Ett av mina barn.

Det första av mina barn, som inte blev ett barn, gav sig till känna exakt för två år sedan. För två år sedan fick jag ett första plus på en graviditetssticka.

Jag kommer ännu också ihåg känslan, den overkliga känslan av att få veta att jag var gravid! Helt spontant, oplanerat på så sätt att preventivmedlen bara var skippade.

Jag var så innerligt glad, jag var så överraskad och framför allt var jag så där totalt naivglad man är då man är gravid första gången. Samma dag jag fick det positiva beskedet registrerade jag mig på ett antal forum - för att ta reda på vad man borde göra då man är gravid - och räknade ut när barnet skulle födas och planerade när vi skulle berätta för släkt och vänner och funderade till och med på namnalternativ.

Allt, allt det som är så förbjudet nuförtiden.

Nu vet jag allt om hur man gör - fabricerar barn - och jag skulle aldrig, aldrig planera för en enda sekund framöver. Om jag någonsin blev gravid.

Åh, åh så jag saknar den oförstörda jag! Tänk så annorlunda mitt liv sett ut om det lyckats då för exakt två år sedan. Det skulle säkert vara annorlunda på ett bra sätt, men samtidigt skulle jag inte känna alla er.

Så avlägset och absurt, att "fira" årsdagen för det första plusset är säkert en annan sak än att vara hemma med ett barn på ett och ett halvt år?