Det var som julafton...

...fast, utan julklappar och gran.

Vi åkte direkt till farmor och farfar, det är så osannolikt fint att se min farfar skina upp på det sätt han gör då han ser oss komma in genom dörren. Det är absolut, alla gånger, värt alla mil.

Vi hann inte göra annat än kramas och säga hej, innan min far också rullade in. Det var en eller två konstiga stunder innan vi kom kom igång - vi har trots allt inte setts efter mitt och min mans bröllop... Vi firade trots allt träbröllöpsdag tidigare i höst. Far meddelade att frun var ute och promenerade. I ärlighetens namn tror jag inte hon ville träffa oss.

Det känns konstigt att återse sin far efter alla dessa år. Nu har vi, på grund av många, många orsaker, inte stått varandra nära under min tid som fullvuxen, men nu känns han mer fjärran än någonsin. Han kunde vara vem som helst.

Min farfar var märkbart tagen av att den förstfödde hade återvänt till födelseorten. Det var otroligt fint att se farfar så glad - han njöt av att ha oss alla där. Gladast var han över sin sons närvaro, och det kan jag mer än leva med!

Farmor, o, söta, finaste, snällaste farmor. Hon klättrar uppåt längs himlastegen. Hon har redan glömt oss och lämnat oss bakom sig. Så sent som för ett par månader sedan kunde jag se att hon fortfarande kände igen mig, visste vem jag var. Det finns inte mer. I de stunder som hon fortfarande kom ihåg mig, så brukade hon också fråga efter min far. Nu, då min far har anlänt, så har farmor, tyvärr, tappat intresset. Farmor hade inte känt igen sin son.

Det smärtar mig så. Min farmor saknade min far då hon ännu hade klara stunder, länge, långt inne i en värld full av glömska, fortsatte hon fråga efter min far. Nu hann hon inte uppleva att han kom tillbaka. Det gör mig ledsen. Lika ledsen blir jag faktiskt för min fars skull. Det måste ha varit en otroligt chock att se sin mor i det skick farmor nu är. Oavsett vad jag anser om min far, oavsett vårt risiga förhållande, så är detta inget jag önskade någon av oss.

Ett första steg är nu taget, nu finns det - som ett otal gånger tidigare under mitt liv - en möjlighet att det blir bättre. Vi får se.

Jo, frun dök också upp. Vi kunde ha bjudit på många drinkar MED is under våra första stunder tillsammans. Men, jag är inte mycket för att vara en argsint terrier under ögonen på min farfar - så, det gick egentligen väldigt, väldigt sansat till.

Det var som julafton, men utan julklappar och gran.

För att göra en lång, lång historia kort. Det hände sig för några år sedan, efter att det skurit sig så här mellan mig och min far. Jag skrev ett brev till, ett brev som innehöll hela min version av varför allt är så olyckligt mellan oss. Jag avslutade brevet med ett konstaterande om att bollen låg hos min far - att det var upp till honom att höra av sig, att kontakten nu låg hos honom. Det gick ett och ett halvt år innan jag ringde upp. Det var min fars fru som svarade. Hon hade öppnat och läst brevet. Valt att inte visa det för min far. Innan jag hann avsluta samtalet hann hon påstå att hon tyckte att jag borde söka professionell hjälp.

Hurra. Så normala är vi i vår familj!

Men, Kaica, jag håller med dig. Alla har vi våra orsaker. Alla lever vi så gott vi kan. Alla har vi en egen version av det som hänt och inte hänt.

Jag hoppas att det skall vara lite mer normalt från och med nu?

Helgen var en berg- och dalbana. Nu har jag kommit i mål och kan stiga ur vagnen för denna gång.