Kökspsykologi - i badrummet.

I och med att jag redan igår lade fram äkta bevis för att jag kunde fungera som diagnostiserande fysisk doktor skall jag idag presentera min andra goda sida: jag är också en mycket framstående kökspsykolog! Jag representerar dessutom en kökspsykologi som fungerar i alla rum!

Nu är det som följer; jag har, som jag lyckades skryta över också igår, klarat mig rätt hyfsat genom tre IVF-behandlingar detta pågående år. Hormoner, äggplock, operationer och sånt - och här är jag fortfarande. Lite tilltufsad och mindre strömlinjeformad än önskvärt, men - jag är kvar fortfarande.

Det är klart att det inte är roligt att förlora kontrollen över min kropp, att "något annat" styr huruvida jag kan sporta, banta, ha sex eller inte ha sex - men, jag har hittills tyckt att jag gärna gör det. För ett "familjens gemensamma väl".

Jag tycker att jag klarat det rätt bra. Jag har till och med, och det här är väl lite fult, att hänga min man ute på detta sättet, tagit insinuationer om att "man skall inmundiga mindre än det man förbränner" - och inte gjort någon större affär av detta.

Det är klart att jag är ledsen för att vi fortfarande är barnlösa, det vore ju tokigt annars. Men, jag har återhämtat mig och vet att en del av min sorg består av min mans sorg. Jag tycker att det är tyngre att se honom så nere som bara han kan vara, än vad jag själv stundom är ledsen.

Så - tadaa - en polett trillade ner i morse. Som jag berättat tidigare så åkte min man på en riktigt rejäl cocktail av förkylning och sånt genast efter min utomkvedsoperation. Under morgonens begivenheter - under vilka min man tex. väger sig (vilket jag kunde tycka är provocerande mitt under min "jag är som fetast och plufsigast och mest svullen-efter behandling-period", men strunt i det) - och det visar sig att han forsätter gå ner i vikt (en fortsättning på en vadslagning som egentligen tog slut redan under sommaren - med manliga kolleger, inte med mig).

Viktnedgången, som ligger inom normala gränser, gjorde dock att min man genast drog slutsatsen att det kanske är något fel på honom.

Och det är där poletten trillade ner. Att det här fysiska illamåendet kan vara ett sätt för min man att på något sätt också göra det här till en sak som handlar om honom. Ofta säger ju kroppen det munnen inte vågar säga...

Jag är den första att erkänna att jag tycker att det skulle vara kul med lite credits för det jag gör och går igenom (hellre det än påpekanden om intag och förbränning, hellre än instantreaktioner på "bara" två embryon). Och att han helt tydligt vill ha det samma. Credits för det han gör.

Jag vet inte vad kökspsykologen skall göra med insikten. Gotta sig åt att hon tror att hon hittade något?

Missförstå mig inte, jag älskar honom djupt och innerligt.

Det jag tror jag försöker belysa, för mig själv, är möjligheten till avgrund mellan oss i just den här situationen.

I övrigt mår jag okej.