Ödet(s ironi)?

I somras, dagarna efter att jag gjort mitt FET, stötte jag på en bekant ur ungdomen, en kvinna jag inte sett på många, många år.

Under en glass berättade hon att hon väntade sitt första barn. Kvinnan i fråga är 40 år och hade kommit rätt långt med en första graviditet, som tyvärr hade slutat i missfall. Jag satt och lyssnade på hennes berättelse, historien fick att känna någon form av tillförsikt. Att jag just gått och gick genom rätt tunga barnlöshetsbehandlingar, det ordade jag intet om.

Tillförsikten jag kände, den hade sin plats. Efter träffen med denna flyktigt bekanta kvinna, fick jag ju ett första positivt besked gällande min egen graviditet.

Nu, timmarna innan jag skall till vår klinik för att kolla om det finns någon möjlighet för att återinföra något vill jag berätta att denna samma kvinna, kvinnan jag träffade i somras, har skickat mig ett textmeddelande under helgen. I meddelandet berättar hon att hennes son har anlänt.

Det, i kombination med min riktigt goda väns graviditet, jag hoppas att det betyder något.

Och samtidigt; halmstrå, halmstrå på väggen där.