En ledsen rebell.

Jag har varit olydig. Jag lydde inte IVF-doktorns order. Jag är en rebell. Jag åkte inte till kliniken. Jag orkar helt enkelt inte.

Föjdaktligen har jag inget att rapportera, det är för tidigt att hemtesta. Det är blott dag 11 efter ET. De gånger jag hemtestat, på grund av resa och att kliniken varit stängd, har jag fått rådet att testa på dag 14 och dag 16.

Fortfarande, det är mensvärk för hela slanten. Jag har under alla behandlingar kunnat konstatera att min mens inte kommer igång före jag slutat lägga in progesteron, så det är bara en fråga om när jag slutar medicinera.

Så, tyvärr inga nyheter idag. Jag orkar varken med förnedringen eller tidpunkten, jag får hellre det jag vet bekräftat på måndag. Eller onsdag. Eller någon annan dag.

Jag är en rebell, en ledsen rebell.

Testdag.

Min klinik vill att man kommer in för ett blodprov på testdagen. Jag vill inte. Jag vill inte åka in för blodprovet. Än mindre vill jag ringa tillbaka på eftermiddagen för att få ett "tyvärr är svaret negativt". För att det känns för jävligt att bara få ett hårt nej i örat. För att det är pinsamt, sorgligt och tragiskt att inte lyckas den här gången heller.

Jag har lärt mig, via jobbet, att man inte skall leverera dåliga nyheter på fredag. Jag vill absolut inte få den här krassa informationen på en fredag. Ja, det är alltså testdag i morgon.

Skulle jag få välja, skulle jag till och med vänta till nästa vecka för att kunna göra testet hemma. Ensam, eller kanske tvåsam.

Jag vet, fortfarande, tyvärr, exakt vilket resultatet kommer att vara. Jag skulle helst få det bekräftat i all min ensamhet. Eller tvåsamhet.

Just nu vet jag inte om jag kommer att åka in för blodprovet. Jag vill inte.

Jag vill inte.

The gegga is back.

Jag vaknade också denna morgon av medvetenheten och insikten. Det dåliga humöret uppenbarade sig för min man, som undrade vad som orsakar min ilska.

Jag berättade, under vår bilfärd till jobbet, och det visade sig bland annat (jo, jag anade det) att min man inte visste att det är testdag på kommande betydligt tidigare än han trodde. Jag sade som jag redan sagt här - att jag är mer än övertygad om att det är ett negativt resultat som väntar oss.

Så, så var geggan tillbaks. Den grå, nej, nattsvarta slöjan lade sig över oss i morgonrusningen.

Det var som att trycka på de vanliga knapparna, så var kommunikationen bruten.

Före den stängdes helt och hållet så hann det ändå konstateras - och det var min man som pratade, vilket är en bra sak - att den här tredje IVF:n - det var den sista.

Efter det här är det slut.

Vi kan inte äventyra det sista alternativet vi har, det kan vi inte.

Jahapp. Nu är det slut.

Satans gegga. Fan, fan, fan.

Inget behov av en väckarklocka.

Jag vaknar långt innan väckarklockan väcker oss. Ligger där och drar mig och - tro det eller ej - njuter av att vakna "av mig själv".

Just den här veckan är det dock ganska dystra tankar som sakta väcker mig till dagen. Att vakna av övertygelsen om att det inte blir något denna gång heller, det är tungt. Att känslor som väcker en brukar ha en benägenhet att hålla i sig hela dagen, det gör inte det här lättare.

Fortfarande, blott en insikt och överygelse, plockad från ingenstans.

Ett av mina barn.

Det första av mina barn, som inte blev ett barn, gav sig till känna exakt för två år sedan. För två år sedan fick jag ett första plus på en graviditetssticka.

Jag kommer ännu också ihåg känslan, den overkliga känslan av att få veta att jag var gravid! Helt spontant, oplanerat på så sätt att preventivmedlen bara var skippade.

Jag var så innerligt glad, jag var så överraskad och framför allt var jag så där totalt naivglad man är då man är gravid första gången. Samma dag jag fick det positiva beskedet registrerade jag mig på ett antal forum - för att ta reda på vad man borde göra då man är gravid - och räknade ut när barnet skulle födas och planerade när vi skulle berätta för släkt och vänner och funderade till och med på namnalternativ.

Allt, allt det som är så förbjudet nuförtiden.

Nu vet jag allt om hur man gör - fabricerar barn - och jag skulle aldrig, aldrig planera för en enda sekund framöver. Om jag någonsin blev gravid.

Åh, åh så jag saknar den oförstörda jag! Tänk så annorlunda mitt liv sett ut om det lyckats då för exakt två år sedan. Det skulle säkert vara annorlunda på ett bra sätt, men samtidigt skulle jag inte känna alla er.

Så avlägset och absurt, att "fira" årsdagen för det första plusset är säkert en annan sak än att vara hemma med ett barn på ett och ett halvt år?

Den andra veckan.

Den svåra veckan. Det jag tycker är tokigast med den här andra veckan, det är det att allt egentligen är avgjort - det är bara det att ingen vet resultatet. Den enda som vet om det "går bra" eller om det "går dåligt" - det är min kropp.

Denna odugliga, opålitliga kropp.

Det har varit sparsamt med analys den här gången. Jag orkar helt enkelt inte analysera sönder mig själv, jag orkar inte tro. Allt efter återinförsel har jag nog gått mer i moll än dur, också det helt irrationellt, men det bara känns så.

Den andra veckan, den tunga. Då jag fortsätter leva som om det vore något på gång, trots att det redan kan vara avgjort. Just i det här skedet kan jag inte påverka. Jag kan bara vänta och se.

Det var som julafton...

...fast, utan julklappar och gran.

Vi åkte direkt till farmor och farfar, det är så osannolikt fint att se min farfar skina upp på det sätt han gör då han ser oss komma in genom dörren. Det är absolut, alla gånger, värt alla mil.

Vi hann inte göra annat än kramas och säga hej, innan min far också rullade in. Det var en eller två konstiga stunder innan vi kom kom igång - vi har trots allt inte setts efter mitt och min mans bröllop... Vi firade trots allt träbröllöpsdag tidigare i höst. Far meddelade att frun var ute och promenerade. I ärlighetens namn tror jag inte hon ville träffa oss.

Det känns konstigt att återse sin far efter alla dessa år. Nu har vi, på grund av många, många orsaker, inte stått varandra nära under min tid som fullvuxen, men nu känns han mer fjärran än någonsin. Han kunde vara vem som helst.

Min farfar var märkbart tagen av att den förstfödde hade återvänt till födelseorten. Det var otroligt fint att se farfar så glad - han njöt av att ha oss alla där. Gladast var han över sin sons närvaro, och det kan jag mer än leva med!

Farmor, o, söta, finaste, snällaste farmor. Hon klättrar uppåt längs himlastegen. Hon har redan glömt oss och lämnat oss bakom sig. Så sent som för ett par månader sedan kunde jag se att hon fortfarande kände igen mig, visste vem jag var. Det finns inte mer. I de stunder som hon fortfarande kom ihåg mig, så brukade hon också fråga efter min far. Nu, då min far har anlänt, så har farmor, tyvärr, tappat intresset. Farmor hade inte känt igen sin son.

Det smärtar mig så. Min farmor saknade min far då hon ännu hade klara stunder, länge, långt inne i en värld full av glömska, fortsatte hon fråga efter min far. Nu hann hon inte uppleva att han kom tillbaka. Det gör mig ledsen. Lika ledsen blir jag faktiskt för min fars skull. Det måste ha varit en otroligt chock att se sin mor i det skick farmor nu är. Oavsett vad jag anser om min far, oavsett vårt risiga förhållande, så är detta inget jag önskade någon av oss.

Ett första steg är nu taget, nu finns det - som ett otal gånger tidigare under mitt liv - en möjlighet att det blir bättre. Vi får se.

Jo, frun dök också upp. Vi kunde ha bjudit på många drinkar MED is under våra första stunder tillsammans. Men, jag är inte mycket för att vara en argsint terrier under ögonen på min farfar - så, det gick egentligen väldigt, väldigt sansat till.

Det var som julafton, men utan julklappar och gran.

För att göra en lång, lång historia kort. Det hände sig för några år sedan, efter att det skurit sig så här mellan mig och min far. Jag skrev ett brev till, ett brev som innehöll hela min version av varför allt är så olyckligt mellan oss. Jag avslutade brevet med ett konstaterande om att bollen låg hos min far - att det var upp till honom att höra av sig, att kontakten nu låg hos honom. Det gick ett och ett halvt år innan jag ringde upp. Det var min fars fru som svarade. Hon hade öppnat och läst brevet. Valt att inte visa det för min far. Innan jag hann avsluta samtalet hann hon påstå att hon tyckte att jag borde söka professionell hjälp.

Hurra. Så normala är vi i vår familj!

Men, Kaica, jag håller med dig. Alla har vi våra orsaker. Alla lever vi så gott vi kan. Alla har vi en egen version av det som hänt och inte hänt.

Jag hoppas att det skall vara lite mer normalt från och med nu?

Helgen var en berg- och dalbana. Nu har jag kommit i mål och kan stiga ur vagnen för denna gång.

Bly i benen, grus i ögat.

Jag är trött, jag är jättejättetrött.

Jag hade en stund av insikt igår, IVF-insikt. Det kändes så solklart att det inte blir något positivt resultat den här gången. Inget som är härlett från symptom eller icke-symptom, bara en totalt irrationell insikt. Som gjorde mig fly förbannad.

Det om det. Mina farföräldrar, finaste. Jag skall åka och hälsa på dem nu under helgen. Jag har tidigare åtminstone antytt att mitt förhållande till mina farföräldrars son, min far inte är det bästa. Förhållandet har inte blivit bättre under detta pågående år, mina farfärldrar var tvungna att flytta in på ett äldreboende och efter det har det varit mitt jobb att sälja deras egendom, villa, bil och sånt och samtidigt åka och hälsa på dem, så ofta som möjligt. Jag högaktar mina farföräldrar, missförstå mig inte, men, det som gjort mig arg är att min far inte rört ett finger under allt detta. Han har inte satt två stickor i kors för att hjälpa till. Han har absolut inte varit och hälsat på sina föräldrar, okej, han bor rätt långt borta. Men, det gör jag också.

Det enda sätt på vilket min far har varit delaktig i det här tunga året - tungt för mina farföräldrar, då - är att han har ringt mig och frågat hur mycket jag fått då jag sålt det som säljas skulle... Ofta har han också haft den goda smaken att säga att jag kunde ha försökt trissa upp priset ytterligare...

I alla fall, efter alla dessa vackra ord om min far, kan jag nu berätta att han har nedstigit från himmelen. Min far har anlänt. Han har sänkt sig till den nivå att han nu kan besöka sina föräldrar.

Halleluja?

Min far och hans hustru - ett kapitel för sig - bor under sin vistelse i mina farföräldrars lägenhet. Jag ringde min far - på farfars abbonemang, som farfar envisas med att ha kvar - och anmälde att vi är på kommande. Min man och jag åker dit i morgon - främst för att jag vill se saligheten i mina farföräldrar, de har - tokstollarna - saknat sin son så att det gjort ont. Och, för deras skull är jag innerligt glad att min far har anlänt, det är jag.

Tillbaka till mitt samtal, då jag meddelat att vi är på väg, svarar min far med ett "välkommen".

Välkommen for f*cks sake till vaddå?

Medveten om att jag går i regression och nu är ca. 14 år - men, det mähät till man innehar absolut ingen rätt att nu - efter alla dessa månader - sitta där på sitt feta arsel och tro att det är hans rätt att "välkomna" mig.

Usch.

Jag är en riktig gladprick idag tror jag.

Kökspsykologi - i badrummet.

I och med att jag redan igår lade fram äkta bevis för att jag kunde fungera som diagnostiserande fysisk doktor skall jag idag presentera min andra goda sida: jag är också en mycket framstående kökspsykolog! Jag representerar dessutom en kökspsykologi som fungerar i alla rum!

Nu är det som följer; jag har, som jag lyckades skryta över också igår, klarat mig rätt hyfsat genom tre IVF-behandlingar detta pågående år. Hormoner, äggplock, operationer och sånt - och här är jag fortfarande. Lite tilltufsad och mindre strömlinjeformad än önskvärt, men - jag är kvar fortfarande.

Det är klart att det inte är roligt att förlora kontrollen över min kropp, att "något annat" styr huruvida jag kan sporta, banta, ha sex eller inte ha sex - men, jag har hittills tyckt att jag gärna gör det. För ett "familjens gemensamma väl".

Jag tycker att jag klarat det rätt bra. Jag har till och med, och det här är väl lite fult, att hänga min man ute på detta sättet, tagit insinuationer om att "man skall inmundiga mindre än det man förbränner" - och inte gjort någon större affär av detta.

Det är klart att jag är ledsen för att vi fortfarande är barnlösa, det vore ju tokigt annars. Men, jag har återhämtat mig och vet att en del av min sorg består av min mans sorg. Jag tycker att det är tyngre att se honom så nere som bara han kan vara, än vad jag själv stundom är ledsen.

Så - tadaa - en polett trillade ner i morse. Som jag berättat tidigare så åkte min man på en riktigt rejäl cocktail av förkylning och sånt genast efter min utomkvedsoperation. Under morgonens begivenheter - under vilka min man tex. väger sig (vilket jag kunde tycka är provocerande mitt under min "jag är som fetast och plufsigast och mest svullen-efter behandling-period", men strunt i det) - och det visar sig att han forsätter gå ner i vikt (en fortsättning på en vadslagning som egentligen tog slut redan under sommaren - med manliga kolleger, inte med mig).

Viktnedgången, som ligger inom normala gränser, gjorde dock att min man genast drog slutsatsen att det kanske är något fel på honom.

Och det är där poletten trillade ner. Att det här fysiska illamåendet kan vara ett sätt för min man att på något sätt också göra det här till en sak som handlar om honom. Ofta säger ju kroppen det munnen inte vågar säga...

Jag är den första att erkänna att jag tycker att det skulle vara kul med lite credits för det jag gör och går igenom (hellre det än påpekanden om intag och förbränning, hellre än instantreaktioner på "bara" två embryon). Och att han helt tydligt vill ha det samma. Credits för det han gör.

Jag vet inte vad kökspsykologen skall göra med insikten. Gotta sig åt att hon tror att hon hittade något?

Missförstå mig inte, jag älskar honom djupt och innerligt.

Det jag tror jag försöker belysa, för mig själv, är möjligheten till avgrund mellan oss i just den här situationen.

I övrigt mår jag okej.

Rapport mitt på dagen:

Jag, som alltid har varit och är väldigt mallig över att jag fysiskt klarar av alla dessa behandlingar, har nu insett att jag har ont i magen.

Inte farligt ont, men flickregionerna, ställen där andra har väl fungerande äggstockar och -ledare och livmödrar och jag vet inte vad - där har jag ont. Det känns. Det känns, alltså gör jag kopplingen till att det gör ont. Jag är inte personen som till vardags har ont i magen.

Hemmadiagnosen, måhända gjord på jobbet, lyder: patienten reagerat starkare än normalt på exkludering av ägg. Övrig orsak till magont är progesteronet.

Jag borde bli doktor på distans. Det enda jag kan göra är diagnoser. Resten måste någon annan, obviously, ta hand om.

Nattrapport:

Jag drömde att jag börjat snusa igen. Det är ju alltid något?

(Ja, det är faktiskt något - jag snusade då vi började försöka få barn. Jag slutade i det skede jag ändrade på "allt" för att förhöja möjligheterna till bättre chans. Nu känns tanken på grapejucie och vetegroddsolja som slemförtjockande lite gulligt naivt - då vi vet att det bara är vagitatorer som gör det egentliga jobbet...)

I övrigt är jag törstig. I och med att jag dricker mycket för att släcka törsten är jag tvungen att stiga upp för att gå på toa. I natt, då jag vaknade, gjorde jag det till både kissnödighet och rätt ordentlig huvudvärk. Huvudvärken hade tydligen malt på så länge att jag också börjat må illa.

Men, jag somnade om. Nu är jag bara trött. Och på jobbet.

Röra på sig i ruvartider.

Uh. Rubriken låter som svensk schlager. Uh.

Men, i alla fall, förhållningsreglerna är följande: jag skall ta det lugnt den här veckan. Promenad och så är okej i början av veckan. Rida får jag göra i slutet av veckan, om jag tar det lugnt (säg det åt hästen!) . Simma är nejnej, det främst på grund av progesteronet.

Jag testade på att promenera, gick ner till affären för att köpa basilika. Inalles blev det ca. 2 kilometer. Det var helt tillräckligt. Undre regionerna av magen var rätt trött då jag väl var hemma.

Jag fortsätter ta det lugnt.

Girig gapar stort.

Ett stort tack för era varma gratulationer igår. Ett än större tack för att ni får mig att inse att det gick bra igår!

För det gjorde ju det, två finfina embryon skall jag vara glad över. Och inte bara glad, lite ödmjukhet och tacksamhet skulle också sitta bra. Så, idag känns det faktiskt mycket, mycket bättre och det är också mycket tack vare era kommentarer, tack!

Kort analys ännu av nedstämdheten igår, jag var nog nervös jag också. Men, ändå på något sätt, trodde jag att det skulle finnas något att återföra och såg följdaktligen ett par embryon att lägga i frysen som ett pyttelitet plus i kanten. Då jag fick till stånd "miniminivå x 2" tror jag att jag, på emotionell nivå, bannar mig för att jag inte kan bättre. Det i kombination med den barnsliga tron på att jag någon gång skall vara turdrabbad - det, fick mig att stöta surt.

Svammel, svammel. Främst av allt känner jag att texten jag skrev igår får mig att låta girig. Och det var jag i skrivande stund. I och med att jag vet att det är många som inte ens kommit så långt som jag kommit denna gång, så vill jag be om ursäkt om någon kände ett obehag av mitt inlägg. Det var inte meningen att uppröra någon.

Storken, Storken frågar varför jag får tillbaka två embryon då det är möjligt. Delvis beror det på min ålder (jag fyller 38 år i november), delvis på att man är osäker på hur de få embryon som funnits skall klara upptining och jo, vi har också fått välja om vi vill ha tillbaka ett eller två.

Det finaste - med respekt för den tunga vardag många tvillingföräldrar lever- med att vi skulle lyckas med det helt otroliga, att få två barn på en gång, skulle vara att den här cirkeln då kunde slutas. Det här kapitlet skulle få den bästa möjliga avrundning.

Usch. Det känns nästan hemskt att skriva ner avsnittet ovan. Det är lite av ett "säg det inte högt, då kommer det absolut inte någonsin att inträffa". Men, det är så högt drömmen svävar. Det är dit jag skulle vilja att vi skulle nå. Det är orsaken till att vi valt att få tillbaka två embryon de gånger det varit möjligt.

Jag vet att ni tror mig då jag säger att ett barn, ett till sitt antal och oavsett ursprung skulle vara en otrolig gåva.

Så skall jag också meddela att jag tagit Saga på orden - efter att ha jobbat hela helgen är jag nu ledig. Det känns syndigt skönt att sitta hemma iklädd pyjamas och äta frukost i lugn och ro. Jag har tänt ljus, skall läsa, tömma boxen på bandade program och - ja, bara vara.

Och njuta av de två.

Två och tudelat.

Två embryon återinfördes för tre timmar sedan. "De två" är en sjucellig och en åttacellig. Enligt IVF-doktorn är den här duon den bästa vi någonsin gjort, det bästa som funnits för retur.

På FET:en i somras var det en femma och en tvåa som återinfördes. Det gick ju egentligen bra - men, så lär en del svara bättre på FET än färskförsök. Och sååå bra gick det ju inte.

Så långt allt gott alltså, de två som nu återinfördes är av god kvalitet.

Det som inte är lika fint är att frysen är tom. Inget av de tio övriga hade delat på sig på ett sätt att kliniken tyckte att det var någon idé att frysa något av dem.

Jag vet att jag kommit längre än vad mången kommit. Att de två kan lyckas eller låta bli att lyckas. Vissheten om att det funnits något i frysen skulle och har varit, i all enkelhet, en cliffhanger till framtiden. Nu finns inte bryggan mellan nu och sen. Det gör att det känns lite slattrigt just nu, jag är inte helt glad för att vara ärlig.

Det blev inte bättre av att min man, på grund av nervositet och icke-närvaro, också råkade uttrycka sig rätt plumpt. Ett enkelt "jaha, inte mer än så" gjorde mig arg. Jag tycker faktiskt att det första han kunde göra är att på något sätt konstatera att jag - tmt - gör så gott jag kan.
Men, han var nervös och tänkte sig inte för.

Äh, det känns sorgligt att inte vara helt glad. Jag vet ju att ytterligare ett av de första svåra stegen är taget.

Nu inträder det underbara "v.o.s" - vänta och se.

Ödet(s ironi)?

I somras, dagarna efter att jag gjort mitt FET, stötte jag på en bekant ur ungdomen, en kvinna jag inte sett på många, många år.

Under en glass berättade hon att hon väntade sitt första barn. Kvinnan i fråga är 40 år och hade kommit rätt långt med en första graviditet, som tyvärr hade slutat i missfall. Jag satt och lyssnade på hennes berättelse, historien fick att känna någon form av tillförsikt. Att jag just gått och gick genom rätt tunga barnlöshetsbehandlingar, det ordade jag intet om.

Tillförsikten jag kände, den hade sin plats. Efter träffen med denna flyktigt bekanta kvinna, fick jag ju ett första positivt besked gällande min egen graviditet.

Nu, timmarna innan jag skall till vår klinik för att kolla om det finns någon möjlighet för att återinföra något vill jag berätta att denna samma kvinna, kvinnan jag träffade i somras, har skickat mig ett textmeddelande under helgen. I meddelandet berättar hon att hennes son har anlänt.

Det, i kombination med min riktigt goda väns graviditet, jag hoppas att det betyder något.

Och samtidigt; halmstrå, halmstrå på väggen där.

Sysselsättning sökes.

Verdammt!

Jag har jobbat hela helgen, kom nyss hem från mitt förvärv. Det är bra att jobba mycket - i synnerhet då man dansar IVF-dans. Ju mer jobb man har och gör, desto mindre tid till övers för att fundera på "om", "när" och "då".

"Om" drabbade mig redan i bilen på väg hem - tänk om det inte finns något att få i retur i morgon? Tänk om det finns.

Om inte om vore och så vidare...

Nu skall jag städa, eller någonting, allt för att inte sitta och "om" hela kvällen.

*pffft*

Det är ljudet som uppstår då jag sväller.

Sväller, det är vad jag tror att jag gör rekordsnabbt. En blandning av ÄP igår och två (2) stycken vagitatorer har förvandlat mig till en erigerad ellips.

Hurra.

En erigerad ellips med gasbesvär som gör ont, försedd med bröstvårtor som ondar sig!

Hurra!

Samtidigt då vi alla firar den erigerade ellipsens återkomst skall jag berätta att jag har FF. Min äkte hälft rymde fältet redan igår och här sitter jag nu med en bricka ost och ett glas vin. Osäkert om jag tycker att det var lite väl modigt av min man att åka iväg efter ett brutalt ingrepp på hans fru, eller om det är skönt att få jobba så mycket som jag gör och belöna mig själv på detta sättet, med ost, vin och blogg?

Lugesteron!

Jag vill bara dela glädjen med eder; tre gånger om dagen - oavsett dagens övriga program - skall jag stoppa upp både ett finger och en vagitator i det allra heligaste!

Morgon och kväll är okej, det går att fixa så att jag är hemmavid. Men, lunchvaggisen?

Idag skall lunchvaggisen införas på ett gigantiskt evenemang, med ring tillgång till toalett. Jag vill ännu tillägga att det är ett rätt skitigt evenemang!

Jag anar möjlighet till frågerunda här - vilket är det mest udda ställe på vilket du tyngt upp en eller flere vagitatorer (och jo, jag veeet att det är i det allra heligaste de skall in... - vi talar geografi här)?

Off I go. Arbete både lördag och söndag.

Hönan har landat.

Väl hemma igen. Ingreppet gick bra, det enda jag kan rapportera som tillstymmelsevis obehagligt var inpillandet av droppnålen.

Ingreppet, exkluderingen av eventuella äggblåsor, kittlade och rev till ett par gånger. Det gjorde absolut inte ont, inte då och inte nu. Det är klart att jag känner av att IVF-doktorn varit och bökat omkring i mig, men det går om med lite vila. Jag skall just lägga mig på soffan och "tömma spelet" - jag har sisådär 20 avsnitt av amerikanska serier som jag tänkte slötitta mig genom.

Det var allt för denna gång.

Äh, nej, jag skämtar bara... 13 ägg! Jag är jätteglad! 13 ägg! Rekord!

Nu gäller det att hoppa till följande avsats - måndag. Måndag innebär förhoppningsvis återinförsel. Jag har genom alla faser i också den här behandlingen sagt "om" då min IVF-doktor sagt "då". Jag gjorde det också idag, sade "om det blir återinförsel". Då tittade IVF-doktorn strängt på mig och sade att det skall trilla hundar och katter från himmelen om det inte finns något att återinföra på måndag.

Nu skall jag bara vara glad en stund. Glad på soffan. Och äta chokladen jag stal på kliniken :D

Tre timmar kvar.

Om tre timmar hoppas jag vara igång på "operationsbordet".

Jag märker att det är en tid sedan senast, jag kan inte säga att jag är nervös inför ingreppet, men jag tycker att det är lite obehagligt. Att vänta är obehagligt.

Jag får - förstås - inte äta något.

Men - tadaaa! Snart får jag morfin! Hurra! Morfinet är - i väntan på bebisarna - det absolut bästa i hela den här IVF-långdansen!

Morfin!

Jag hör av mig då trippat ner.

Jag har inget att göra?

Pregnylen inmundigades vid halv elva igår. Det är (o)lustigt hur hispig jag kan bli över just den sprutan? Alla andra går ju på rutin, men Pregnylen - den får mig alltid att hicka.

Det gick bra, förstås. Det jag har lyckats förtränga, det är om jag kunde klarat mig med en upplösningsvätska i stället för de två jag nu använde (10.000IU). Det blev en hel del vätska - men, jag fick in allt.

Jag sov lite oroligt, detta trots att ingreppet sker först i morgon. Jag drömde om "antal ägg" - en dröm jag blott kan anta att "normala kvinnor" inte drömmer om? Resultatet i drömmen var fyra ägg.

För att koppla till rubriken; det kändes konstigt att inte inleda dagen med injektioner av något slag. Tråkigt.

I morgon är det då dags för skördetider i hönsgården.

Vänskapstestet för barnlösa

Det hände sig igår. Vännen, som jag också bloggat om, som också strider mot väderkvarnar då det gäller att bli gravid - hon berättade att igår att hon fått ett plus på stickan.

Jag blev så otroligt glad. Jag blev och är så innerligt och ärligt lycklig för hennes och deras skull!

Jag måste erkänna att deras eventuella graviditet är något jag gruvat mig för, jag har varit orolig över att jag inte kommer att kunna vara ärligt glad den dagen det eventuellt händer.

Nu har det hänt och jag är glad ut i fingerspetsarna. Det gör mig lättad och, måste jag erkänna, lite stoiskt stolt över mig själv. Jag har inte blivit en total svartsjälad buttermutta. Jag kan glädjas över någon graviditet. Jag tror att jag gläds mer ju besvärligare det har varit att komma till ruta 1?

Vännen blev så glad över min graviditet i somras, precis som hon blev otroligt ledsen över alla faser uti vilka det gick så eländigt som det gick. Det är känns bra att kunna återgälda glädje med glädje.

Så alla tummar för finaste vännen, lika många tummar går idag, och alla dagar efter denna, också till Kaica!

En fysisk update.

Jag blev så glad av alla hurrarop igår, tack!

Den fysiska updaten uteblev totalt igår.

Följdaktligen:

Jag har mått illa i flera dagar redan. Inte kräks-illa, men ett ständigt, malande illamående. Magen, de områden som torde beröras av behandlingen, den är skvalpig. Det känns som om jag är en vätskefylld ballong. I övrigt rapporterar magen lite knip nu och då, lite kläm på nerver och så.

Huvudvärk, eventuellt en gnutta? Kan bero på brådisen senaste vecka, den har gått om nu.

Flytningar, jo då.

Det underliga är att jag tappat aptiten. I övrigt ett välkommet stadium, men inte just nu?

Det som hänt under alla behandlingar - spruttröttheten - den har inträtt. Jag är en tre-fasare då det gäller sprutor. Fas 1 - lite smånervös, det är jag alltid i början. Jag är lite fumlig och långsam och det känns lite fasligt. Fas 2 - på något perverterat sätt njuter jag av det faktum att jag injicerar mig själv. Fas 3 - absolut stopp. Att blanda ihop sörjan är irriterande. Att sticka i mig själv är enerverande. Man kan lugnt säga att mitt intresse falnat.
Fas 3 stundade idag. En dag kvar av injektioner. Ingen konst, det kommer jag att klara galant.

Min vana otrogen, så har jag fortsatt röra på mig in i de sista dagarna av behandlingen. Jag kan rapportera att det är tyngre än det brukar - jag får upp ett betydligt högre flås än det behagliga.

Hur gör d(j)u(r)?

Senaste vecka var en mardrömsbrådisvecka. Usch. Det är sällan jag tillåter min kalender bångna som den gjorde den gångna veckan, men nu kunde jag inte förhindra det. Usch.

Nu, nu är det lugnare! Nu kan jag fokusera på det viktiga och uppdatera er om mitt ofantligt spännande underliv!

Jag har varit på tre (3!) VUL på en vecka! Tala om trafik i det allra heligaste! Det senaste VUL:et idag. 6-8 äggceller torde gå att exkludera ur min kropp, exkludering sker på fredag! Kaica - litet avbrott i synken - men, vi får fortsätta flåsa varandra i nacken ändå.

Gällande mängden äggceller, det ser helt okej ut. På korta metoden i våras blev det nio ägg, åtta började dela sig som de skulle och fyra var i så fint skick att de gick att återinföra och frysa. Så, det ser rätt lika ut än så länge - och det är en god nyhet.

Äggen tas alltså ut på fredag, på måndag är det förhoppningsvis återinförsel.

Lite medicininformation; Menopur 300 IU ännu idag och i morgon. Cetrotide imorgon och på onsdagmorgon. Pregnyl på onsdagkväll. Torsdag är hetl medicinfri!?! Abstinensbesvär på kommande...

Under alla dessa VUL-besök har jag, och min man, i förväg donerat överblivna grejer till välgörande ändamål. IVF-överblivna grejer som äggceller, ägg och spermier. Nu undrar jag om det finns någon annan i bloggsammanhanget som också gett ett okej för dito ändamål?

Jo, efter att döden kommit och hämtat mig får vanliga dödliga använda resterande kroppsdelar precis hur som helst. Jag hoppas alla i bloggsammanhanget delar med sig på samma sätt?

Min IVF-doktor är världens gulligaste - version ente. Jag vet inte hur det fungerar på andra kliniker, men på den klinik vi använder får jag en "karta" - en kalender över hur den pågående behandlingen framskrider, vilka mediciner som skall tas vilka dagar och tider. För att den äkta hälftens inlägg i behandlingen inte skall vara gammalt så skall utlösning ske på dag X. Min IVF-doktor har ritat hjärtan på de dagar som hon anser att vi måste utbyta kroppsvätskor.

Jaja, det är inte mycket som behövs för att jag skall tycka att det är gulligt.

(Det här måste gå till historien som världens mest odisciplinerade blogginlägg?)

Pukor och trumpeter?

Jag saknar det, pukor och trumpeter, konfetti och fanfarer. Då jag kommer ut ur badrummet - nyinjicerad och glad.

Gärna en honnörsgång - under svärd? - och en röd matta som leder fram till den kylda champagnen.

Jag tycker då verkligen att jag är värd det. Just nu både morgon och kväll.

Nej. Jag tycker inte att det är obehagligt eller orättvist. Det skulle bara vara kul med sprutfest (förlåt...!).

Rapport nummer 3:

En vecka av Menopurfest! Det celebrerades i arla morgonstund med kompisen Cetrotide!

Att vakna före klockan 06:00 på morgon (vilket jag gör i vanliga fall också) för att morgoninjicera, det är nog ingen vidare fest. Jag är annars också rätt butter just då jag vaknat, med två hungriga katter snurrande runt benen på mig, med injektion i högsta hugg - ja, det gör mig inte precis gladare.

Jag var via apoteket på hemvägen idag. Jag skulle, bland annat, lösa ut sex st. förpackningar av broms - det fanns bara tre i lagret.

Jag tycker att jag allt oftare hör att barnmaskinerimedicinerna är slut på apoteken? En möjlighet är ju att vi är allt fler som tagit till flaskan. Nej, burken. Nej, nålen.

De skulle få in mer Cetrotide i morgon.

I morgon går jag också på VUL nummer två. Jag är tvungen att skippa en del av en föreläsning och lunchen, men, det är en del av behandlingen. Att ärendehoppa.

Jag kan meddela att jag känner mig som en ballong. En ballong som har ont på magen. Inbillning måhända, men jag tycker att magen känns onödigt mycket.

Annars är allt väl.

How to get rid of mormorsknölen?

Knölen, mormorsknölen, som lätt sätter sig i nacken på blivande medelålders kvinna - jag fick ett tips av massören här om dagen.

How to get rid of mormorsknölen.

Sätt dig i bilen (oekologiskt, jag vet).
Tryck bakhuvudet bakåt-uppåt mot nackstödet (ju mer dubbelhaka, desto bättre, tanken är att man skall bli snyggare i det längre loppet).
Håll kvar en stund (du skall känna att nackkotorna sträcker på sig och slappnar av).
Pausa.
Upprepa.
Hela resan.
Inget för en bilsemester genom Europa - då gäller det att hålla längre pauser.

Observera vänligen att jag inte är flickan som skrev brevet, det var massören. På detta sättet (eller liknande) skall du få ditt huvud tillbaka i det egentliga normalläget. Och det, det ligger betydligt längre bak än du tror!

Största orsaken till mormorsknölen? Känn efter, hänger ditt huvud lite neråt, framåt där du sitter vid din dator? Ja, just det är orsaken.

Så, sjuksyster skall sluta sylta i andras burkar, nu.

Rapport nummer 2:

Jag undrar hur fokuserad jag egentligen är just nu? Igår efter att jag skrivit inlägget om Gonal-F och jobbat lite och det ena och det andra, så slog det mig - just innan jag skulle gå och lägga mig - att jag höll på att glömma min kvällsbästis Menopur.

*glömsk*

Det skall jag säga om 300IU Menopur - det är rätt mycket vätska som skall in i lilla (jo, jag ljuger) magen. För nu kan jag inte längre blott blanda tre pulver i en vätska. Nej, fyra pulver kräver en hel vätska och lite till ur flaska nummer två.

Noterat: jag vill bara injicera på vänstra sidan om naveln - sett här uppifrån. Höger sida är ett blankt nejnej - jag träffar rätt i alla nerver.

Fortsatt glömska, vi kör med nyckelkort på mitt jobb. Jag, som egentligen är mycket välorganiserad, jag glömmer aldrig telefonen, nycklarna eller något annat, jag glömmer nyckelkortet till jobbet en gång i veckan nuförtiden.

Jag tror jag satsat på att bli dement utan att jag kommer ihåg det.

Hahaaa. Cracking upp, förstår jag?

Vart försvann den gamla favoriten?

Den gamla favoriten, Gonal-F, ser inte ut att delta i IVF-rumban denna gång?

Jag tänkte inte ens på Gonal-F då jag var hos IVF-doktorn idag, är egentligen glad att slippa "automatsprutan" - tycker den är den mest obehagliga varianten. Men, då jag kom hem med alla nya recept, lappar och planer, så började något gnaga i bakhuvudet - det är någon medicin som fortfarande fattas mig, tycktes jag känna.

Helt korrekt, jag hittade en lista över dagar, mediciner och procedurer jag gick genom senaste gång och jo, på den tionde dagen (för att låta lite som Gud?) injicerade hon också Gonal-F...

Jag skall in för ett nytt VUL på fredag, den nionde dagen av denna behandling, och hinner då alltså kolla om vi inte kunde klämma in en spruta till?

Som skrivet, det är inte så att jag saknar Gonal-F:n, men, jag tycker ändå att vi nådde ett rätt bra resultat mätt i rätt fina ägg senast. Jag skulle gärna göra lika bra, nåväl, kanske lite bättre resultat den här gången.

Rapport nummer 1:

- sex, sju stycken äggceller. Storlek snäppet under 1 cm. En handfull till mindre äggceller gick att skönja. Det är bara att hoppas att de hinner med till punktering. Jo, jag är ett gammlt däck.

- dosen Menopur höjdes. Från och med i dag är dosen 300IU.

- Cetrotide från och med torsdag.

- ny check på fredag.

Punktering högst antagligen på fredag nästa vecka.

Ja, så här snabbt går det. Redan nu är jag tillbaka i en upprabbling av fakta. Här bakom skärmen vill jag dock påstå att livet fortsätter rätt oberört av att jag är IVF-igång igen. Den fulla rullen har har fortsatt rulla - det är mycket jobb. Det är mycket jobbutbildning och det är skola. Det är mycket program på kvällarna och det passar mig riktigt bra just nu.

Åh, jag var på världens bästa "traditionella" massage igår. En hel timme fick jag njuta av att det gjorde ont så där på rätt sätt. Egentligen tog jag mig min massagetimme bara för att det är så skönt, men det var roligt att höra att min muskulatur (JA! Det finns faktiskt en sådan!) är i gott skick. Huvud- och nackkotorna fick sig en rejäl omgång och det känns idag... Jag fick ett skönt tips för att motarbeta mormorsknölen som många kvinnor bygger på sin nacke i ljuv medelålder.

Uh. Är det något jag vill undvika är det mormorsknölen.

Magen, ett nervcentrum

Tänk att det kan kännas så olika, lite beroende på var man pillar in lilla injektionsnålen? Tänka sig att jag, nuförtiden (jag har alltså alltid varit tokigt rädd för nålar, är det inte längre - av förekommen anledning?), att jag, då jag märker att jag träffar mitt i en nerv - att jag har sinnesnärvaro nog att ta ut nålen, för att sticka in den igen. På ett skönare ställe.

Hade inte varit ett alternativ för ett år sedan...

I alla fall, injicerande hit och dit, det är egentligen inte den kopp te jag egentligen skulle välja, så jag belönar mig själv med en en timme långt massagepass idag.

Tredje gången gillt?

Tack fina ni, tack för tummarna som dök upp då startskottet för IVF nummer tre gick.

Som många av er skriver - det kunde vara tredje gången gillt - varför inte? På någon underlig vänster känns, åtminstone inte starten, över huvudtaget. Inte alls. Ingen förväntning, ingen längtan efter start, ingen för mig typisk start-frenesi.

Jag bara började injicera, liksom.

Med den vana jag har, så kan jag inte annat än tycka att det är förunderligt att jag alltid åker till ruta 1 då det gäller meckandet med sprutorna. Att blanda ihop kvällens dos tar nästan en kvart i anspråk, det tar sin tid innan fingrarna blir sprutflinka igen.

Det är ganska exakt två år sedan jag fick ett första plus på stickan. Det är ganska exakt ett år sedan vi inledde undersökningarna. Det är ganska exakt nio månader sedan vi gjorde den första IVF:n.

I synnerhet då jag bara tittar på de nio senaste månaderna - nio månader, hur passligt låter inte det? - så har jag redan hunnit med två IVF och ett FET. Jag har fått två minus och ett plus. Plusset hann vara ett tidigt missfall ett par veckor, sen blev det till ett utomkveds och en operation. Utöver detta har också livet pågått de senaste månaderna. Eller har det?

Spruta nummer tre ikväll.

Sjuksystern rapporterar:

Jo, min man är alldeles sjuk. Han har lyckats kombinera maginfluensa, halsfluss och öroninflammation - så nu är det synd om honom alldeles på riktigt.

Sjuksysterskapet kommer inte in i bilden här, nej. För då min man blev sjuk, ja, då flydde jag fältet. Inte för att jag ville, absolut inte, men en jobbrelaterad skolning höll mig borta hemifrån i två dagar.

Egentligen kom skolningen rätt lägligt - om jag och vi har tur så har jag hållit mig undan just under den värsta smittoperioden?

Nu till sjuksysterskapet! Journal: patienten rapporterar kraftigt försenad menstruation (sex dygn). På den tredje cykeldagen injicerades den första injektionen Menopur (225 IU) - detta fredag 3.10.2008.

IVF nummer 3 - här kommer jag.

En kvickis:

Det här kan inte vara min mens, den här versionen gör okristligt ont. Jag vill ha tillbaka snällvarianten av mensvärk.

(Vem, vem i hela vida världen kan vara intresserad av att läsa om min mens? Handuppräckning!)

Min man, ja, han läser inte, men han blev glad av att höra att den kommit igång. Först blir han inte glad över något på flera månader och då han blir glad, då blir han det över min mens?!?

Jag tror han har rätt hög feber?

Vi är igång.

Min mens har kommit hem, den landade hos mig i natt. Väl komme!

Medveten om att det hade varit fråga om en befruktning via Guds osynliga hand, så är det otroligt hurudana tankar en utebliven eller försenad mens kan röra upp...

Jag blir glad över att se hur pass glada ni är över den äkte mannens fina gest, jag är också glad. Nu hände det så att min äkte hälft blev dunderförkyld exakt genast efter pizzan och blomman, så det blir en liten omväg på fortsättningen nu. Helt enkelt för att det inte finns något ynkligare än min förkylde man, nu är det hätta och sjuksysterhandtag som behövs.

Så, vård jo. Inte så mycket av själ eller förhållande, men av kropp.