Bly i benen, grus i ögat.

Jag är trött, jag är jättejättetrött.

Jag hade en stund av insikt igår, IVF-insikt. Det kändes så solklart att det inte blir något positivt resultat den här gången. Inget som är härlett från symptom eller icke-symptom, bara en totalt irrationell insikt. Som gjorde mig fly förbannad.

Det om det. Mina farföräldrar, finaste. Jag skall åka och hälsa på dem nu under helgen. Jag har tidigare åtminstone antytt att mitt förhållande till mina farföräldrars son, min far inte är det bästa. Förhållandet har inte blivit bättre under detta pågående år, mina farfärldrar var tvungna att flytta in på ett äldreboende och efter det har det varit mitt jobb att sälja deras egendom, villa, bil och sånt och samtidigt åka och hälsa på dem, så ofta som möjligt. Jag högaktar mina farföräldrar, missförstå mig inte, men, det som gjort mig arg är att min far inte rört ett finger under allt detta. Han har inte satt två stickor i kors för att hjälpa till. Han har absolut inte varit och hälsat på sina föräldrar, okej, han bor rätt långt borta. Men, det gör jag också.

Det enda sätt på vilket min far har varit delaktig i det här tunga året - tungt för mina farföräldrar, då - är att han har ringt mig och frågat hur mycket jag fått då jag sålt det som säljas skulle... Ofta har han också haft den goda smaken att säga att jag kunde ha försökt trissa upp priset ytterligare...

I alla fall, efter alla dessa vackra ord om min far, kan jag nu berätta att han har nedstigit från himmelen. Min far har anlänt. Han har sänkt sig till den nivå att han nu kan besöka sina föräldrar.

Halleluja?

Min far och hans hustru - ett kapitel för sig - bor under sin vistelse i mina farföräldrars lägenhet. Jag ringde min far - på farfars abbonemang, som farfar envisas med att ha kvar - och anmälde att vi är på kommande. Min man och jag åker dit i morgon - främst för att jag vill se saligheten i mina farföräldrar, de har - tokstollarna - saknat sin son så att det gjort ont. Och, för deras skull är jag innerligt glad att min far har anlänt, det är jag.

Tillbaka till mitt samtal, då jag meddelat att vi är på väg, svarar min far med ett "välkommen".

Välkommen for f*cks sake till vaddå?

Medveten om att jag går i regression och nu är ca. 14 år - men, det mähät till man innehar absolut ingen rätt att nu - efter alla dessa månader - sitta där på sitt feta arsel och tro att det är hans rätt att "välkomna" mig.

Usch.

Jag är en riktig gladprick idag tror jag.