns inte bra längre. Jag tror det är en blandning av en mullrigdallrig mage med innehåll och tankar, toktankar, på att äggen skall trilla ur mig. Fysik och psykologi alltså.

Väninnan i samma situation som jag - finaste vännen, den enda som vet vad vi håller på med på fritiden - har nyligen misslyckats med sitt första försök med stödhjul (insemination). Det är så väldigt synd. Jag tror hon är den enda människa på jordklotet jag skulle ha kunnat glädjas med.

Ja, som jag känner på riktigt. Det finns en hel del lika lyckligt lottade som jag i denna virtuella värld jag kompar för fulla muggar. Fast det är här i smyg och på avstånd.

Morgonbestyren hemma hos oss.

Morgonen inleddes med injektion av bromsmedicinen Cetrotide.

Jag har alltid valt att sköta alla injektioner jag själv basar över på kvällen, jag tycker att det är lite magstarkt att inleda dagen med stick i mig själv. Grusögd och trött som jag är på morgonen, så är det inte injektionerna jag saknar.

Nu, inget val. In med den bara. Lite spännande att bekanta sig med en ny "sort" igen, men, proffsig som jag är så gick det galant.

Fasiken så det medlet kliar! Det ser ut som om jag blivit myggbiten på magen. Det kliar!

Kvällsdosen idag, bekantingen Menopur går ner till 150IU och retrosprutan Gonal-F joinar - också den med 150IU. Lite höjd dos inalles med andra ord.

Tillbaka till morgonbestyren, katten skulle också ha sin beskärda del. Inte av hormonerna dock, nej, han fick värkmedicin. Orallösning. Att få in orallösningar på katt är inte världens lättaste, men det gick förvånansvärt bra. Om man bortser från att kattskrället kräktes upp allt efter en liten stund. Rewind. en gång till! Encore!

Kattherren verkar kissa bra, en glädjens nyhet!

I övrigt, utöver allt detta praktiska donande, märker jag att tankarna har förflyttat sig in i framtiden. Jag bollar med funderingar kring hur många ägg det kommer att bli, hur många blåsor kommer att innehålla ägg? Blir äggen befruktade? Kommer de att klara sig? Finns det en möjlighet att jag kunde få två ägg tillbaka? Det fladdrar till i magen då jag tänker på frysen.

De två - förhoppningsvis blir det två ruvarveckorna, jag orkar inte ens tänka på den tiden - för det finns ju en massa hinder man, jag, vi skall klara av här före vi är där.

En sak är helt uppenbar - förväntningarna och förhoppningarna är på en helt annan nivå än de var första gången. Jag hoppas att det skall vara så ända tills jag klarat av att höra hur det har gått för oss. Det känns hemskt att skriva det, men jag hyser inga som helst förhoppningar om att vi kommer att lyckas den här gången heller. Jag har en aning om slutresultatet redan nu.

Orättvist.

Orättvist. Det känns orättvist att så många andra möter det största problemet i att fundera på vad barnet skall heta. Pang på så där bara.

Hela barnbakandet ser ut som en trappa i mitt huvud. Första trappsteget - det är det där man konstaterar att man är gravid - är otroligt högt. Höjden till trots så kommer de flesta lätt upp på steg 1 - efter det följer steg som heter "tidigt missfall", "12 säkra veckor", "UL - är barnet friskt" och "sparkarna" och "stooor mage" - sista steget heter förlossning.

Jag kommer inte ens upp till trappsteg 1. Att kunna glädjas över det - att kunna vara rädd för, njuta av, vara arg på resten av stegen - det är en tanke jag inte ens kan tänka.

Buuuäh. Jag vill kunna gå i trappan!

Tokblogga.

Det märks tydligt att jag stannat hemma med sjuk katt. Det är det andra inlägget inom loppet av två sekunder...

Det finns en orsak - jag borde jobba på distans just nu. Ingen självdisciplin över huvudtaget.

Jag kan idag fira de första egentliga symptomen på att jag faktiskt är en höna, en värphöna! Byggandet av äggen känns som mensvärk, dessutom är det obehagligt att knäppa byxorna. Ja, det är kanske hullet som inte vill bli instängt, men jag kan ju inte gå ut med rumpan bar. Så symptom nummer 1: mensvärk.

Noja nummer 2 (som en påminnelse så är noja nummer 1 den att jag inte skall få med allt Menopur då jag grejar med sprutorna); att äggcellerna skall trilla, lossa, falla ut. Jag är på dag nio i cykeln, jag vet det borde vara en omöjlighet, men ändå...

Nu skall jag jobba.

Hemma med sjuk katt.

Ja, i väntan på barnet så är jag tvungen att frånvara med ovanstående rubrik som orsak.

En av de gamla kattherrarna väckte mig med tydliga symptom på urinvägsinfektion / urinsten vid fem i morse. Han sökte tidning att pinka på...

Vi fick tid till veterinären till elva, var inne och fick medicin - tack och lov har lille gamle katt fått pinkat så mycket att det inte tycks vara stopp i rören i alla fall. Så, lille katt klarade sig undan narkosen, fick bara en spruta med värkmedicin och tillstånd att åka hem igen.

Lille katt kom alltså lindrigt och rätt billigt undan, annat är det med matte. Matte skall hädanefter bara införskaffa specialkost åt katten. Katten x 2 blir det nog, att köra på varsin maträtt, en för friska katten och en för sjuka katten kan eventuellt bli dyrare än att köpa den dyra veterinärmaten.

Äh, han är ändå min lilla bebis, de är båda mina mest älskade kattbebisar, det får kosta vad det vill! Det går i samma konkurs!

Men oj, det är tungt att veta att en dag kommer vi inte hem från veterinären. Den dagen är närmare dag för dag.

Idag var ändå en dag då vi fick komma hem! Hurra!

...och jag har inte det minsta dåligt samvete över att jag stannade hemma med katterna.

Cocktail

Ja, inte den glassiga filmvarianten med en minst lika glassig Tom Cruise.

Nej, det handlar om en glåmvariant av filmen och en längre version av Tom - det vill säga om mig...

Resultatet efter dagens VUL är bra. Jag skulle vilja skriva att det är mycket bra, men vis av både år och lärdom - här skall inte hoppas av glädje före det finns en riktig orsak till det. Men, IVF nummer två framskrider exakt enligt den plan som min IVF-läkare gjorde upp före vi startade.

Just nu bygger jag på ca. 10 stycken äggblåsor, sex stycken "stora" och en handfull små - dessa små skall ännu få sig några påstötar för att växa till sig, men, det är ingen panik med dem.

Huvudsaken är, upprepning är lärdomens källa, att äggblåsorna är av bra kvalitet, inte att de är för många.

Så, allt framskrider enligt planerna. Nytt VUL-besök på måndag och plock onsdag, torsdag eller fredag nästa vecka. Hurra.

Ja, cocktail - utöver Menopuren jag fortsätter ta, i lite mindre dos från och med torsdag - skall jag bygga på med en daglig dos Gonal-f (inte bröd, nej) OCH - håll i er nu, en tredje injektion! Hurra! På torsdag skall det också dras i bromsen, handbromsmedicinen heter Cetrotide. Handbromsmedicin för att äggblåsorna inte skall packa sitt pick och pack och dra. Flytta. Trilla ut.

Det skulle ju se för fint ut - tiotals äggceller som vandrar runt i en tyst och mörk livmoder - hallååå? Var är alla spermieeer? Hallååå?

Nej. Invaggade skall de vara, den enda blinddate de åker på, den sker på det bonade dansgolvet - aka laboratorieburk av något slag.

Tre (3!!!) injektioner per dag. Broms på morgon. Tillväxt på kvällen. Detta i väntan på ägglossning-lossaren nästa vecka.

Har du ett behov av en nåldyna? Jag är inte bra på handarbete, men jag fungerar bra som dyna och sällskap. Kramgo och snäll. Trivs hemma (avskyr dock orden MYSA och HEMMAKVÄLL) och dricker mycket gärna och mycket vin. Lite dyr i drift. Välanvänd och lite stingslig. Men, rätt kul i bland. Kontakta bloggförfattaren om du är intresserad.

Tillbaka till sak, om det fanns någon sådan, om någon skulle ha berättat för mig för ett halvt år sedan att jag en dag kommer att vara injektionsexpert, skulle jag ha svimmat av blotta förskräckelsen och av obehaget.

Jag är mycket stolt över mig själv. Det är lite tråkigt att min man inte insett att han borde rulla ut röda mattan var gång jag kommer ut ur badrummet efter mina sprutseanser.

Sprutseans? Det är väl som att skriva free porn ungefär? Welcome to all new readers, sorry to disappoint you. That is all the porn you get on this page.

Ännu ett par korta konstateranden: det skulle vara roligt att bli stoppad på stan just nu - jag bad om nya sprutor och nålar på kliniken idag, det är tomt i mitt lager. Eventuellt borde jag gangstra i trafiken för att få polisen på mig? Jag skulle vilja se i vilket skede de inser att jag inte är sprutnarkoman?

Vet inte vem jag skall tacka - de efterkrigstida generationerna? - men ett allmänt tack riktas nu till kostnadstaket för receptbelagda mediciner. Tack! Det som idag egentligen kostade 10.000 kronor, kostade mig 45 kronor.

Fantastiskt. Jag tror inte att termen hemlös och provrörsbefruktning på privat klinik passar ihop?

VUL idag.

Första vul:et i den andra IVF:n idag. Jag hoppas verkligen att det händer något där inne.

Annars kan jag bara meddela att jag är synsk. Ringde en flyktig bekant igår, egentligen i ett jobbärende. Då hon svarade i telefon att "hon låg hemma, sjuk", så gissade jag det, att hon är gravid.

Det stämde, jag hade rätt. Hon är gravid i 13:de veckan.

Kul, jättekul.

Checklista:

Yngre än jag - check.
Gift kortare tid än jag - check.
Försökt kortare tid än jag (?) - jag säger check här också. Om inte annat så är det här min blogg.
Typisk "räkmacke-flicka" - check.

Det vore mer rättvist att det var jag - CHECK.

Jag var på vippen att fälla ur mig alla möjliga konstiga kommentarer som "oj, nej, jag orkar inte med er" och "oj, på naturlig väg?"

Men, så kan man ju inte hålla på.

Jag får glädjas över ett litet VUL i stället, vem blir nu inte glad av att titta på ett månlandskap med kratrar?

Det kliar.

Det kliar över hela kroppen. Jag hoppas det är en av biverkningarna av Menopuren. Om det inte är det - då har jag drabbats av andalusiska löss eller något annat rivigt djur.

Jag kan också konstatera att en biverkning är den samma som under den första IVF:n - jag svettas som en liten gris! I synnerhet på nätterna - jag vaknar åtminstone en gång per natt för att bända mig lös ur boa-lakanets varma, blöta omfamning. Det KNARRAR då jag försöker vända på mig - jag är liksom fastcementerad i madrassen.

Nåväl, vill man vara fin, så får man lida pin.

En biverkning nummer tre - eller vanlig förvirring - går att finna i de nattliga filmerna igen. I natt var jag en manlig kollega till mig. Varandes den manliga kollegan hade jag sex med en kvinnlig medarbetare.

Ojojoj.

En underbar dag.

Det har varit en helt underbar dag!

Inledde morgonen med smoothie och kaffe igen, det känns fint att 1,3 kilo har lämnat min kropp. Detta utan någon form av diet.

Jag har varit utomhus i fem timmar, stort sysselsatt med den allra underbaraste hobby man bara kan tänka sig. Var ute på en många timmar lång terrängtur med en handfull andra ekipage - fantastiskt!

Jag vet inte hur jag i ord skall kunna beskriva hur salig jag är över att hästen, hästarna, finns i mitt liv! Allt från att stå och rykta hästen till att fräsa på i galopp i skogarna är en sådan obeskrivlig tankeavstängare - det är bara jag och hästen i frisk luft. Det handlar aldrig om att åka ut dit "för att tänka på annat" - väl ute på stallet så är de flesta "normala", i alla fall tråkiga tankar som bortblåsta.

Väl hemkommen är jag fortfarande, flera timmar senare otroligt glad, energisk och tillfreds med livet. Må hända att det bara håller i sig i några timmar, men jag tänker njuta av varje minut!

Hvdvrk...

Det är tydligen rätt olik fysisk reaktion på olika metoder.

Meckandet med Menopuren går fortfarande bra, min mage, skinnet PÅ magen alltså, kommer att se ut som en nåldyna efter den här proceduren. Efter två stick kan jag stoltsera med två små blåmärken! På varsin sida om naveln, jag ser inte klok ut.

Jag vaknade med huvudvärk idag, ett fint sätt att inleda helgen på. Huvudvärken försvann efter en smoothie och en stor kopp kaffe. Jag tror att det är Menopuren som gav mig huvudvärken - jag kan ju inte precis påstå att jag druckit mig redlös på vin...

På tal om det, samma funderingar kring detta som senast - i vilket läge bör man, jag i det här fallet börja leva som om jag havande vore? Inte vet jag, men också denna gång så fredar jag tydligen hela IVF-perioden från det jag annars skulle unna mig som jag förstått inte är så bra då man är gravid - inget vin, ingen sushi, inga bannlysta ostar - ja, det är väl ungefär de begränsningar jag har infört. Jag ser fram emot möjligheten att hålla dem bannlysta i nio månader till. Tack.

Tillbaka till den fysiska fysiken. Något känns också inne i magen, i trakterna kring äggstockarna tror jag - har inte så stor koll på vad som finns var i den geografiska magen - men, någonstans där i trakterna känns det - ja, annorlunda.

Skillnaden mellan Gonal-F och Menopur? Blåmärken - och jisses sådan tid det tar att blanda ihop allt - och lite huvudvärk. I övrigt ingen större skillnad ännu. Jag hoppas på total skillnad i slutändan i stället.

Se där, en upprabbling av hur det känns dag tre.

Nålskräck träffar injektionsexperten.

Så, jag är igång.

Injektioner i form av "penna" är nog rätt behändiga, meckandet med Menopuren tog överraskande länge igår... En kvart stod jag och kokade ihop barnalstringsgegga, det är roligt hur nervös åtminstone jag är vid också denna andra uppstart. Nojorna är så otroligt många - fick jag med allt nu? Är allt upplöst?

Själva stickandet är inget problem, som det går att utläsa ur rubriken är jag en tidigare injektionshysteriker, det är inte konstigt att jag står och ler som en sol i badrummet under dessa seanser... Jag är alldeles barnsligt stolt över att jag klarar det här med nålarna.

Menopuren då? Under den förra IVF:en mådde jag normalt under hela proceduren, varken spray eller sprutor påverkade fysiken på något sätt. Men, nu - antingen har jag blivit tokig eller så gör Menopuren helt andra grejer med mig än avd Gonal-F:n gjorde senast.

Äckelvarning - rapport om också bajs följer...

Jag fick störtorolig mage en stund efter spruta nummer 1. Det kan i och för sig också handla om undermedveten hysteri, eller nervositet. Jag tycker - mycket vetenskapligt som ni märker... - att det gör ont i trakterna av nålhålet (OBSERVERA; i synnerhet de som skall påbörja injicering / har nålskräck: DET BLIR INGET HÅL! Det är bara jag som överdriver...) - ondare än senast. Lite hugg inne i magen också, det kombinerat med lite riv. Det igen kan ju hänga ihop med den oroliga magen...

Så, allt detta efter en injektion. EN / 1.

Det är det som är roligt med IVF, om något nu egentligen är roligt i den här situationen, att det äntligen händer något. Allt det fysiska och påtagliga gör att jag åtminstone kan hålla tankarna borta från mer högt- eller lågtflygande frågor om min barnlöshet och hur det - tyvärr - påverkar mitt äktenskap.

Så blev jag tokig på kuppen också. Jag kollade datum med min IVF-läkare igår, på tal om det skall jag konstatera att jag skall på ett första ultraljud på tisdag nästa vecka, men, det jag egentligen ville kolla var vilket första datum är för möjlig avfärd.

RESA! JA!

Så fort ägget (plur. äggen?) - PEPPAR, PEPPAR, TA I TRÄ! - har återinförts, drar vi iväg till sol, värme och semester!

Veckorna efter ET är ju olidliga, likväl kan jag låta mig pinas vid Medelhavets strand.

Kom, låt oss leka fågel Fenix?

Fasiken också. Det hjälper inte att hänga läpp och hata världen, det är bara att stiga upp igen. Det är bara att skaka askan av sig och fortsätta färden.

Oj, oj, oj så ledsen jag var igår. Jag blev lite förskräckt över min mycket kraftiga reaktion igår på morgonen. Då jag läste mailet jag skriver om i inlägget här under kunde jag känna hur ångetsvågen slog över mig. Vågen som innehåller allt bråte jag bara kan tänka mig slog över mig bakifrån, under några långa ögonblick stod det helt klart för mig - jag orkar inte.

Jag orkar inte bära lasset för och över allt det här hemma. Jag orkar inte med pretto-wannabe-roller på jobbet. Jag orkar inte bry mig om detaljer, jag mäktar inte med hela bilden.

Så kändes det igår, sammma dag som jag avslutade min treåriga period av självanalys med psykoterapeutiskt paraply. En fin avrundning, den hade lite tonerna av "tillbaka på ruta 1".
Det är ändå inte retur till ruta 1, jag vet nog det. Jag är förundrad över hur mycket jag tål och står ut. Att jag - och många med mig - orkar resa mig, gång efter gång.

Jag fick en analys på min utveckling av analytikern också, den får jag återkomma till.

Vill bara konstatera det samma som Saga säger i sin kommentar i det tidigare inlägget, det är lustigt hur det stora sammanbrottet går att finna i riktigt udda detaljer.

Start på Menopurinjektionerna idag. Pyttelitet hurra för mig!

Äh, inte orka.

Nyss anlänt på jobb.

Fått ett skitmail av någon som tycker att jag går in på hennes arbetsområde. Vilket jag säkert gör, jag trodde det var okej att vara delaktig. Nej. Det är det inte.

Bryta ihop, nu sitter jag här och gråter. Jag orkar inte. Jag orkar inte med det här, orkar inte vara hemma, orkar inte vara på jobb.

Tagen med stort T, start på torsdag!

Nej, jag har verkligen inte blivit "tagen", varken med stort eller litet t. Om det nu var någon som tänkte flagga min blogg som en porrblogg (both you and I wish...) - rubriken är bara ett försök att vara rolig, ni ser det säkert då jag förklarar mig, Dagen med stort D, d-day - äh. I´ll get me coat.

Innan jag går skall jag bara konstatera följande:

Så, nu är vi tillbaka i normal ordning. Mens idag (sent igår kväll räknas inte), och räknestickan säger 1,2,3 - dag tre infaller på torsdag! Då är det injektionsstart!

En sak jag undrar över, i och med att vi lyckades med det igen just innan vi gick och lade oss igår, min man och jag - kommer man, med en bakgrund som "barnlös", någonsin att komma över mensdepressionen?

Även om mina förhoppningar helt på riktigt nuförtiden är noll gällande befruktning åtminstone på naturlig väg, så blir jag besviken varje gång mensen kommer igång. Jag tror att delar av det är projektion, jag tror att jag plockar på mig min mans besvikelse och gör den till min egen. Det som är synd i denna matematiska ekvation är det att besvikelsen inte halveras, nej, den dubbleras.

Jag hoppas innerligt att det här inte kommer att fortsätta ända in i klimakteriet - låt säga att jag har femton år kvar till de heta vågorna, då blir det 15 x 12 = 180 besvikelser. Och det är bara mensbesvikelserna! Lägger man till alla andra besvikelser, de torde väl vara ungefär lika många, då är vi uppe i 360 besvikelser. Sen går ju känslan aldrig om bums på momangen, nej det tar väl tre dagar ungefär att komma ur gräl, brister i kommunikation, oväsentligheter och annat man kan tvista om?

Hallå, vi är redan uppe i 1080 dagar!!! Det blir 36 månader. 3 år.

Se där mitt liv! I väntan på år 2023 skall jag minsann komma ihåg att tre år kommer att gå i besvikelsens tecken.

Ber om ursäkt för alla siffror och matematiken :D

***

Så, så mycket fick jag arga av mig här och nu. Ett barn vill säkert inte landa i en bitter kropp, så nu skall jag banne mig tänka positiva tankar så att också existerande barn kommer att klistras fast i mig. En sådan positiv "kom-hit-alla-barn-också-mitt-barn-magnet" skall jag vara.

Bara så att ni vet. En riktig gladblogg kommer det här att vara i framtiden.