Fasiken också. Det hjälper inte att hänga läpp och hata världen, det är bara att stiga upp igen. Det är bara att skaka askan av sig och fortsätta färden.
Oj, oj, oj så ledsen jag var igår. Jag blev lite förskräckt över min mycket kraftiga reaktion igår på morgonen. Då jag läste mailet jag skriver om i inlägget här under kunde jag känna hur ångetsvågen slog över mig. Vågen som innehåller allt bråte jag bara kan tänka mig slog över mig bakifrån, under några långa ögonblick stod det helt klart för mig - jag orkar inte.
Jag orkar inte bära lasset för och över allt det här hemma. Jag orkar inte med pretto-wannabe-roller på jobbet. Jag orkar inte bry mig om detaljer, jag mäktar inte med hela bilden.
Så kändes det igår, sammma dag som jag avslutade min treåriga period av självanalys med psykoterapeutiskt paraply. En fin avrundning, den hade lite tonerna av "tillbaka på ruta 1".
Det är ändå inte retur till ruta 1, jag vet nog det. Jag är förundrad över hur mycket jag tål och står ut. Att jag - och många med mig - orkar resa mig, gång efter gång.
Jag fick en analys på min utveckling av analytikern också, den får jag återkomma till.
Vill bara konstatera det samma som Saga säger i sin kommentar i det tidigare inlägget, det är lustigt hur det stora sammanbrottet går att finna i riktigt udda detaljer.
Start på Menopurinjektionerna idag. Pyttelitet hurra för mig!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hipp hipp hurra för injektioner! ;-) Och semester! Can't wait... När det blir för trist / jobbigt / mycket på jobbet surfar jag in o kollar på Niagara Falls för att känna in stämningen. Canada, here I come!
Och vad jag ska hålla tummarna för dig / er! Du ska se att det går vägen, jag tror stenhårt på uppbokade helger etc, då är liksom livet som vanligt. Kram till dig tjejen!
Skicka en kommentar