Det finns en blogg, en blogg som inte alls är jag på samma sätt som Eludie-bloggen, men, som skrivs av mig. Av mig, sådär med namn och adress. Som de flesta känner mig.
Är du intresserad av att läsa?
Skicka ett mail på adressen eludie@gmail.com.
Och, jag kommer att fortsätta vara Eludie. Eludie lär återkomma då det är svalare ute.
Hur svårt är det inte att vara 10 månader gammal i denna hetta? Hur svårt är det inte att vara litens mamma i en hetta som denna? Hur gör man egentligen? Liten får inte vistas i sol, liten förgås av att sitta eller sova i vagn - det är svårt att lura in utetid i denna sommar. Men, jag klagar inte.
måndag 12 juli 2010
torsdag 10 juni 2010
onsdag 9 juni 2010
Applåder.
Finaste Camilla, jag kommer nog inte att sluta blogga. Och skulle jag få för mig att börja blogga under annan identitet, ja, då lovar jag berätta det här! Orsakerna till att jag ens funderar på att blogga också under eget namn, det är de samma som du nämner - nu, då jag får vara hemma, så är det en hel del människor jag inte träffar så ofta, eller över huvudtaget, det skulle vara ett lätt sätt att hålla dehär människorna up-to-date. All familj, både min och min mans, bor på andra orter och en blogg kunde fungera också i förhållande till släkten.
Men, vi får se.
Barnet, det högt älskade lilla barnet, det är absolut dags att uppdatera er kring honom också!
Följande stora steg har tagits;
- antalet tänder är fem.
- han har övergått från tre dagssömner till två.
- han vaknar högst två gånger per natt.
- han har lärt sig applådera.
Mest applåderar han i sängen, just innan han skall somna.
På tal om steg, så har inga sådana ännu tagits. Kryper gör han egentligen inte heller. Han krälar. Tänk krypskytt. En snabb krypskytt.
Älskade unge.
Men, vi får se.
Barnet, det högt älskade lilla barnet, det är absolut dags att uppdatera er kring honom också!
Följande stora steg har tagits;
- antalet tänder är fem.
- han har övergått från tre dagssömner till två.
- han vaknar högst två gånger per natt.
- han har lärt sig applådera.
Mest applåderar han i sängen, just innan han skall somna.
På tal om steg, så har inga sådana ännu tagits. Kryper gör han egentligen inte heller. Han krälar. Tänk krypskytt. En snabb krypskytt.
Älskade unge.
fredag 4 juni 2010
Att blogga öppet.
Jag fick ett förslag av en av mina vänner igår - jag vet inte om hon läser den här bloggen eller ej, som jag tidigare sagt vill jag inte ens veta om någon jag känner läser eller ej - min vän tycker att jag skall börja blogga.
"Börja mammablogga!" tyckte min vän. "Om du mammabloggar, då lovar jag att jag läser, bara för att det är du som skriver" fortsatte hon.
Med ett leende tillade hon att det är av yttersta vikt att jag bloggar under mitt riktiga namn, annars kommer ingen att hitta bloggen tillade hon.
Jag mammabloggar ju redan nu? Är det här en mammablogg, det har jag inte ens reflekterat över.
Jag sitter och suger på karamellen, det finns något som lockar i vännens förslag, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Å andra sidan tror jag inte att jag vill dubbelblogga - är lite osäker här - men, det jag är säker på, det är att jag inte vill sluta blogga som Eludie.
Äh, det här är ett inlägg som väl beskriver hur synapser ser ut i mitt huvud.
"Börja mammablogga!" tyckte min vän. "Om du mammabloggar, då lovar jag att jag läser, bara för att det är du som skriver" fortsatte hon.
Med ett leende tillade hon att det är av yttersta vikt att jag bloggar under mitt riktiga namn, annars kommer ingen att hitta bloggen tillade hon.
Jag mammabloggar ju redan nu? Är det här en mammablogg, det har jag inte ens reflekterat över.
Jag sitter och suger på karamellen, det finns något som lockar i vännens förslag, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Å andra sidan tror jag inte att jag vill dubbelblogga - är lite osäker här - men, det jag är säker på, det är att jag inte vill sluta blogga som Eludie.
Äh, det här är ett inlägg som väl beskriver hur synapser ser ut i mitt huvud.
onsdag 2 juni 2010
Arga bloggen.
Här på vårt bostadsområde erbjuds möjligheten att hyra lite land, tänk kolonilott, för odling av grönsaker och sånt för eget bruk. Jag har dreglat efter ett eget litet grönsaksland i flere år, och i år erbjöds vi möjligheten att få en egen lott.
Hur det nu kom sig, så tog vi ingen lott. Ivrigt påhejad av min man och hans föräldrar, lät jag mig pratas in i ett "vi gör ett stort grönsaksland på vårt sommarställe" - det har förekommit löst prat om det i och med att mina svärföräldrar nu är pensionerade och i och med att vi, då liten flyttat in hos oss, kommer att tillbringa stora delar av sommaren just på sommarstället.
Nåväl, jag avböjde kolonilotten och senaste veckoslut planerade vi grönsakslandet, jag, min man och hans svärföräldrar. Potatis, ja den hör till, mina svärföräldrar har alltid satt några rader med potatis, vi igen, vi äter knappt någon potatis över huvudtaget. Så, dealen var, ett halvt land potatis och resten av landet skulle innehålla lök, rödbeta, morot, spenat, sallad och det och sånt. Dealen var också att vi sköter landet, då jag nu prompt vill odla så mycket av våra grönsaker som möjligt på egen hand.
Ja, en enkel förklaring här, som en parentes, det är förstås mina svärföräldrars sommarställe, om någon äga rätt till tillgång i vår familj, så är det förstås min man.
Nåväl, med salighet i blick har jag sett fram emot att få sätta fingrarna i jorden. Jag har stått ut med att alla grannar påtar i jorden, för det skulle jag ju också snart göra, i vårt stora, fina grönsaksland.
Tji fick jag så det smäller om det.
Svärmor ringde i går. Det blir inget grönsaksland. Svärfar har satt potatis i hela jäkla landet.
Fan också.
Okej, det är ett grönsaksland. Det finns grönsaker att köpa i butiken. Det är inte hela världen. Svärmor sade, över telefon, att hon sagt till sin man, att han får lyfta bort en del av potatisen. Så att grönsakerna skall få plats. Ett absolut nej, det var vad hon fick som svar.
Men, jag är ändå besviken. För att jag nu inte får odla, som jag hade önskat. För att möjligheten att få land här hos oss inte finns längre. För att min svärfar bara sket i det hela, trots att han var med om att planera plantagen.
Det finns något riktigt svartfult i mig. Som tänker försöka få ett grönsaksland till stånd här hemma. Som faktiskt inte tänker åka till sommarstället, för att det land jag har att sköta, det finns här hemma. Equals inget barnbarn på sommarferie, sett med mina svärföräldrars ögon.
Så fina tankar och planer har jag.
Att det gågna veckoslutet på sommarstället inte var en fågelsång, det är en helt annan historia. Jag kan bara lakoniskt konstatera att min svärfar är oerhört avundsjuk på mitt och litens förhållande.
Jag tror, cuckoo (?), att svärfar faktiskt gjorde den här potatiskuppen för att hämnas.
Hur det nu kom sig, så tog vi ingen lott. Ivrigt påhejad av min man och hans föräldrar, lät jag mig pratas in i ett "vi gör ett stort grönsaksland på vårt sommarställe" - det har förekommit löst prat om det i och med att mina svärföräldrar nu är pensionerade och i och med att vi, då liten flyttat in hos oss, kommer att tillbringa stora delar av sommaren just på sommarstället.
Nåväl, jag avböjde kolonilotten och senaste veckoslut planerade vi grönsakslandet, jag, min man och hans svärföräldrar. Potatis, ja den hör till, mina svärföräldrar har alltid satt några rader med potatis, vi igen, vi äter knappt någon potatis över huvudtaget. Så, dealen var, ett halvt land potatis och resten av landet skulle innehålla lök, rödbeta, morot, spenat, sallad och det och sånt. Dealen var också att vi sköter landet, då jag nu prompt vill odla så mycket av våra grönsaker som möjligt på egen hand.
Ja, en enkel förklaring här, som en parentes, det är förstås mina svärföräldrars sommarställe, om någon äga rätt till tillgång i vår familj, så är det förstås min man.
Nåväl, med salighet i blick har jag sett fram emot att få sätta fingrarna i jorden. Jag har stått ut med att alla grannar påtar i jorden, för det skulle jag ju också snart göra, i vårt stora, fina grönsaksland.
Tji fick jag så det smäller om det.
Svärmor ringde i går. Det blir inget grönsaksland. Svärfar har satt potatis i hela jäkla landet.
Fan också.
Okej, det är ett grönsaksland. Det finns grönsaker att köpa i butiken. Det är inte hela världen. Svärmor sade, över telefon, att hon sagt till sin man, att han får lyfta bort en del av potatisen. Så att grönsakerna skall få plats. Ett absolut nej, det var vad hon fick som svar.
Men, jag är ändå besviken. För att jag nu inte får odla, som jag hade önskat. För att möjligheten att få land här hos oss inte finns längre. För att min svärfar bara sket i det hela, trots att han var med om att planera plantagen.
Det finns något riktigt svartfult i mig. Som tänker försöka få ett grönsaksland till stånd här hemma. Som faktiskt inte tänker åka till sommarstället, för att det land jag har att sköta, det finns här hemma. Equals inget barnbarn på sommarferie, sett med mina svärföräldrars ögon.
Så fina tankar och planer har jag.
Att det gågna veckoslutet på sommarstället inte var en fågelsång, det är en helt annan historia. Jag kan bara lakoniskt konstatera att min svärfar är oerhört avundsjuk på mitt och litens förhållande.
Jag tror, cuckoo (?), att svärfar faktiskt gjorde den här potatiskuppen för att hämnas.
måndag 17 maj 2010
Inlägg nummer 500.
Jag råkade kasta ett getöga upp i hörnet och ser att det här är inlägg nummer 500. Dags att fira med andra ord?
Jag började blogga i februari, året skrevs 2008.
Jag måste börja blogga för att få utlopp för alla tankar, alla svarta tankar, som jag bar på efter vår första misslyckade IVF. Efter det har jag bloggat om ännu en misslyckad IVF samt två jättelyckade IVF-omgångar. Eller de två sista var ju om möjligt ännu mer misslyckade än de två första, jag blev ju gravid två gånger om och graviditeterna slutade alltid på sjukhus, i operationssalen och den sista graviditeten höll i sig i ganska exakt nio månader - utan röken av en bebis.
Jag har haft all, eller delar av min ångest över vårt äktenskap i den här bloggen. Jag har ondgjort mig över min far i den här bloggen. Jag har varit osäker på att min far är min far i den här bloggen. Jag säger sakta farväl till mina farföräldrar i den här bloggen och mina katter dog i den här bloggen. Jag har ondgjort mig över en del av de icke-förstående barninnehavande och jag har högt skattat de vänner jag fått via den här bloggen.
Det ryms väldigt mycket liv i femhundra inlägg.
Det ryms ett barn i en blogg på femhundra inlägg. Det bästa sättet jag kan tänka mig att fira de skriverier jag åstadkommit, det är genom att äntligen kunna skriva att det kan finnas en lycklig upplösning, det finns fina avslutningar för också totala rishögar som jag. Det kan bli bra!
På mina femhundra inlägg har jag fått vandra från klistertung, nattsvart sorg till en vår som denna. En vår jag får dela med den underbaraste krabaten, måhända lite ilsken nu då två tänder i övre gommen tittar ut, på snart nio månader. Och en man, som jag fortfarande, efter alla dalar, skrevor, raviner, djup, fortfarande är gift med. Som är rätt underbar han också, också honom får jag dela denna vår med.
Tänk det.
Att det inte bara finns hopp. Utan att man också kan vinna någon gång.
Salighet.
Jag började blogga i februari, året skrevs 2008.
Jag måste börja blogga för att få utlopp för alla tankar, alla svarta tankar, som jag bar på efter vår första misslyckade IVF. Efter det har jag bloggat om ännu en misslyckad IVF samt två jättelyckade IVF-omgångar. Eller de två sista var ju om möjligt ännu mer misslyckade än de två första, jag blev ju gravid två gånger om och graviditeterna slutade alltid på sjukhus, i operationssalen och den sista graviditeten höll i sig i ganska exakt nio månader - utan röken av en bebis.
Jag har haft all, eller delar av min ångest över vårt äktenskap i den här bloggen. Jag har ondgjort mig över min far i den här bloggen. Jag har varit osäker på att min far är min far i den här bloggen. Jag säger sakta farväl till mina farföräldrar i den här bloggen och mina katter dog i den här bloggen. Jag har ondgjort mig över en del av de icke-förstående barninnehavande och jag har högt skattat de vänner jag fått via den här bloggen.
Det ryms väldigt mycket liv i femhundra inlägg.
Det ryms ett barn i en blogg på femhundra inlägg. Det bästa sättet jag kan tänka mig att fira de skriverier jag åstadkommit, det är genom att äntligen kunna skriva att det kan finnas en lycklig upplösning, det finns fina avslutningar för också totala rishögar som jag. Det kan bli bra!
På mina femhundra inlägg har jag fått vandra från klistertung, nattsvart sorg till en vår som denna. En vår jag får dela med den underbaraste krabaten, måhända lite ilsken nu då två tänder i övre gommen tittar ut, på snart nio månader. Och en man, som jag fortfarande, efter alla dalar, skrevor, raviner, djup, fortfarande är gift med. Som är rätt underbar han också, också honom får jag dela denna vår med.
Tänk det.
Att det inte bara finns hopp. Utan att man också kan vinna någon gång.
Salighet.
fredag 14 maj 2010
Bråda tider.
Vi har levt bråda tider.
Mina svärföräldrar har varit på besök, tillsammans gick vi alla på musiklekskolans vårfest. Liten & jag och hela hans grupp uppträdde. Jag kan lugnt konstatera att barnen, bebisarna i det här fallet, gjorde succé. Vem kan nu motstå en rad med mer eller mindre stirriga bebisar som undrar vad fasiken deras föräldrar håller på med?
Vi har också haft besök av en del av litens biologiska familj, det var andra gången de var här, och också det här besöket gick bra.
Vår socialarbetare har också varit på träff med oss. Hon hade inget att anmärka på, tvärtom tyckte hon att allt ser bra ut.
Hon, socialarbetaren, lät också en mindre bomb implodera. Hon tycker att vi kunde ta de första steg som krävs för adoption. Nu.
Det är klart att vi tänkt tanken, det är klart det. Men, vi hade tänkt vänta ett tag. Mest med tanke på den biologiska släkten, vi vill ju inte verka totalt jättepåstridiga.
Men, det är klart att det känns bra att vår socialarbetare tog upp saken och föreslog följande steg.
Nu, nu skall liten läggas för dagssömn.
Mina svärföräldrar har varit på besök, tillsammans gick vi alla på musiklekskolans vårfest. Liten & jag och hela hans grupp uppträdde. Jag kan lugnt konstatera att barnen, bebisarna i det här fallet, gjorde succé. Vem kan nu motstå en rad med mer eller mindre stirriga bebisar som undrar vad fasiken deras föräldrar håller på med?
Vi har också haft besök av en del av litens biologiska familj, det var andra gången de var här, och också det här besöket gick bra.
Vår socialarbetare har också varit på träff med oss. Hon hade inget att anmärka på, tvärtom tyckte hon att allt ser bra ut.
Hon, socialarbetaren, lät också en mindre bomb implodera. Hon tycker att vi kunde ta de första steg som krävs för adoption. Nu.
Det är klart att vi tänkt tanken, det är klart det. Men, vi hade tänkt vänta ett tag. Mest med tanke på den biologiska släkten, vi vill ju inte verka totalt jättepåstridiga.
Men, det är klart att det känns bra att vår socialarbetare tog upp saken och föreslog följande steg.
Nu, nu skall liten läggas för dagssömn.
söndag 9 maj 2010
Hjärta.
Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta. Hjärta.
Hjärta.
Hjärta.
lördag 8 maj 2010
God jul!
Jag har inlett morsdagsfirandet med att beta av några julklappar som fortfarande legat på hyllan.
Jag inledde denhär lördagen med en 1,5 h aromatiski spa-behandling, ansiktsbehandling ingick. Allt tack vare jultomten, och det faktum att jag tydligen var snäll i fjol (?). Jag lade till lite pengar och fick ett par ögonbryn och -fransar på köpet.
Det kändes verkligen underbart skönt att vakna på detta sätt!
Den julklapp som ännu är oanvänd är en indisk huvudmassage på 60 minuter. Jag sparar den till något tillfälle då törnekransen klämmer extra hårt.
Och allt det här före firandet ens är inlett!
Jag hoppas alla har en fin söndag i morgon, en extra tanke går till alla som inte är mammor ännu - men, som kommer att vara det en dag. Puss på er!
Puss på er mammor också!
Jag inledde denhär lördagen med en 1,5 h aromatiski spa-behandling, ansiktsbehandling ingick. Allt tack vare jultomten, och det faktum att jag tydligen var snäll i fjol (?). Jag lade till lite pengar och fick ett par ögonbryn och -fransar på köpet.
Det kändes verkligen underbart skönt att vakna på detta sätt!
Den julklapp som ännu är oanvänd är en indisk huvudmassage på 60 minuter. Jag sparar den till något tillfälle då törnekransen klämmer extra hårt.
Och allt det här före firandet ens är inlett!
Jag hoppas alla har en fin söndag i morgon, en extra tanke går till alla som inte är mammor ännu - men, som kommer att vara det en dag. Puss på er!
Puss på er mammor också!
fredag 7 maj 2010
Bra reklam?
På grund av rätt obviösa skäl ammas inte liten (hur sic skulle inte DET vara?) - han har alltid gått och går på ersättning.
Det är skönt, främst gläder jag mig över att jag inte behöver delta i amningsdebatter - jag har förstått att de är aningen hetska...
Men, jag undrar hur pass väl reklamen på själva ersättningstetran fungerar? Ersättningsburken pryds av den sakliga textraden "Den bästa födan för ditt barn är modersmjölk".
Jojo. Jag hoppas att det är många med mig som inte drabbas av dåligt samvete då de läser den fina kommentaren.
Det är skönt, främst gläder jag mig över att jag inte behöver delta i amningsdebatter - jag har förstått att de är aningen hetska...
Men, jag undrar hur pass väl reklamen på själva ersättningstetran fungerar? Ersättningsburken pryds av den sakliga textraden "Den bästa födan för ditt barn är modersmjölk".
Jojo. Jag hoppas att det är många med mig som inte drabbas av dåligt samvete då de läser den fina kommentaren.
torsdag 6 maj 2010
Mors Dag.
Det pratas lite löst om kommande söndag hemma hos oss. Små funderingar kring gåvor, kaffe på sängen och gå ut och äta.
Det firas Mors Dag på söndag.
Jag är kluven, så kluven. Det finns så många dagar som fortfarande är förknippade med någon annan. Mors Dag är den första i turen.
Det är klart att det finns all orsak i världen att fira! Jösses, jag är mamma! Men, ändå. Det känns kluvet.
Det firas Mors Dag på söndag.
Jag är kluven, så kluven. Det finns så många dagar som fortfarande är förknippade med någon annan. Mors Dag är den första i turen.
Det är klart att det finns all orsak i världen att fira! Jösses, jag är mamma! Men, ändå. Det känns kluvet.
onsdag 5 maj 2010
Tygblöjor.
Ja, mallig som jag är, i och med ett första riktigt paket tygblöjor på posten, så kryllar huvudet av frågor. Frågor som gäller, just det, tygblöjor.
Hur många tygblöjor / barn skall man egentligen ha? För att maximera ett gott blöjflow, jag inser ju att man kan ha hur många som helst... Använder ni tygblöja alla gånger, eller ingår engångsblöja i sortimentet? Om ni kör bägge - när använder ni engångsblöja?
Och, med risk för spam, vilka märken är bäst? Alternativet att sy själv, det existerar tyvärr inte i denna familj.
Jag är tacksam för svar!
Så, nu har jag skrivit ett helt inlägg om blöjor. Ber om ursäkt för detta.
***
Tillägg, en dag senare.
Nu fick jag vårt paket med blöjor på posten. FuzzyBunz (tror jag de heter) i all världens färger. På paketet står det att ett barn omsätter 12-18 blöjor (per dygn? How much can they pee?) och till det skall man räkna extra inlägg för nätter, resor och andra tillfällen. Okej, jag har en halv uppsättning. Liten får gå på toa de gånger blöjorna tryter.
Jag är verkligen ett blöjblåbär.
Hur många tygblöjor / barn skall man egentligen ha? För att maximera ett gott blöjflow, jag inser ju att man kan ha hur många som helst... Använder ni tygblöja alla gånger, eller ingår engångsblöja i sortimentet? Om ni kör bägge - när använder ni engångsblöja?
Och, med risk för spam, vilka märken är bäst? Alternativet att sy själv, det existerar tyvärr inte i denna familj.
Jag är tacksam för svar!
Så, nu har jag skrivit ett helt inlägg om blöjor. Ber om ursäkt för detta.
***
Tillägg, en dag senare.
Nu fick jag vårt paket med blöjor på posten. FuzzyBunz (tror jag de heter) i all världens färger. På paketet står det att ett barn omsätter 12-18 blöjor (per dygn? How much can they pee?) och till det skall man räkna extra inlägg för nätter, resor och andra tillfällen. Okej, jag har en halv uppsättning. Liten får gå på toa de gånger blöjorna tryter.
Jag är verkligen ett blöjblåbär.
Intentioner, en fortsättning.
Jag fyllde faktiskt i några luckor i boken igår. Raderna blev inte speciellt många, men jag skyller på att en del av spörsmålen faktiskt skall besvaras först då liten är lite äldre.
Nåväl, de övriga höga tankarna jag hade om mig själv som mamma, innan jag blev det. Jag hade alltså alltid sett framför mig att jag blott skulle använda tygblöjor - ja, inte jag, men barnet - och att barnet skulle växa upp på mat jag själv tillrett. Naturligtvis användande mig enbart av de mest ekologiska och vegetariska ingredienserna.
Pyttsan. Pyttsan bara säger jag.
Mången skulle säkert vrida sig i själsliga smärtor om de kom och tittade hur vi egentligen lever. Här äts det minsann butikslagad burkmat - kall! - och engångsblöjor finns det minsann undangömda här och där!
Hurra för mig och mitt ekologiska fotavtryck.
Nej, men, låt mig förklara. Liten är alltså uppvuxen på burkmat och engångsblöjor. Och jo, du läste rätt; då han flyttade hem till oss var han ovan med att äta varm mat. Så, rätt länge har jag "låtit bli att göra alldeles för stora och många förändringar" - för länge.
Jag har ju kokat mat åt honom, några gånger, frusit matportioner som vilken supermamma som helst. Men, det där med att liten främst skulle äta hemmamat, det är tyvärr bara bull än så länge. Så, nu är potatis, sötpotatis och morot och ärter införskaffade. Bot och bättring.
Vi har en uppsättning tygblöjor också - ni märker att jag försöker, eller hur? - men, man kommer inte långt med en uppsättning, så det blir engångsblöjor mellan tygblöjorna. Och det måste erkännas, det skär i min själ då jag lägger engångsblöjor i skräpkorgen. Verkligen. Så, ytterligare bot och bättring är på kommande per post - tygblöjor i storpack är inköpta. Eller, bot och bättring blir det förstås först då vi börjar använda dem.
Vad då vi? Jag använder inte blöja, det är liten som skall använda dem. With a little help from his friends.
En sak har jag dock överraskat mig själv med; liten sover i egen säng. Alltid. Han somnar i egen säng och sover hela natten i egen säng. Det kan hända att han i misstag somnat i vår säng någon morgon då jag egentligen bara tänkt ta honom i vår säng för ett kort morgongos - men, det har alltså varit misstag.
Så, ungefär såhär fungerar basics hos oss just nu. Med vissa förbehåll för efterlängtade förändringar.
Nåväl, de övriga höga tankarna jag hade om mig själv som mamma, innan jag blev det. Jag hade alltså alltid sett framför mig att jag blott skulle använda tygblöjor - ja, inte jag, men barnet - och att barnet skulle växa upp på mat jag själv tillrett. Naturligtvis användande mig enbart av de mest ekologiska och vegetariska ingredienserna.
Pyttsan. Pyttsan bara säger jag.
Mången skulle säkert vrida sig i själsliga smärtor om de kom och tittade hur vi egentligen lever. Här äts det minsann butikslagad burkmat - kall! - och engångsblöjor finns det minsann undangömda här och där!
Hurra för mig och mitt ekologiska fotavtryck.
Nej, men, låt mig förklara. Liten är alltså uppvuxen på burkmat och engångsblöjor. Och jo, du läste rätt; då han flyttade hem till oss var han ovan med att äta varm mat. Så, rätt länge har jag "låtit bli att göra alldeles för stora och många förändringar" - för länge.
Jag har ju kokat mat åt honom, några gånger, frusit matportioner som vilken supermamma som helst. Men, det där med att liten främst skulle äta hemmamat, det är tyvärr bara bull än så länge. Så, nu är potatis, sötpotatis och morot och ärter införskaffade. Bot och bättring.
Vi har en uppsättning tygblöjor också - ni märker att jag försöker, eller hur? - men, man kommer inte långt med en uppsättning, så det blir engångsblöjor mellan tygblöjorna. Och det måste erkännas, det skär i min själ då jag lägger engångsblöjor i skräpkorgen. Verkligen. Så, ytterligare bot och bättring är på kommande per post - tygblöjor i storpack är inköpta. Eller, bot och bättring blir det förstås först då vi börjar använda dem.
Vad då vi? Jag använder inte blöja, det är liten som skall använda dem. With a little help from his friends.
En sak har jag dock överraskat mig själv med; liten sover i egen säng. Alltid. Han somnar i egen säng och sover hela natten i egen säng. Det kan hända att han i misstag somnat i vår säng någon morgon då jag egentligen bara tänkt ta honom i vår säng för ett kort morgongos - men, det har alltså varit misstag.
Så, ungefär såhär fungerar basics hos oss just nu. Med vissa förbehåll för efterlängtade förändringar.
tisdag 4 maj 2010
Jag och mina goda intentioner.
Jag är inte alls en sådan mamma som jag trodde att jag skulle vara.
Ett exempel; dagarna efter att liten hade flyttat hem till oss, fick han en av de otaliga gåvor han fått. En bok som heter något i stil med "Mina första år".
Jag har alltid haft för mig, under de tider jag längtat mig sjuk efter ett barn, att jag nitiskt kommer att anteckna mitt barns utveckling. Allt från första leendet till studenten. Boken liten fick i gåva öppnade ju för en manuell uppdateringsmöjlighet.
Tror ni att jag fyllt i boken? Tror ni det?
Inte ett ord.
Det här är bara ett exempel, jag kan återkomma under rubrikerna "Mitt barn äter blott mat mamma kokat" och "I det här hushållet använder vi bara tygblöjor".
Tillbaka till boken, det skall erkännas att jag, då jag första gången tog tag i den för att fylla i våra bravader, snubblade rätt tidigt. I rutan där man fyller i namnet på föräldrarna. Nu har jag bestämt mig för att skippa just den rutan och hoppa vidare till mer självklara saker att fylla i.
Och jo, jag skrev tidigare om litens yrkesval. Jag gör mitt bästa för att inte låta honom utöva sitt yrke ännu. Det vill säga lyfter honom från kablarna de gånger jag hinner. Nu har ytterligare ett yrke visat sig intressant, liten vill också bli trädgårdsmästare. Jag gör mitt bästa för att förhindra ett alltför stort inmundigande av jord och sånt...
Nu, boken.
Ett exempel; dagarna efter att liten hade flyttat hem till oss, fick han en av de otaliga gåvor han fått. En bok som heter något i stil med "Mina första år".
Jag har alltid haft för mig, under de tider jag längtat mig sjuk efter ett barn, att jag nitiskt kommer att anteckna mitt barns utveckling. Allt från första leendet till studenten. Boken liten fick i gåva öppnade ju för en manuell uppdateringsmöjlighet.
Tror ni att jag fyllt i boken? Tror ni det?
Inte ett ord.
Det här är bara ett exempel, jag kan återkomma under rubrikerna "Mitt barn äter blott mat mamma kokat" och "I det här hushållet använder vi bara tygblöjor".
Tillbaka till boken, det skall erkännas att jag, då jag första gången tog tag i den för att fylla i våra bravader, snubblade rätt tidigt. I rutan där man fyller i namnet på föräldrarna. Nu har jag bestämt mig för att skippa just den rutan och hoppa vidare till mer självklara saker att fylla i.
Och jo, jag skrev tidigare om litens yrkesval. Jag gör mitt bästa för att inte låta honom utöva sitt yrke ännu. Det vill säga lyfter honom från kablarna de gånger jag hinner. Nu har ytterligare ett yrke visat sig intressant, liten vill också bli trädgårdsmästare. Jag gör mitt bästa för att förhindra ett alltför stort inmundigande av jord och sånt...
Nu, boken.
måndag 3 maj 2010
Det ena och det andra.
Vi har firat valborg. Vi höll oss inom vårt område och firade med några familjer (!) i brunschens och eftermiddagsgrillandets tecken.
Utropstecknet efter "familjer" - ja, jag kan inte upphöra förvåna mig över att vi faktiskt sugits in i "familjegemenskapen". Vips, så umgås vi med andra familjer (!) med små barn (!). Det är brunsch med tilltugg också för små, och det jag måste låna är en burk mat för åttamånaders bebis (!). Kvällens grillande ute i parken, det avslutas tidigt för min del, för jag går hem och nattar liten (!).
Otroligt.
Åtta månder. Så gammal är liten nu. Och det händer nya saker varje dag! Vi var på rådgivning, BVC, senaste vecka, med läkarkontroll och allt - och just under besöket hos läkaren bestämmer sig liten för att han visst kan kräla framåt också, hittills har han blott åkt bakåt. Jag skyller på linoleummattan hos läkaren... Men, visst tar han sig framåt här hemma också, det då jag låter honom sparka på utan strumpor.
Andra favoriter (som faktiskt inte enbart är underbara) just nu, det är att kvida som en griskultning, vilket han gör då han inte får sin vilja fram och att grymta som en lite större gris, vilket också är ett protestläte.
Jag älskar honom så.
Utropstecknet efter "familjer" - ja, jag kan inte upphöra förvåna mig över att vi faktiskt sugits in i "familjegemenskapen". Vips, så umgås vi med andra familjer (!) med små barn (!). Det är brunsch med tilltugg också för små, och det jag måste låna är en burk mat för åttamånaders bebis (!). Kvällens grillande ute i parken, det avslutas tidigt för min del, för jag går hem och nattar liten (!).
Otroligt.
Åtta månder. Så gammal är liten nu. Och det händer nya saker varje dag! Vi var på rådgivning, BVC, senaste vecka, med läkarkontroll och allt - och just under besöket hos läkaren bestämmer sig liten för att han visst kan kräla framåt också, hittills har han blott åkt bakåt. Jag skyller på linoleummattan hos läkaren... Men, visst tar han sig framåt här hemma också, det då jag låter honom sparka på utan strumpor.
Andra favoriter (som faktiskt inte enbart är underbara) just nu, det är att kvida som en griskultning, vilket han gör då han inte får sin vilja fram och att grymta som en lite större gris, vilket också är ett protestläte.
Jag älskar honom så.
fredag 30 april 2010
Framtida yrkesval...
Nu är det klart. Liten kommer att bli elektriker då han blir stor.
Han suger på varje kabel han kommer åt.
Han suger på varje kabel han kommer åt.
onsdag 28 april 2010
Säg inte nej?
Jo, säg nej!
Jag är så stursk idag. Jag fortsätter vara bångstyrig i förhållande till min far. Jag har inte meddelat honom något om hans fars tillstånd eller placeringsort.
Dessutom har jag backat på ett övernattningsbesök som var på kommande under valborgsmässoafton.
Hurra för mig. Och för den där extra lilla ryggkotan jag tydligen finner då den behövs som mest.
Jag är så stursk idag. Jag fortsätter vara bångstyrig i förhållande till min far. Jag har inte meddelat honom något om hans fars tillstånd eller placeringsort.
Dessutom har jag backat på ett övernattningsbesök som var på kommande under valborgsmässoafton.
Hurra för mig. Och för den där extra lilla ryggkotan jag tydligen finner då den behövs som mest.
tisdag 27 april 2010
Låt fan ta dig.
Det hände sig den dagen då jag var in till stan för att hämta min älskade syster.
Telefonen ringer. Det är min far.
Far ringer i det ärende jag alltid fasar. Det har hänt någondera farföräldern något. Det här var det samtalet.
Men, sättet på vilket min far framför ärendet om sin egen far är inte helt klockrent. Inte om man frågar mig i alla fall.
Ungefär såhär lät den redogörelse jag fick av min far; "Ja, farfar har hamnat på sjukhus. Jag vet inte vilket. Jag har bara andrahandsinformation, jag fick samtalet av farmors systers dotter. Farfar har fallit och slagit sig, för fyra, fem dagar sedan och är väldigt illa däran. Farfar hade legat ensam länge, innan hemhjälpen hittade honom. Jag vet inte var han ligger, det förblev oklart för mig. Ja, det skulle vara hyggligt om du kunde ringa runt till sjukhusen och då du hittat farfar, kunde du inte köra iväg och kolla hur det är med honom? Ja, och ring mig och berätta hur det är med honom."
Där sitter jag, som gladast innan jag svarat i telefon, i bilen tillsammans med min syster. Och platt som en pannkaka faller jag. Inte farfar, inte nu. Just då vi planerat att åka till farfar, med liten, för att sammanlänka generationerna.
Först hemma kommer ilskan. Satans mähä till karl, min far. Jag har skrivit det tidigare och skriver det också nu; det är tammetusan min fars far det gäller. Jag är inte något av en springflicka som skall fixa och dona på så sätt att min far sedan kan glida in och med äckelsentimental darr på rösten säga; Far, hur är det med dig.
Orsaken till att ilskan är etter värre än vad den tidigare hade varit, är den att jag faktiskt försökt lägga manken till i förhållande till min far. Det är ju ändå en tillstymmelse till litens morfar jag försökt upprätthålla ett förhållande till. Fan också. Samma besvikelse, gång efter gång. Och jag bannar mig själv, för att jag alltid tror och hoppas att min far också skulle jobba lite för att hålla igång det här onödiga eländet till relation vi ändå borde ha.
Väl hemma satt jag igång detektivarbetet för att finna min farfar. Jag ringde runt till de sjukhus som kunde komma ifråga, och hittade farfar på sjukhus nummer tre. Det visade sig att farfar inte fallit, han hade svimmat, till all lycka råkade hemhjälpen vara på besök just då det inträffade. Enligt den syster jag pratade med, var farfar fortfarande svag, men på bättringsvägen.
Min systers besök blev lite avsnoppat, i söndags åkte jag och resten av lilla familjen till staden där farfar ligger inlagd.
Käraste, finaste farfar. Så mycket äldre och mindre han kan se ut i en sjukhussäng. Käraste, finaste farfar, han blev så glad då han vaknade och såg oss att han började applådera. Käraste, finaste farfar, förkylning och trötthet i hjärnan har lett till att han lever i två parallella världar. Å ena sidan är han precis så pigg och klartänkt som en man på snart nittio år kan vara, å andra sidan ser han, och pratar om, personer jag inte känner till.
Så, vi fick sammankoppla generationerna, farfar fick träffa liten och liten fick träffa farfar. Bägge skalliga light, med stora öron och som farfar sade, bägge med blöja i byxan. Det var fina dagar, fina stunder och jag är så glad att jag och vi, min familj, gör det här.
Nu är vi hemma igen, 50 mil senare, ett par hotellnätter trötta och en nött liten som njuter av att vara hemma igen.
Och mitt raseri bubblar. För, trots att jag älskar min farfar, trots att vi ändå skulle åkt och hälsat på honom, så kan jag inte annat än vara rasande på min far.
Det är min fars far det gäller. Jag blir så innerligt arg på att min far har mage att bara ringa upp mig - utan någon som helst riktig information om min farfar - för att lassa över allt ansvar på mig. För att jag skall ta reda på, reda ut och fixa. För att sedan ringa upp min far, så att han skall få sig allt, väl förberett och serverat på en silverbricka. Förlåt mig alla mina svordomar och andra synder, men min far kunde väl - för i helvete - själv ringa runt till sjukhusen, höra sig för och sedan ringa upp mig? Det skulle ha varit ett betydligt mindre uppjagande samtal, sett med mina ögon.
Men nej. Där sitter det där mähät och gör det han alltid har gjort. Lassar över allt på mig. I väntan på arvet är det tydligen inte arvtagaren som skall göra sig värd pengarna. Jävla mähä.
Fan kan likväl ta mig. Jag är en ond människa, på mitt eget lilla sätt. Här sitter jag med horn i pannan och njuter av att jag inte förlöst min far ännu. Min lilla hämnd är den att jag inte ringt min far än. Han vet inte var hans far finns. Han vet inte hur hans far mår. Men, det vet jag. För jag bar en del av mitt ansvar.
Det är inte lätt att vara människa.
Telefonen ringer. Det är min far.
Far ringer i det ärende jag alltid fasar. Det har hänt någondera farföräldern något. Det här var det samtalet.
Men, sättet på vilket min far framför ärendet om sin egen far är inte helt klockrent. Inte om man frågar mig i alla fall.
Ungefär såhär lät den redogörelse jag fick av min far; "Ja, farfar har hamnat på sjukhus. Jag vet inte vilket. Jag har bara andrahandsinformation, jag fick samtalet av farmors systers dotter. Farfar har fallit och slagit sig, för fyra, fem dagar sedan och är väldigt illa däran. Farfar hade legat ensam länge, innan hemhjälpen hittade honom. Jag vet inte var han ligger, det förblev oklart för mig. Ja, det skulle vara hyggligt om du kunde ringa runt till sjukhusen och då du hittat farfar, kunde du inte köra iväg och kolla hur det är med honom? Ja, och ring mig och berätta hur det är med honom."
Där sitter jag, som gladast innan jag svarat i telefon, i bilen tillsammans med min syster. Och platt som en pannkaka faller jag. Inte farfar, inte nu. Just då vi planerat att åka till farfar, med liten, för att sammanlänka generationerna.
Först hemma kommer ilskan. Satans mähä till karl, min far. Jag har skrivit det tidigare och skriver det också nu; det är tammetusan min fars far det gäller. Jag är inte något av en springflicka som skall fixa och dona på så sätt att min far sedan kan glida in och med äckelsentimental darr på rösten säga; Far, hur är det med dig.
Orsaken till att ilskan är etter värre än vad den tidigare hade varit, är den att jag faktiskt försökt lägga manken till i förhållande till min far. Det är ju ändå en tillstymmelse till litens morfar jag försökt upprätthålla ett förhållande till. Fan också. Samma besvikelse, gång efter gång. Och jag bannar mig själv, för att jag alltid tror och hoppas att min far också skulle jobba lite för att hålla igång det här onödiga eländet till relation vi ändå borde ha.
Väl hemma satt jag igång detektivarbetet för att finna min farfar. Jag ringde runt till de sjukhus som kunde komma ifråga, och hittade farfar på sjukhus nummer tre. Det visade sig att farfar inte fallit, han hade svimmat, till all lycka råkade hemhjälpen vara på besök just då det inträffade. Enligt den syster jag pratade med, var farfar fortfarande svag, men på bättringsvägen.
Min systers besök blev lite avsnoppat, i söndags åkte jag och resten av lilla familjen till staden där farfar ligger inlagd.
Käraste, finaste farfar. Så mycket äldre och mindre han kan se ut i en sjukhussäng. Käraste, finaste farfar, han blev så glad då han vaknade och såg oss att han började applådera. Käraste, finaste farfar, förkylning och trötthet i hjärnan har lett till att han lever i två parallella världar. Å ena sidan är han precis så pigg och klartänkt som en man på snart nittio år kan vara, å andra sidan ser han, och pratar om, personer jag inte känner till.
Så, vi fick sammankoppla generationerna, farfar fick träffa liten och liten fick träffa farfar. Bägge skalliga light, med stora öron och som farfar sade, bägge med blöja i byxan. Det var fina dagar, fina stunder och jag är så glad att jag och vi, min familj, gör det här.
Nu är vi hemma igen, 50 mil senare, ett par hotellnätter trötta och en nött liten som njuter av att vara hemma igen.
Och mitt raseri bubblar. För, trots att jag älskar min farfar, trots att vi ändå skulle åkt och hälsat på honom, så kan jag inte annat än vara rasande på min far.
Det är min fars far det gäller. Jag blir så innerligt arg på att min far har mage att bara ringa upp mig - utan någon som helst riktig information om min farfar - för att lassa över allt ansvar på mig. För att jag skall ta reda på, reda ut och fixa. För att sedan ringa upp min far, så att han skall få sig allt, väl förberett och serverat på en silverbricka. Förlåt mig alla mina svordomar och andra synder, men min far kunde väl - för i helvete - själv ringa runt till sjukhusen, höra sig för och sedan ringa upp mig? Det skulle ha varit ett betydligt mindre uppjagande samtal, sett med mina ögon.
Men nej. Där sitter det där mähät och gör det han alltid har gjort. Lassar över allt på mig. I väntan på arvet är det tydligen inte arvtagaren som skall göra sig värd pengarna. Jävla mähä.
Fan kan likväl ta mig. Jag är en ond människa, på mitt eget lilla sätt. Här sitter jag med horn i pannan och njuter av att jag inte förlöst min far ännu. Min lilla hämnd är den att jag inte ringt min far än. Han vet inte var hans far finns. Han vet inte hur hans far mår. Men, det vet jag. För jag bar en del av mitt ansvar.
Det är inte lätt att vara människa.
torsdag 22 april 2010
Äventyret update
Äventyret gick väldigt bra! Vi klarade oss in till stan och tillbaka! Under vår vistelse i centrum fick vi träffa en herreman på fem veckor - otroligt så liten man kan vara!
Vår liten är redan rätt stor. Och, jag vill bara skriva det, som en påminnelse för mig själv; jag är väldigt glad över att han var lite bebis ännu då vi fick honom. Just innan liten blev ett halvt år gammal, så var han betydligt mera bebis än liten pojke som han är nu. Jag är glad att jag fick uppleva en liten stund av bebisstadiet, det lite hjälplösa, väna. Jag tror att jag hade saknat det om liten pang på bara hade kört in på moppe i våra liv.
Men nu, han är i en så otroligt rolig och händelserik ålder just nu! Det händer saker med otrolig hastighet! Varje dag upptäcker han - och vi - en ny rörelse, ett nytt ljud, en ny plats att rulla till. Ja, han rullar. Krypandet är eventuellt på kommande, om han inte skippar det skedet helt. Sitter gör han kanske innan vi skall till rådgivningen nästa vecka. Kanske. Och gör han inte det, så må det kvitta!
Idag öppnar härbärget igen, det är underbara syster som kommer på besök, så den här gången är det enbart roligt!
Vår liten är redan rätt stor. Och, jag vill bara skriva det, som en påminnelse för mig själv; jag är väldigt glad över att han var lite bebis ännu då vi fick honom. Just innan liten blev ett halvt år gammal, så var han betydligt mera bebis än liten pojke som han är nu. Jag är glad att jag fick uppleva en liten stund av bebisstadiet, det lite hjälplösa, väna. Jag tror att jag hade saknat det om liten pang på bara hade kört in på moppe i våra liv.
Men nu, han är i en så otroligt rolig och händelserik ålder just nu! Det händer saker med otrolig hastighet! Varje dag upptäcker han - och vi - en ny rörelse, ett nytt ljud, en ny plats att rulla till. Ja, han rullar. Krypandet är eventuellt på kommande, om han inte skippar det skedet helt. Sitter gör han kanske innan vi skall till rådgivningen nästa vecka. Kanske. Och gör han inte det, så må det kvitta!
Idag öppnar härbärget igen, det är underbara syster som kommer på besök, så den här gången är det enbart roligt!
måndag 19 april 2010
Äventyr.
Äventyret jag beskriver i det förra inlägget, det handlar om en man, en lök och en kniv. Jag vet inte om det var mannen som var ivrig, löken som var hal eller kniven som var för vass. Men, denna trio drabbade samman och mannen förlorade slaget.
Nu har han inlindad tumme - som skall tas om hand varje kväll - och allt är bra.
Ett annat äventyr står för dörren. I morgon skall liten och jag ta bussen in till stan! Milda makter, det är spännande! Och den som undrar om vi faktiskt ugglat här ute på landet i hela två månader, svaret är ja. Det jag ännu måste lära mig idag, det är hur man viker ihop vår vagn...
Nu har han inlindad tumme - som skall tas om hand varje kväll - och allt är bra.
Ett annat äventyr står för dörren. I morgon skall liten och jag ta bussen in till stan! Milda makter, det är spännande! Och den som undrar om vi faktiskt ugglat här ute på landet i hela två månader, svaret är ja. Det jag ännu måste lära mig idag, det är hur man viker ihop vår vagn...
söndag 18 april 2010
Note to self:
Följande anteckningar för att aldrig glömmas bort:
- Alltid, alltid ha bilen tankad. Inte tänka att vi hinner tanka följande gång vi åker ut.
- Alltid, alltid ha dejourerande sjukhusets nummer i mobilen. Det har jag i och för sig, men det är lätt att glömma bort då numret behövs.
- Ha sjukhusets adress inprogrammerat i navigatorn. Det har vi också, men det kunde jag ju inte veta.
- Bulla upp med allt du kan tänka dig kunna behöva i apotekslådan. Done, med den är tömd efter kvällens begivenheter...
Ja, och som socker på bottnet, det tycks inte se bättre ut än att det är jag som skall skära upp, hacka och i övrigt handskas med knivarna här hemma.
Sen kan jag glädja mig över att jag är en ytterst rationell och lugn människa då blodbad inträffar.
- Alltid, alltid ha bilen tankad. Inte tänka att vi hinner tanka följande gång vi åker ut.
- Alltid, alltid ha dejourerande sjukhusets nummer i mobilen. Det har jag i och för sig, men det är lätt att glömma bort då numret behövs.
- Ha sjukhusets adress inprogrammerat i navigatorn. Det har vi också, men det kunde jag ju inte veta.
- Bulla upp med allt du kan tänka dig kunna behöva i apotekslådan. Done, med den är tömd efter kvällens begivenheter...
Ja, och som socker på bottnet, det tycks inte se bättre ut än att det är jag som skall skära upp, hacka och i övrigt handskas med knivarna här hemma.
Sen kan jag glädja mig över att jag är en ytterst rationell och lugn människa då blodbad inträffar.
fredag 16 april 2010
Tillbaka till verkligheten.
Annika skriver en kommentar:
"...är det någon som tänkt på att denna mamma kanske har en förlossningspsykos? han kanske är sjuk? Hon behöver kanske hjälp och inte folk som tycker hon är hemsk och en dålig mamma?"
Det är självklart att jag inte kan veta, jag kan inte vara säker, men jag har fått för mig att mamman mest tycker att det är tråkigt med barn. Ungen (ja, mamman kallar barnet ungen, eller miss queen of fucking everything, eller den där som gör flis av mina nerver) är inte annat än jobbig och kräver uppmärksamhet. Enligt mamman.
Enligt mamman som nog orkar göra allt det där andra roliga, som att gå på mammaträffar, gå på bloggträffar, gå på fester, hänga på bar. Ja, alla roliga saker är roliga. Men, att vara med ungen, det är pest.
Fortfarande, jag tror inte att det är allvarligare än så. Jag bara hänger upp mig på att hon skriver så elakt om sitt barn. Tonen är - då det gäller barnet - enbart elak. Som Tingeling skriver, jag har aldrig sett ett snällt ord om ungen.
Men, jag skall återgå till att skriva om mitt eget liv i min egen blogg. Annars kan det ju se ut som om jag inget liv hade.
"...är det någon som tänkt på att denna mamma kanske har en förlossningspsykos? han kanske är sjuk? Hon behöver kanske hjälp och inte folk som tycker hon är hemsk och en dålig mamma?"
Det är självklart att jag inte kan veta, jag kan inte vara säker, men jag har fått för mig att mamman mest tycker att det är tråkigt med barn. Ungen (ja, mamman kallar barnet ungen, eller miss queen of fucking everything, eller den där som gör flis av mina nerver) är inte annat än jobbig och kräver uppmärksamhet. Enligt mamman.
Enligt mamman som nog orkar göra allt det där andra roliga, som att gå på mammaträffar, gå på bloggträffar, gå på fester, hänga på bar. Ja, alla roliga saker är roliga. Men, att vara med ungen, det är pest.
Fortfarande, jag tror inte att det är allvarligare än så. Jag bara hänger upp mig på att hon skriver så elakt om sitt barn. Tonen är - då det gäller barnet - enbart elak. Som Tingeling skriver, jag har aldrig sett ett snällt ord om ungen.
Men, jag skall återgå till att skriva om mitt eget liv i min egen blogg. Annars kan det ju se ut som om jag inget liv hade.
En avstickare.
Som tidigare nämnt, vi har haft en del övernattande gäster de senaste veckorna.
Jag tänkte skriva en check-list för mig själv, en liten kom-ihåg för eventuella besök hos vänner och bekanta:
Före:
- jag skall alltid kolla om det passar att jag kommer på besök.
- jag skall alltid kolla hur värdparets bokningar ser ut i omgivningarna av mitt planerade besök.
- jag skall ange ett exakt antal nätter jag önskar övernatta.
- jag skall kolla om det är något jag kan ta med mig.
- jag skall använda min hjärna för att tänka ut något värden / värdarna kunde ha nytta av.
Under:
- jag skall chilla lite och se hur vardagen ser ut att fungera hos värdarna.
- jag skall självmant se ogjort jobb och ta tag i det.
- jag skall med någon form av regelbundenhet kolla om det är något jag kan göra.
- jag skall inte sitta vid min dator 100% av tiden.
- jag skall bädda ut och in sängen själv.
- jag skall städa bort de längsta hårstråna ur duschen.
- jag skall torka bort tandkrämsklumparna från spegeln - åtminstone de jag själv skapat.
- jag skall vara så tyst som krävs då ett eventuellt barn skall somna.
- jag skall kolla om det är okej att jag tar upp ett eventuellt barn och gör vad jag vill med det.
Efter:
- jag skall tacka.
- jag skall inte meddela att jag kommer tillbaka om en och en halv vecka.
***
Det är en paus på en vecka i härbärget. Inte en sekund för tidigt.
Jag tänkte skriva en check-list för mig själv, en liten kom-ihåg för eventuella besök hos vänner och bekanta:
Före:
- jag skall alltid kolla om det passar att jag kommer på besök.
- jag skall alltid kolla hur värdparets bokningar ser ut i omgivningarna av mitt planerade besök.
- jag skall ange ett exakt antal nätter jag önskar övernatta.
- jag skall kolla om det är något jag kan ta med mig.
- jag skall använda min hjärna för att tänka ut något värden / värdarna kunde ha nytta av.
Under:
- jag skall chilla lite och se hur vardagen ser ut att fungera hos värdarna.
- jag skall självmant se ogjort jobb och ta tag i det.
- jag skall med någon form av regelbundenhet kolla om det är något jag kan göra.
- jag skall inte sitta vid min dator 100% av tiden.
- jag skall bädda ut och in sängen själv.
- jag skall städa bort de längsta hårstråna ur duschen.
- jag skall torka bort tandkrämsklumparna från spegeln - åtminstone de jag själv skapat.
- jag skall vara så tyst som krävs då ett eventuellt barn skall somna.
- jag skall kolla om det är okej att jag tar upp ett eventuellt barn och gör vad jag vill med det.
Efter:
- jag skall tacka.
- jag skall inte meddela att jag kommer tillbaka om en och en halv vecka.
***
Det är en paus på en vecka i härbärget. Inte en sekund för tidigt.
torsdag 15 april 2010
Mia!
Jag vill gärna lyfta upp din kommentar här, Mia har kommenterat mitt inlägg om mamman som verkar avsky sitt barn:
När jag kom hem från bb så trodde jag av någon anledning att min bebis inte fick i sig mat. Den oron släppte när vi varit på bvc. Någon vecka senare trodde jag att han var väldigt sjuk (jag hade googlat diagnosen och den visade sig trots min övertygan vara felaktig, han var frisk som en nötkärna) och då, mitt i natten tänkte jag att det hade varit bättre om jag aldrig fick några barn. Mina känslor för sonen var så överjordiskt starka att jag inte förstod hur jag skulle orka leva med den oron det innebär att ha barn. Jag ångrade faktiskt att jag hade fått barn, för det är en svindlande känsla att inse att någon har blivit så viktig för en att man inte kan tänka sig ett liv utan honom. Nu har det gått några månader och jag kämpar med att njuta av honom istället för att oroa mig. Det lyckas ganska ofta. mvh Mia
Tack för ditt svar, Mia!
Du känns absolut inte som den mamma vars blogg jag läser, allt annat än det!
Det jag uppfattar att du beskriver är det jag också känner ofta, en kärlek så stor att den är skrämmande. Jag gläder mig mest över de sista meningarna - att du lyckas njuta av ditt barn nu.
När jag kom hem från bb så trodde jag av någon anledning att min bebis inte fick i sig mat. Den oron släppte när vi varit på bvc. Någon vecka senare trodde jag att han var väldigt sjuk (jag hade googlat diagnosen och den visade sig trots min övertygan vara felaktig, han var frisk som en nötkärna) och då, mitt i natten tänkte jag att det hade varit bättre om jag aldrig fick några barn. Mina känslor för sonen var så överjordiskt starka att jag inte förstod hur jag skulle orka leva med den oron det innebär att ha barn. Jag ångrade faktiskt att jag hade fått barn, för det är en svindlande känsla att inse att någon har blivit så viktig för en att man inte kan tänka sig ett liv utan honom. Nu har det gått några månader och jag kämpar med att njuta av honom istället för att oroa mig. Det lyckas ganska ofta. mvh Mia
Tack för ditt svar, Mia!
Du känns absolut inte som den mamma vars blogg jag läser, allt annat än det!
Det jag uppfattar att du beskriver är det jag också känner ofta, en kärlek så stor att den är skrämmande. Jag gläder mig mest över de sista meningarna - att du lyckas njuta av ditt barn nu.
onsdag 14 april 2010
Fortsatta funderingar.
Ännu en fortsättning på gårdagens inlägg (Maja! Jag vill ju inte att hon skall få massa besökare på sin tycka-illa-om-sitt-barn-blogg - så vi får lösa det här med tillkännagivandet av hennes skriverier på annat sätt, ja?) - så får jag det bara inte att gå ihop.
Precis som ni skriver, trots att jag bara varit mamma i några korta stunder, så finns det ögonblick då jag önskat att liten inte skulle vara klarvaken mitt i natten, då jag själv har burit tonvis av sömngrus i mina ögon. Jag har haft ett fullt sjå att hitta följande pryl, lek eller annan underhållning som fått honom att avbryta de stunder av ingenting duger som han också har. Men, aldrigaldrig, att jag skulle tänka tanken, att det skulle vara bättre om - ja, fy, det känns obehagligt att ens skriva - han inte fanns just hos oss. Aldrig.
Det denhär primadonnan - träffande beskrivning Ting! - skriver (och det är alltså inte denna ena gång, det händer ofta) utstrålar oerhört avoga känslor gentemot barnet. Jag tycker - och jag läser säkert in både det ena och det andra i hennes texter - att det riktigt strålar om det, hur illa hon tycker om sitt barn. Och det är ju det, det är det jag inte får att gå ihop, hur hon kan tycka så illa om sitt barn.
Det har inte hänt mig, än i alla fall, att jag skulle känt att jag skulle tycka illa om liten. Det är klart att jag blir frustrerad, men, jag upplever att det mest är känslor inom mig, känslor som inte riktas mot liten.
Han är ju liten. Hans sätt att kommunicera med mig är, än så länge, ordlöst. Så, han skrattar då han är glad, gnäller då något är tokigt och gråter om det är uppåt väggarna. Och, det är väl så det skall vara?
En sak jag inte kan få ur mitt huvud, det är att ett barn måste ju känna det på sig - att det inte är omtyckt? Nu tror jag inte (eller?) att den här mamma i fråga, avskyr sitt barn 24/7, men det är, enligt mig, ofta hon skriver om sitt barn i svarta ordalag. Det måste ju sätta sina spår. Åtminstone vet jag, och andra som läser den ifrågavarande bloggen, att barnets mamma skriver så elakt om barnet. Nu har jag inte stött på dem på länge, men tror nog att tanken skulle fara genom mitt huvud vid en eventuell träff. Då barnet blir äldre då? Skall mamman berätta att hon bloggade om barnet då detta var litet? Vad händer om barnet vill läsa blogganteckningarna?
Under sker ju, det kan ju hända att mamman i fråga blir väldigt förtjust i sitt barn någon dag - och vips så förändras bloggen till något helt annat än den är idag?
I väntan på det.
Ja, om någon nu fick det för sig: nej, jag är inte felfri. Jag felar.
Precis som ni skriver, trots att jag bara varit mamma i några korta stunder, så finns det ögonblick då jag önskat att liten inte skulle vara klarvaken mitt i natten, då jag själv har burit tonvis av sömngrus i mina ögon. Jag har haft ett fullt sjå att hitta följande pryl, lek eller annan underhållning som fått honom att avbryta de stunder av ingenting duger som han också har. Men, aldrigaldrig, att jag skulle tänka tanken, att det skulle vara bättre om - ja, fy, det känns obehagligt att ens skriva - han inte fanns just hos oss. Aldrig.
Det denhär primadonnan - träffande beskrivning Ting! - skriver (och det är alltså inte denna ena gång, det händer ofta) utstrålar oerhört avoga känslor gentemot barnet. Jag tycker - och jag läser säkert in både det ena och det andra i hennes texter - att det riktigt strålar om det, hur illa hon tycker om sitt barn. Och det är ju det, det är det jag inte får att gå ihop, hur hon kan tycka så illa om sitt barn.
Det har inte hänt mig, än i alla fall, att jag skulle känt att jag skulle tycka illa om liten. Det är klart att jag blir frustrerad, men, jag upplever att det mest är känslor inom mig, känslor som inte riktas mot liten.
Han är ju liten. Hans sätt att kommunicera med mig är, än så länge, ordlöst. Så, han skrattar då han är glad, gnäller då något är tokigt och gråter om det är uppåt väggarna. Och, det är väl så det skall vara?
En sak jag inte kan få ur mitt huvud, det är att ett barn måste ju känna det på sig - att det inte är omtyckt? Nu tror jag inte (eller?) att den här mamma i fråga, avskyr sitt barn 24/7, men det är, enligt mig, ofta hon skriver om sitt barn i svarta ordalag. Det måste ju sätta sina spår. Åtminstone vet jag, och andra som läser den ifrågavarande bloggen, att barnets mamma skriver så elakt om barnet. Nu har jag inte stött på dem på länge, men tror nog att tanken skulle fara genom mitt huvud vid en eventuell träff. Då barnet blir äldre då? Skall mamman berätta att hon bloggade om barnet då detta var litet? Vad händer om barnet vill läsa blogganteckningarna?
Under sker ju, det kan ju hända att mamman i fråga blir väldigt förtjust i sitt barn någon dag - och vips så förändras bloggen till något helt annat än den är idag?
I väntan på det.
Ja, om någon nu fick det för sig: nej, jag är inte felfri. Jag felar.
tisdag 13 april 2010
En fråga till er föräldrar:
Händer det att det förekommer dagar då ni riktigt på allvar ångrar ert barn eller era barn? Sådär så att ni på riktigt anser att det vore bättre om barnet/barnen inte fanns.
Nej, ingen orsak till panik. Det är inte en tanke som genomfarit min hjärna.
Men, jag blir mörkrädd då jag smygläser "de andras" bloggar. På allvar.
Nej, ingen orsak till panik. Det är inte en tanke som genomfarit min hjärna.
Men, jag blir mörkrädd då jag smygläser "de andras" bloggar. På allvar.
En kedja kanske?
En hotellkedja? Borde jag öppna en sådan kanske?
Fördelen med en kedja skulle vara att jag kunde placera gästerna på något av de andra hotellen, de skulle inte behöva bo på huvudkontoret?
Signaturen "övernattningsgäster sedan lördag, fortgående till torsdag morgon". Och, det gäller tre olika uppsättningar.
Suck.
Med dumt huvud får kroppen lida.
Fördelen med en kedja skulle vara att jag kunde placera gästerna på något av de andra hotellen, de skulle inte behöva bo på huvudkontoret?
Signaturen "övernattningsgäster sedan lördag, fortgående till torsdag morgon". Och, det gäller tre olika uppsättningar.
Suck.
Med dumt huvud får kroppen lida.
måndag 12 april 2010
Lugn och ro.
Oj, det är alldeles tyst i huset. Liten sover och jag hittar inte en enda undangömd gäst någonstans alls, hur än jag letar. Det är obeskrivligt skönt!
Det är inte det att gästerna på något sätt skulle vara besvärliga eller krävande, det är bara det att de är så många. Jag vet att det är upp till mig och oss att säga nej, men då det är släkt och vänner från båda sidor som vill titta in, så blir det så lätt överbokat. Orsaken till att det blir mycket långa besök, med övernattningar och hela faderullan (läs; kosthållning och tillhörande sysslor) är att alla våra släktingar bor långt borta och det gör en del av våra riktigt goda vänner också.
Så, det är roligt med besök. Men, tungt.
Nu hoppas både jag och min man att de uppsättningar gäster som är i anländande denna vecka - ikväll och på onsdag - att de skall avboka. Jag håller tummarna.
För, jag behöver ensamtid. Eller tid ensam med liten. Vi behöver ensamtid som familj. Annars går vi lite ur gängorna.
En sak som är oerhört fin med liten i familjen - ja, sakerna är förstås otroligt många - är att jag alltid kan göra det som är bäst för liten just då. Liten skall få mat med viss regelbundenhet, liten skall ut och gå åtminstone en gång om dagen och gällande litens sovtider är jag, överraskande nog, rätt petig. Alla dessa hållpunkter, som jag helt kallt beskyller liten för, gör att jag och vi alltid kan stiga upp och gå då det blir för mycket.
Jag njuter av det här.
Jag trivs med att det är liten som dirigerar, man kan lugnt påstå att liten är min chef och jag är i hans tjänst.
Jag funderade på det här igår, i min bekantskapskrets finns flera kvinnor som upplever det som stressande att kliva åt sidan från jobbet och karriären, som inte trivs med att det finns någon som är hundraprocentigt beroende av dem. Jag känner, med handen på hjärtat, inget av detta. I mina ytterst icke-analytiska funderingar landade jag på att det dels beror på att jag och vi längtat efter liten så länge samt dels på det att jag varit chef på jobbet så länge att det känns skönt att "vara i tjänst, underordnad chef" här hemma. Så, absolut ingen längtan tillbaka till jobbet går att skönja i våra kvarter.
Nu skall jag pilla lite med det uteblivna barnbidraget...
Det är inte det att gästerna på något sätt skulle vara besvärliga eller krävande, det är bara det att de är så många. Jag vet att det är upp till mig och oss att säga nej, men då det är släkt och vänner från båda sidor som vill titta in, så blir det så lätt överbokat. Orsaken till att det blir mycket långa besök, med övernattningar och hela faderullan (läs; kosthållning och tillhörande sysslor) är att alla våra släktingar bor långt borta och det gör en del av våra riktigt goda vänner också.
Så, det är roligt med besök. Men, tungt.
Nu hoppas både jag och min man att de uppsättningar gäster som är i anländande denna vecka - ikväll och på onsdag - att de skall avboka. Jag håller tummarna.
För, jag behöver ensamtid. Eller tid ensam med liten. Vi behöver ensamtid som familj. Annars går vi lite ur gängorna.
En sak som är oerhört fin med liten i familjen - ja, sakerna är förstås otroligt många - är att jag alltid kan göra det som är bäst för liten just då. Liten skall få mat med viss regelbundenhet, liten skall ut och gå åtminstone en gång om dagen och gällande litens sovtider är jag, överraskande nog, rätt petig. Alla dessa hållpunkter, som jag helt kallt beskyller liten för, gör att jag och vi alltid kan stiga upp och gå då det blir för mycket.
Jag njuter av det här.
Jag trivs med att det är liten som dirigerar, man kan lugnt påstå att liten är min chef och jag är i hans tjänst.
Jag funderade på det här igår, i min bekantskapskrets finns flera kvinnor som upplever det som stressande att kliva åt sidan från jobbet och karriären, som inte trivs med att det finns någon som är hundraprocentigt beroende av dem. Jag känner, med handen på hjärtat, inget av detta. I mina ytterst icke-analytiska funderingar landade jag på att det dels beror på att jag och vi längtat efter liten så länge samt dels på det att jag varit chef på jobbet så länge att det känns skönt att "vara i tjänst, underordnad chef" här hemma. Så, absolut ingen längtan tillbaka till jobbet går att skönja i våra kvarter.
Nu skall jag pilla lite med det uteblivna barnbidraget...
söndag 11 april 2010
fredag 9 april 2010
Tanken har redan slagit mig.
En tanke slog mig här om dagen då jag tömde diskmaskinen; tänk vilken salig lycka att vi aldrig fick ett biologiskt barn!
Hade vi fått det, hade liten inte funnits hos oss idag.
Salighet.
På något vrickat, twistat, sätt.
Hade vi fått det, hade liten inte funnits hos oss idag.
Salighet.
På något vrickat, twistat, sätt.
torsdag 8 april 2010
Det är en underlig känsla...
...att få ett lönekvitto på posten.
Ett kvitto på lönen jag fått för den första tiden som litens mamma.
Ett kvitto på lönen jag fått för den första tiden som litens mamma.
onsdag 7 april 2010
En liten gnagare...
...här bor i staden.
Man skulle kunna tro att det flyttat in en hundvalp hos oss.
Liten gnagar på allt han kommer åt. Soffans ben, tidningsställningen, skötbordet och sängen. Det som tidigare var två rätt gulliga pärlor till tänder, det är nu två sylvassa huggdito.
Nåväl, så länge han inte äter upp våra skor är jag glad.
Man skulle kunna tro att det flyttat in en hundvalp hos oss.
Liten gnagar på allt han kommer åt. Soffans ben, tidningsställningen, skötbordet och sängen. Det som tidigare var två rätt gulliga pärlor till tänder, det är nu två sylvassa huggdito.
Nåväl, så länge han inte äter upp våra skor är jag glad.
tisdag 6 april 2010
Motell.
Behöver du kost och logi?
Välkommen hem till oss. Vårt hem har förvandlats till ett motell. Det känns som om jag inte annat gör än bäddar ut vår extrasäng.
Nej, det här är inte att läsa som ett gnällinlägg. Det är fina människor på besök och det är roligt och alla är hjärtligt välkomna - men, kontrasten till livet "före" är stor. Det känns absurt att inse att vi inte har ett ledigt veckoslut före midsommar - och också midsommar är bokad.
Välkommen hem till oss. Vårt hem har förvandlats till ett motell. Det känns som om jag inte annat gör än bäddar ut vår extrasäng.
Nej, det här är inte att läsa som ett gnällinlägg. Det är fina människor på besök och det är roligt och alla är hjärtligt välkomna - men, kontrasten till livet "före" är stor. Det känns absurt att inse att vi inte har ett ledigt veckoslut före midsommar - och också midsommar är bokad.
måndag 5 april 2010
Läsa i smyg?
Nej, det här är inte en fråga till dig som känner mig på riktigt, som läser utan att jag vet om det. Du får gärna fortsätta läsa, låt gärna bli att berätta att du gör det för mig. Det kan hända att jag ändrar mig gällande tillkännagivandet, men, då återkommer jag.
Nej, mer än fråga till er alla andra; läser ni bloggar vars skribenter ni känner på riktigt, i smyg?
Jag gör det! En del följer jag av rent purt intresse för att jag vill veta vad människan gör nuförtiden och så. Oftast väcker dessa inga större känslor i mig, deras bloggar, ibland blir jag kanske lite glad, mestadels är jag uttråkad. Sen finns det några bloggar jag läser som mest gör mig arg - ja, jag känner alltså dehär skribenterna också, och jag kan tycka att de har en väldigt, väldigt underlig inställning till livet... Ibland kliar det sååå i fingrarna, jag brinner av lust att skriva en eller annan kommentar. Men, jag har låtit bli. Det skulle kännas fräckt att kommentera anonymt, och alternativet är att ge mig till känna.
Så, nu skall jag fortsätta läsa!
Nej, mer än fråga till er alla andra; läser ni bloggar vars skribenter ni känner på riktigt, i smyg?
Jag gör det! En del följer jag av rent purt intresse för att jag vill veta vad människan gör nuförtiden och så. Oftast väcker dessa inga större känslor i mig, deras bloggar, ibland blir jag kanske lite glad, mestadels är jag uttråkad. Sen finns det några bloggar jag läser som mest gör mig arg - ja, jag känner alltså dehär skribenterna också, och jag kan tycka att de har en väldigt, väldigt underlig inställning till livet... Ibland kliar det sååå i fingrarna, jag brinner av lust att skriva en eller annan kommentar. Men, jag har låtit bli. Det skulle kännas fräckt att kommentera anonymt, och alternativet är att ge mig till känna.
Så, nu skall jag fortsätta läsa!
torsdag 1 april 2010
Ämnen i kategorier:
Morrkategorin:
Som jag tidigare avslöjade har jag totalt snöat in på att shoppa över nätet. Det som kan irritera mig pyttelitet är de varierande leveranstiderna. Jag har beställt ett bokpaket inför en födelsedag och det tycks inte anlända i tid. Adlibris brukar vara snabba och det litade jag på också denna gång. Morr.
Sen köpte jag ett par plädar, filtar vad man nu skall kalla dem i samma veva. Inte från Adlibris, men från Ellos. Leverans i juni. Ungefär. Jag ids inte ens morra.
Den glada kategorin:
Liten sov som bäst 5,5 timme i ett sträck i natt!
Som jag tidigare avslöjade har jag totalt snöat in på att shoppa över nätet. Det som kan irritera mig pyttelitet är de varierande leveranstiderna. Jag har beställt ett bokpaket inför en födelsedag och det tycks inte anlända i tid. Adlibris brukar vara snabba och det litade jag på också denna gång. Morr.
Sen köpte jag ett par plädar, filtar vad man nu skall kalla dem i samma veva. Inte från Adlibris, men från Ellos. Leverans i juni. Ungefär. Jag ids inte ens morra.
Den glada kategorin:
Liten sov som bäst 5,5 timme i ett sträck i natt!
onsdag 31 mars 2010
En svårighet till kom jag på;
...det är otroligt svårt att komma ihåg att äta!
Oroen eder icke, den lille får all mat han blott vill ha. Men, jag har lite svårt med att komma ihåg att äta själv.
Det har å sin sida rätt positiva sidoeffekter, efter att liten anlände har jag gått ner 4-5 kilo. Jag brukar sporta med att besvara (glada?) utrop om min viktminskning med att jag "bara gått ner mina graviditetskilon".
En av orsakerna till att jag inte kommer ihåg att äta på riktigt, det är att jag äter resterna av litens mat... Är det äckligt eller ekologiskt?
Nu, för stunden, är det ordning på torpet. Jag äter en getostsallad - och nej, det är inte resterna av litens lunch.
Oroen eder icke, den lille får all mat han blott vill ha. Men, jag har lite svårt med att komma ihåg att äta själv.
Det har å sin sida rätt positiva sidoeffekter, efter att liten anlände har jag gått ner 4-5 kilo. Jag brukar sporta med att besvara (glada?) utrop om min viktminskning med att jag "bara gått ner mina graviditetskilon".
En av orsakerna till att jag inte kommer ihåg att äta på riktigt, det är att jag äter resterna av litens mat... Är det äckligt eller ekologiskt?
Nu, för stunden, är det ordning på torpet. Jag äter en getostsallad - och nej, det är inte resterna av litens lunch.
Icke-vetenskaplig vetenskap.
Jag visste att jag kan lita på er! Tack för era kommentarer angående bebis sov på mage! Jag kan konstatera att det gick strålande, liten lever fortfarande!
På tal om att leva fortfarande, det är ett typiskt sätt för mig att ibland skämta, ibland bara uttrycka mig. Jag har insett att flygande humor av denna karaktär inte alltid uppskattas av andra småbarnföräldrar... En av de bästa kommentarerna jag fick höra, då jag i inledningen av mitt moderskap envisades att kolla att liten andas då han sover, det var en kommentar en vän till mig hade fått av sin sambo; vad är det för vits att du är där och pillar på henne, bebisen då, om hon slutat andas så lär hon inte börja på nytt bara för att du sticker ett finger i henne.
Koscher eller nej koscher?
Att sova på mage har vi nu klarat av. Nu borde jag ännu lösa det som tycks vara utmaningar fortfarande; hur fasiken skall man klura ut vilken klädsel som är den ultimata för bebis i vagn? I ytterst varierande väderlekar dessutom? En annan fråga, en vi står inför just nu, det är att veta till vilken viktkategoris blöja vi skall byta härnäst?
Stora frågor som jag tampas med samtidigt som världsfreden borde lösas.
På tal om att leva fortfarande, det är ett typiskt sätt för mig att ibland skämta, ibland bara uttrycka mig. Jag har insett att flygande humor av denna karaktär inte alltid uppskattas av andra småbarnföräldrar... En av de bästa kommentarerna jag fick höra, då jag i inledningen av mitt moderskap envisades att kolla att liten andas då han sover, det var en kommentar en vän till mig hade fått av sin sambo; vad är det för vits att du är där och pillar på henne, bebisen då, om hon slutat andas så lär hon inte börja på nytt bara för att du sticker ett finger i henne.
Koscher eller nej koscher?
Att sova på mage har vi nu klarat av. Nu borde jag ännu lösa det som tycks vara utmaningar fortfarande; hur fasiken skall man klura ut vilken klädsel som är den ultimata för bebis i vagn? I ytterst varierande väderlekar dessutom? En annan fråga, en vi står inför just nu, det är att veta till vilken viktkategoris blöja vi skall byta härnäst?
Stora frågor som jag tampas med samtidigt som världsfreden borde lösas.
tisdag 30 mars 2010
Bloggfnatt.
Oj, postmannen knackade just på dörren. Och jag tänkte sprida goda nyheter!
Jag använder nu och då Nature Babycares produkter- främst deras blöjor för natt och annat behov. Jag råkade köpa ett parti uti vilket hälften av blöjorna saknade en del av snibbarna, och skickade respons på detta till företaget.
På grund av att möjligheten att byta ut paketet i butiken där jag köpte blöjorna inte finns, så skickade företaget ett par paket med Aloe Wipes som kompensation. Hemburna.
Finns det något som gläder en gammal kvinna, så är det god service. Tummen upp för Nature Babycare!
Jag använder nu och då Nature Babycares produkter- främst deras blöjor för natt och annat behov. Jag råkade köpa ett parti uti vilket hälften av blöjorna saknade en del av snibbarna, och skickade respons på detta till företaget.
På grund av att möjligheten att byta ut paketet i butiken där jag köpte blöjorna inte finns, så skickade företaget ett par paket med Aloe Wipes som kompensation. Hemburna.
Finns det något som gläder en gammal kvinna, så är det god service. Tummen upp för Nature Babycare!
Jag försöker hålla mig borta.
Nu hände det första gången. Tecknen har funnits i luften en tid redan.
Liten somnade på mage.
Det är inte mycket jag vet, men detta vet jag, det riktigt skallar i mitt huvud; låt inte din bebis sova på mage!
Nu har jag för mig att det rådet gäller för riktigt små bebisar, men, när det är okej att låta dem sova på mage - på riktigt - det har jag ingen aning om.
Och, nu, nu tänkte jag fortsätta hålla mig borta från alla dessa forum där tips, råd och besserwiss råda.
Liten sover gott. Det är huvudsaken.
...och jo, jag tittar till honom. Det är trots allt premiär!
Liten somnade på mage.
Det är inte mycket jag vet, men detta vet jag, det riktigt skallar i mitt huvud; låt inte din bebis sova på mage!
Nu har jag för mig att det rådet gäller för riktigt små bebisar, men, när det är okej att låta dem sova på mage - på riktigt - det har jag ingen aning om.
Och, nu, nu tänkte jag fortsätta hålla mig borta från alla dessa forum där tips, råd och besserwiss råda.
Liten sover gott. Det är huvudsaken.
...och jo, jag tittar till honom. Det är trots allt premiär!
Sommartid.
En kort rapport om övergången till sommartid; den påverkade oss noll. Den lille väckarklockan vaknar 0600 - sharp - oavsett tid, tydligen.
Det här är också en sak jag aldrig tidigare tänkt på under debatterna om mot-eller-för-de-olika-EU-tiderna - att små barns rutiner påverkas av dem. Eller, kunde påverkas. Vi är helt oberörda.
Men, så kan liten inte kalendern eller klockan ännu. Det leder också till att alla dagar ser likadana ut - både vardag och veckoslut. Jag, fast veckoslutet kommer med det lilla bonuset att pappa också är hemma.
Annars dras både liten och jag av en snor-förkylning just nu. I mitt fall är den rätt lätt att tampas med, det är ju bara att snyta sig. Säg det åt den där lilla typen på sju månader...
Det här är också en sak jag aldrig tidigare tänkt på under debatterna om mot-eller-för-de-olika-EU-tiderna - att små barns rutiner påverkas av dem. Eller, kunde påverkas. Vi är helt oberörda.
Men, så kan liten inte kalendern eller klockan ännu. Det leder också till att alla dagar ser likadana ut - både vardag och veckoslut. Jag, fast veckoslutet kommer med det lilla bonuset att pappa också är hemma.
Annars dras både liten och jag av en snor-förkylning just nu. I mitt fall är den rätt lätt att tampas med, det är ju bara att snyta sig. Säg det åt den där lilla typen på sju månader...
måndag 29 mars 2010
Mitt och vårt förändrade liv.
Jag har fortsatt lägga liten i hans säng då han skall sova. Det fungerar fortfarande fint, nätterna är betydligt lugnare nu, han vaknar två, tre gånger och sover över huvudtaget lugnare. Det gör hans föräldrar också. Min syster, mamma till två barn, var här senaste vecka - och hon undrade om jag kunde komma hem till dem och lära hennes barn att somna i sina egna sängar. Det värmde.
Tänk att jag "kan" något som har med små barn att göra. Mitt barn, dessutom. Förunderligt.
Vi har deltagit i en musikstund som ordnas här i vårt område, en halvtimme i veckan. Liten tycker väldigt mycket om musik och stortrivs i min famn då vi sjunger och dansar. Med anledning av den annalkande påsken sjöng vi senaste vecka glada visor om värpande hönor. Tanken slog mig under hönssången och kacklandet - tänk om någon på jobbet hade sett mig just då... Det är en av de få gångerna jag tänkt på mitt jobb. Steget från karriärkvinna till kacklande höna var tydligen inte så stort....
En sak som fick mig att skratta senast idag, det är det enkla konstaterandet att den salva jag tidigare använt som salva för nygjorda tatueringar, det är nuförtiden en salva som används i rumpan.
Ja, i litens rumpa då. Inte i min.
Mitt nya liv.
Tänk att jag "kan" något som har med små barn att göra. Mitt barn, dessutom. Förunderligt.
Vi har deltagit i en musikstund som ordnas här i vårt område, en halvtimme i veckan. Liten tycker väldigt mycket om musik och stortrivs i min famn då vi sjunger och dansar. Med anledning av den annalkande påsken sjöng vi senaste vecka glada visor om värpande hönor. Tanken slog mig under hönssången och kacklandet - tänk om någon på jobbet hade sett mig just då... Det är en av de få gångerna jag tänkt på mitt jobb. Steget från karriärkvinna till kacklande höna var tydligen inte så stort....
En sak som fick mig att skratta senast idag, det är det enkla konstaterandet att den salva jag tidigare använt som salva för nygjorda tatueringar, det är nuförtiden en salva som används i rumpan.
Ja, i litens rumpa då. Inte i min.
Mitt nya liv.
torsdag 25 mars 2010
Shopping på nätet.
Shit. Det här hade jag inte räknat med, det finns drag av knäpp hemmafru i mig.
Risken är ju överhängande stor att man shoppar iväg alla sina få pengar på nätshopping då man är hemma dagarna i ända - det har ingen berättat för mig.
Jag har under dagarna två lyckats beställa en pyjamas, två seriealbum (stora inbundna grejer), ett par plädar och en kjol. Jag kan än så länge skylla på att det är en födelsedag i antågande, men - hur skall jag sen få slut på det?
Det är ju så lätt.
Hjälp.
Risken är ju överhängande stor att man shoppar iväg alla sina få pengar på nätshopping då man är hemma dagarna i ända - det har ingen berättat för mig.
Jag har under dagarna två lyckats beställa en pyjamas, två seriealbum (stora inbundna grejer), ett par plädar och en kjol. Jag kan än så länge skylla på att det är en födelsedag i antågande, men - hur skall jag sen få slut på det?
Det är ju så lätt.
Hjälp.
onsdag 24 mars 2010
Små försök på bebis.
Ett par nätter var lite tradiga, som bäst vaknade liten två, tre gånger i timmen. Jag skall inte klaga, jag vet att det finns föräldrar som får vaka i månader, men, jag ser förstås ogärna att det blir ett tröttsamt mönster. Tröttsamt främst för liten, han var inte riktigt sitt gladaste jag efter de dåliga nätterna.
Så, jag testade. Jag nattade honom igår kväll så att han somnade i sin egen säng. Nattrutinerna, gröt, tvätt och blöjbyte och flaska, inleds hos oss klockan 20:00 - och vi inledde i normal ordning också igår. Efter våra göromål lade jag honom i sängen och satte mig intill. Efter ett hyssjande och krafs på magen, lite förvåning och sovgråt, somnade liten. Och som han sov! Första passet var tre timmar långt - litet uppehåll för mjölk - och följande pass var fyra timmar långt! Fyra timmar var för mycket för mig, jag vaknade och undrade varför liten inte vaknat... Sen blev jag så uppspelt och glad över det första sovförsöket på bebis att jag hade svårt att somna om. Liten sov ända till klockan halv sju!
Otroligt!
Och, jo, jag är den första att erkänna att jag är en kappvändare utan rang.
Så, jag testade. Jag nattade honom igår kväll så att han somnade i sin egen säng. Nattrutinerna, gröt, tvätt och blöjbyte och flaska, inleds hos oss klockan 20:00 - och vi inledde i normal ordning också igår. Efter våra göromål lade jag honom i sängen och satte mig intill. Efter ett hyssjande och krafs på magen, lite förvåning och sovgråt, somnade liten. Och som han sov! Första passet var tre timmar långt - litet uppehåll för mjölk - och följande pass var fyra timmar långt! Fyra timmar var för mycket för mig, jag vaknade och undrade varför liten inte vaknat... Sen blev jag så uppspelt och glad över det första sovförsöket på bebis att jag hade svårt att somna om. Liten sov ända till klockan halv sju!
Otroligt!
Och, jo, jag är den första att erkänna att jag är en kappvändare utan rang.
måndag 22 mars 2010
En timme, en minut.
Idag firar vi vår första månad tillsammans med liten.
En månad. Tiden tillsammans med liten känns så mycket längre och fortfarande blir jag alldeles överväldigad över det faktum att det bor en liten, underbar filur hos oss!
Så mycket hinner hända på en månad. Jag tycker att liten har vuxit, från att ha varit en bebis då han anlände, till att vara en liten gosse som alldeles bestämt skall hjälpa till med matningen, som sitter med stöd och älskar att stå på egna ben - med lite hjälp av ett par fullvuxna armar.
Fortfarande håller jag på att smälla av då han ler sitt inte längre fullt så tandlösa leende mot mig.
Jag har varit mamma i en månad. Jag försöker så gott jag kan i alla fall. Som jag kommenterade i Storkens blogg, jag har medvetet låtit bli att "läsa på" - i synnerhet på nätet. Utan att vara en total hippie, så bygger jag på med det bondförnuft jag tror jag har. Liten sover då han är trött, den enda dagssömn jag försöker kontrollera, det är den sista före natten. Liten får mat med så jämna mellanrum som sömnerna tillåter och dricker så mycket ersättning som han vill.
En fördel med att vara fostermamma, det är definitivt det faktum att jag inte behöver delta i amningsdebatter, eller ha en åsikt i den frågan över huvudtaget (insert smiley here).
En sak jag reagerade på, jag vet inte var jag såg, hörde eller läste det, det var konstaterandet att bebisar och barn inte borde somna i famnen. Att man inte borde natta barn i famnen.
Det gör jag. Alla dagar. Många gånger om dagen.
Jag vet inte vilken bonde som skulle skriva under det, med tanke på förnuftet jag just påstod att jag tror att jag har, men, jag vill tro att liten inte kan få för mycket famn?
En månad. Tiden tillsammans med liten känns så mycket längre och fortfarande blir jag alldeles överväldigad över det faktum att det bor en liten, underbar filur hos oss!
Så mycket hinner hända på en månad. Jag tycker att liten har vuxit, från att ha varit en bebis då han anlände, till att vara en liten gosse som alldeles bestämt skall hjälpa till med matningen, som sitter med stöd och älskar att stå på egna ben - med lite hjälp av ett par fullvuxna armar.
Fortfarande håller jag på att smälla av då han ler sitt inte längre fullt så tandlösa leende mot mig.
Jag har varit mamma i en månad. Jag försöker så gott jag kan i alla fall. Som jag kommenterade i Storkens blogg, jag har medvetet låtit bli att "läsa på" - i synnerhet på nätet. Utan att vara en total hippie, så bygger jag på med det bondförnuft jag tror jag har. Liten sover då han är trött, den enda dagssömn jag försöker kontrollera, det är den sista före natten. Liten får mat med så jämna mellanrum som sömnerna tillåter och dricker så mycket ersättning som han vill.
En fördel med att vara fostermamma, det är definitivt det faktum att jag inte behöver delta i amningsdebatter, eller ha en åsikt i den frågan över huvudtaget (insert smiley here).
En sak jag reagerade på, jag vet inte var jag såg, hörde eller läste det, det var konstaterandet att bebisar och barn inte borde somna i famnen. Att man inte borde natta barn i famnen.
Det gör jag. Alla dagar. Många gånger om dagen.
Jag vet inte vilken bonde som skulle skriva under det, med tanke på förnuftet jag just påstod att jag tror att jag har, men, jag vill tro att liten inte kan få för mycket famn?
fredag 19 mars 2010
Nya tag.
LilleSkutt har alldeles rätt, det är klart att jag måste ändra och möblera lite på bloggen nu - vi är ju faktiskt tre!
Jag undrar hur länge det kommer att dröja innan det sjunker in, så där på riktigt. Att vi faktiskt är tre.
Jag skall samtidigt passa på att tacka för gratulationerna, de värmer fortfarande! Tack!
Vi har haft ett par vänner på besök i ett par dagar, de åkte för några timmar sedan och efter det har jag och liten tankat lugn och ro och varandra. Det är helt otroligt en hurudan trafik det har varit hos oss efter att liten flyttade hem till oss! Det är förstås otroligt roligt att de flesta vi känner vill komma och ta sig en titt och de är naturligtvis väldigt välkomna - i lagom doser. Så pass bra känner jag liten vid det här laget, att jag märker att han blir trött då karusellen snurrar för fort och att han saknar friden som råder då vi är på tumanhand. Då vi har gäster i huset blir liten lite otålig och nöjer sig inte med det som till vardags är hur fint som helst - och, nu då vi är ensamma igen, så är han sitt vanliga, tydliga, glada jag.
Han är väldigt tydlig, tycker jag i alla fall. Han anmäler tydligt då något borde hända - lite beroende på var i dagens rutiner vi befinner oss, så är det antingen mat, blöjbyte eller sömn som gäller.
Nätterna är egentligen ganska lätta de också - han vaknar tre-fyra gånger per natt - det händer att det är fler gånger - och ett par gånger önskar han mjölk och de övriga gångerna räcker det med en tur via min famn. Oftast sover vi båda efter sisådär tio minuter.
I övrigt tycker jag att allt händer med en otrolig fart just nu - vi har hunnit med vårt första rådgivningsbesök, liten vänder sig från mage till rygg till mage och liten har hunnit bygga två tänder!
Jag hinner inte med så mycket annat än med att vara litens mamma - och det är precis så jag vill ha det! Något kraftigt slag har jag tydligen fått mot huvudet, jag inreder nämligen för påsk. Det har jag aldrig gjort tidigare...
Jag undrar hur länge det kommer att dröja innan det sjunker in, så där på riktigt. Att vi faktiskt är tre.
Jag skall samtidigt passa på att tacka för gratulationerna, de värmer fortfarande! Tack!
Vi har haft ett par vänner på besök i ett par dagar, de åkte för några timmar sedan och efter det har jag och liten tankat lugn och ro och varandra. Det är helt otroligt en hurudan trafik det har varit hos oss efter att liten flyttade hem till oss! Det är förstås otroligt roligt att de flesta vi känner vill komma och ta sig en titt och de är naturligtvis väldigt välkomna - i lagom doser. Så pass bra känner jag liten vid det här laget, att jag märker att han blir trött då karusellen snurrar för fort och att han saknar friden som råder då vi är på tumanhand. Då vi har gäster i huset blir liten lite otålig och nöjer sig inte med det som till vardags är hur fint som helst - och, nu då vi är ensamma igen, så är han sitt vanliga, tydliga, glada jag.
Han är väldigt tydlig, tycker jag i alla fall. Han anmäler tydligt då något borde hända - lite beroende på var i dagens rutiner vi befinner oss, så är det antingen mat, blöjbyte eller sömn som gäller.
Nätterna är egentligen ganska lätta de också - han vaknar tre-fyra gånger per natt - det händer att det är fler gånger - och ett par gånger önskar han mjölk och de övriga gångerna räcker det med en tur via min famn. Oftast sover vi båda efter sisådär tio minuter.
I övrigt tycker jag att allt händer med en otrolig fart just nu - vi har hunnit med vårt första rådgivningsbesök, liten vänder sig från mage till rygg till mage och liten har hunnit bygga två tänder!
Jag hinner inte med så mycket annat än med att vara litens mamma - och det är precis så jag vill ha det! Något kraftigt slag har jag tydligen fått mot huvudet, jag inreder nämligen för påsk. Det har jag aldrig gjort tidigare...
torsdag 11 mars 2010
Frågor och svar.
Jag fick några frågor i en av kommentarerna till mitt förra inlägg:
Vad gäller egentligen? Vet ni att ni kommer att få behålla liten och att han får växa upp hos er? Kommer ni att adoptera honom? Kan du inte förklara? Jag visste inte att det alternativet fanns.
Vi vet inte att, eller mer korrekt om, vi får behålla liten, inga garantier finns. Det är klart, mer än solklart, att vi hoppas att liten skall få växa och bo hos oss i all evinnerlig tid. Om det blir så eller ej, det vet ingen. Framtiden får utvisa. Lika klart är det att vi mer än gärna skulle adoptera honom, men det är för tidigt att prata om adoption i det här skedet.
Det är två frågor som ställs var gång vi stöter på nya människor som prisar vår vinst - det är följande:
- Men, hur skall du klara av det om hans föräldrar vill ha honom tillbaka?
och:
- Vad har han för bakgrund?
Den första frågan är nyckelfrågan. Jag försöker svara på den både enligt känsla och enligt teori. I teorin så är det ganska svårt för föräldrarna att få sitt barn tillbaka. I frågan om ett omhändertaget och placerat barn, så pratar vi om en rättsprocess och en del praktisk psykologi (hur länge har barnet varit placerat? Har barnet ett förhållande till de biologiska föräldrarna? Är det riktig ordning och reda på föräldrarna?).
Det är "rätt få" barn som returneras till de biologiska föräldrarna. Det är, otroligt nog, oftare så att fosterföräldrar meddelar att de vill riva upp beslutet om att fungera som fosterföräldrar - av outgrundligt många orsaker.
Känslomässigt så kan jag inte gå och vara rädd för att liten skall tas i från oss. Det tror jag inte att jag gör heller. Det med tanke på liten - han har all rätt i världen att växa upp i en familj som ger mer än hundra procent. Vi vet det vi vet idag och om morgondagen kan ingen säga något.
Gällande litens bakgrund har jag och vi gjort det "lätt" för oss. Jag besvarar frågan genom ett enkelt konstaterande; om liten kan jag berätta precis allt. Men, om allt det som fanns före och omkring honom - om det säger jag inget. Det med respekt både för liten och för hans bakgrund.
Fler förklaringar? Då får frågeställaren - eller någon annan, om någon annan har en fråga eller två - precisera!
Vad gäller egentligen? Vet ni att ni kommer att få behålla liten och att han får växa upp hos er? Kommer ni att adoptera honom? Kan du inte förklara? Jag visste inte att det alternativet fanns.
Vi vet inte att, eller mer korrekt om, vi får behålla liten, inga garantier finns. Det är klart, mer än solklart, att vi hoppas att liten skall få växa och bo hos oss i all evinnerlig tid. Om det blir så eller ej, det vet ingen. Framtiden får utvisa. Lika klart är det att vi mer än gärna skulle adoptera honom, men det är för tidigt att prata om adoption i det här skedet.
Det är två frågor som ställs var gång vi stöter på nya människor som prisar vår vinst - det är följande:
- Men, hur skall du klara av det om hans föräldrar vill ha honom tillbaka?
och:
- Vad har han för bakgrund?
Den första frågan är nyckelfrågan. Jag försöker svara på den både enligt känsla och enligt teori. I teorin så är det ganska svårt för föräldrarna att få sitt barn tillbaka. I frågan om ett omhändertaget och placerat barn, så pratar vi om en rättsprocess och en del praktisk psykologi (hur länge har barnet varit placerat? Har barnet ett förhållande till de biologiska föräldrarna? Är det riktig ordning och reda på föräldrarna?).
Det är "rätt få" barn som returneras till de biologiska föräldrarna. Det är, otroligt nog, oftare så att fosterföräldrar meddelar att de vill riva upp beslutet om att fungera som fosterföräldrar - av outgrundligt många orsaker.
Känslomässigt så kan jag inte gå och vara rädd för att liten skall tas i från oss. Det tror jag inte att jag gör heller. Det med tanke på liten - han har all rätt i världen att växa upp i en familj som ger mer än hundra procent. Vi vet det vi vet idag och om morgondagen kan ingen säga något.
Gällande litens bakgrund har jag och vi gjort det "lätt" för oss. Jag besvarar frågan genom ett enkelt konstaterande; om liten kan jag berätta precis allt. Men, om allt det som fanns före och omkring honom - om det säger jag inget. Det med respekt både för liten och för hans bakgrund.
Fler förklaringar? Då får frågeställaren - eller någon annan, om någon annan har en fråga eller två - precisera!
onsdag 10 mars 2010
Mitt heta underliv.
Igår var det dags för återkoll efter alla de eländiga turerna under och efter våra IVF-behandlingar.
Jag åkte iväg till sjukhuset, mest stressad över att vara tvungen att lämna liten hemma med lite överfrenetiska svärföräldrar (mina, inte hans). Det var långa, långsamma bilköer och väl framme vid sjukhuset var det svårt att hitta parkeringsplats. Men, jag hittade en plats (den sista! Turen har verkligen vänt?) och hann i tid till min mottagning.
Ja, jag hann. Läkaren, den tokiga italienaren (mycket proffsig!), var sen. Som vanligt. Det var i och för sig inte ett problem, men med ett hjärta hemma hos liten, kändes varje minut dubbel.
Nåväl. Efter en halvtimmes väntan var det min tur. Vanan trogen inleder vi inte genom handslag, utan genom att jag klär av mig alla byxor.
På vägen mot gynstolen bytte vi några ord, allt är okej och jag mår bra (jag tror inte att jag ljög?) och jag sadlade eländet till gynstol. Italienska underbare tokstolen står med gynstaven i högsta hugg och - i samma sekund som han för in staven (ja, alltså precis i samma sekund, me överdriver not) så går (nej, inte så) brandlarmet!
Tala om tajming, jag höll på att klämma ut staven av skratt.
Nåväl, jag vet inte om brandlarmet hör till inredningen i de södra delarna av Europa, men doktorn fortsatte buffa omkring och tyckte att vi kan fly senare. Så pass mycket senare att det rusade in en rökdykare som satte punkt för vår lilla efterforskning i mitt - uppenbarligen - heta underliv.
Om det brann på riktigt?
Det vet jag inte, jag gladde mig över det goda resultatet. Den växtliknande cysta som blev kvar efter den andra IVF-graviditeten, den har gått tillbaka en hel del. Från fem centimeter i diameter till två. Mycket bra.
Ja, och det är klart att det heta underlivet också gläder.
Jag åkte iväg till sjukhuset, mest stressad över att vara tvungen att lämna liten hemma med lite överfrenetiska svärföräldrar (mina, inte hans). Det var långa, långsamma bilköer och väl framme vid sjukhuset var det svårt att hitta parkeringsplats. Men, jag hittade en plats (den sista! Turen har verkligen vänt?) och hann i tid till min mottagning.
Ja, jag hann. Läkaren, den tokiga italienaren (mycket proffsig!), var sen. Som vanligt. Det var i och för sig inte ett problem, men med ett hjärta hemma hos liten, kändes varje minut dubbel.
Nåväl. Efter en halvtimmes väntan var det min tur. Vanan trogen inleder vi inte genom handslag, utan genom att jag klär av mig alla byxor.
På vägen mot gynstolen bytte vi några ord, allt är okej och jag mår bra (jag tror inte att jag ljög?) och jag sadlade eländet till gynstol. Italienska underbare tokstolen står med gynstaven i högsta hugg och - i samma sekund som han för in staven (ja, alltså precis i samma sekund, me överdriver not) så går (nej, inte så) brandlarmet!
Tala om tajming, jag höll på att klämma ut staven av skratt.
Nåväl, jag vet inte om brandlarmet hör till inredningen i de södra delarna av Europa, men doktorn fortsatte buffa omkring och tyckte att vi kan fly senare. Så pass mycket senare att det rusade in en rökdykare som satte punkt för vår lilla efterforskning i mitt - uppenbarligen - heta underliv.
Om det brann på riktigt?
Det vet jag inte, jag gladde mig över det goda resultatet. Den växtliknande cysta som blev kvar efter den andra IVF-graviditeten, den har gått tillbaka en hel del. Från fem centimeter i diameter till två. Mycket bra.
Ja, och det är klart att det heta underlivet också gläder.
söndag 7 mars 2010
Liten bebis och vi, två veckor tillsammans.
Strålande sol, snö som smälter och en långpromenad med liten i vagn.
Lycka.
Tänk att jag får uppleva det här!
Också spyor som flyger, gråt innan sömnen kommer, ilska då klädbytet drar ut på tiden. Samtidigt glädjen över att rygg-mage-rygg börjar gå som smort, det bredaste leendet som ler upp mot mig ur bebissäng.
Tänk att jag får uppleva det här!
Underbara unge!
Lycka.
Tänk att jag får uppleva det här!
Också spyor som flyger, gråt innan sömnen kommer, ilska då klädbytet drar ut på tiden. Samtidigt glädjen över att rygg-mage-rygg börjar gå som smort, det bredaste leendet som ler upp mot mig ur bebissäng.
Tänk att jag får uppleva det här!
Underbara unge!
onsdag 3 mars 2010
Thriller.
Idag var jag och liten ute på tur tillsammans, på tumanhand! Denna rysare hade en lycklig inledning, bra story och ett fantastiskt slut (han ligger och sover dagssömn fortfarande)!
Liten har fått en välkomstgåva av grannskapet - grannen ovanför ville komma ihåg oss med en liten gåva och hade frågat om någon ville delta i gåvan - och över tjugo familjer är med på litens välkomspresent! Jag blir alldeles varm inombords av det varma välkomnandet, det känns fint att också helt okända personer vill vara glada tillsammans med oss! Samtidigt, någonstans känns det fortfarande, att det är det här man är utesluten från om man inte får barn.
Två läger. Fortfarande. Det finns något i mig som inte vill, som inte tänker, släppa taget om att vara ofrivilligt barnlös.
Liten har fått en välkomstgåva av grannskapet - grannen ovanför ville komma ihåg oss med en liten gåva och hade frågat om någon ville delta i gåvan - och över tjugo familjer är med på litens välkomspresent! Jag blir alldeles varm inombords av det varma välkomnandet, det känns fint att också helt okända personer vill vara glada tillsammans med oss! Samtidigt, någonstans känns det fortfarande, att det är det här man är utesluten från om man inte får barn.
Två läger. Fortfarande. Det finns något i mig som inte vill, som inte tänker, släppa taget om att vara ofrivilligt barnlös.
tisdag 2 mars 2010
I två läger.
Det är lite knepigt det här. Att segla mellan mina två läger. Att resa sträckan ofrivilligt barnlös - mamma, med den hastighet jag gjort det, är verkligen en berg- och dalbana.
Å ena sidan är jag fortfarande den jag hela tiden varit, den som inte fick barn. Som hade och har envisa åsikter om hur de som har barn gör eller inte gör. Å andra sidan - jag har ju fått en liten pojke till låns nu. Och här, på den här sidan, trillar jag i så många fällor jag egentligen inte vill falla.
Ett par exempel; vi tog oss en tur till lilla staden intill igår, mest för att komma ut och för att göra något åt litens urusla leksakssortiment. Herre du milde. Nu är jag den, helt plötsligt, som tycker att utomhus erbjuder så många faror. Det är snömodd upp till knäna och vagnen girar och gud, andas han och måste dehär affärerna verkligen vara så svåra att komma in i? Samtidigt uppstod också riktig fara - då vi var på väg in i ett köpcenterhelvete utan like så visade sig att glastaket regnade ner i ett elakt splitter. Vi undkom utan katastrof.
Farföräldrarna har varit på besök i ett par dagar (!) - så länge har de aldrig stannat tidigare. Jag lyckade med mitt försök att "dela med mig" - lät dem mata liten, hålla liten, gosa med liten - trots att det egentligen är lite väl mycket för honom så här pass tidigt i hans vistelse hos oss. Men, allt detta gos, mys och annat kul gick väldigt fint - han charmar byxorna av vem som helst och är faktiskt väldigt, väldigt snäll.
Men, alla proppar gick då jag vid ett tillfälle försökte klä på liten nattkläder efter ett bad, blödbyte och nagelklippning - vid det tillfället var liten redan lite upprörd - då samtliga farföräldrar står och både kommenterar min framgång samt peppar liten med allmänt stoj, som gjorde liten skvatt galen. Alldeles tokarg blev jag då svärmor tyckte att det bara skulle vara roligt och bra om liten skrek och grät lite - vilket är rätt lätt att frammana om han ligger för länge på mage - och visst började liten skrika. Här vill jag gärna sätta upp en tumme för min man, det var han som ingrep och undrade vilken vitsen med att bråka med liten egentligen är.
Nåväl, allt som allt var besöket hur lyckat och fint som helst, men, jag tycker att det är konstigt att jag reagerar så traditionellt på hur generation +1 tycker att saker skall skötas.
Ja, jag skulle väl vilja vara hur okonventionell och liberal som helst, men är det kanske inte? Eller, så är det bara modersinstinkten som vaknar och reser sig och försvarar det som försvaras skall?
Älsklingsbebis. Han har lärt sig att vända sig från rygg till mage och tillbaka. Finaste.
Å ena sidan är jag fortfarande den jag hela tiden varit, den som inte fick barn. Som hade och har envisa åsikter om hur de som har barn gör eller inte gör. Å andra sidan - jag har ju fått en liten pojke till låns nu. Och här, på den här sidan, trillar jag i så många fällor jag egentligen inte vill falla.
Ett par exempel; vi tog oss en tur till lilla staden intill igår, mest för att komma ut och för att göra något åt litens urusla leksakssortiment. Herre du milde. Nu är jag den, helt plötsligt, som tycker att utomhus erbjuder så många faror. Det är snömodd upp till knäna och vagnen girar och gud, andas han och måste dehär affärerna verkligen vara så svåra att komma in i? Samtidigt uppstod också riktig fara - då vi var på väg in i ett köpcenterhelvete utan like så visade sig att glastaket regnade ner i ett elakt splitter. Vi undkom utan katastrof.
Farföräldrarna har varit på besök i ett par dagar (!) - så länge har de aldrig stannat tidigare. Jag lyckade med mitt försök att "dela med mig" - lät dem mata liten, hålla liten, gosa med liten - trots att det egentligen är lite väl mycket för honom så här pass tidigt i hans vistelse hos oss. Men, allt detta gos, mys och annat kul gick väldigt fint - han charmar byxorna av vem som helst och är faktiskt väldigt, väldigt snäll.
Men, alla proppar gick då jag vid ett tillfälle försökte klä på liten nattkläder efter ett bad, blödbyte och nagelklippning - vid det tillfället var liten redan lite upprörd - då samtliga farföräldrar står och både kommenterar min framgång samt peppar liten med allmänt stoj, som gjorde liten skvatt galen. Alldeles tokarg blev jag då svärmor tyckte att det bara skulle vara roligt och bra om liten skrek och grät lite - vilket är rätt lätt att frammana om han ligger för länge på mage - och visst började liten skrika. Här vill jag gärna sätta upp en tumme för min man, det var han som ingrep och undrade vilken vitsen med att bråka med liten egentligen är.
Nåväl, allt som allt var besöket hur lyckat och fint som helst, men, jag tycker att det är konstigt att jag reagerar så traditionellt på hur generation +1 tycker att saker skall skötas.
Ja, jag skulle väl vilja vara hur okonventionell och liberal som helst, men är det kanske inte? Eller, så är det bara modersinstinkten som vaknar och reser sig och försvarar det som försvaras skall?
Älsklingsbebis. Han har lärt sig att vända sig från rygg till mage och tillbaka. Finaste.
söndag 28 februari 2010
Den första veckan.
Vi firar vår första vecka som en familj med barn idag. Champagnen ligger för avkylning, svärmor och svärfar kommer på sitt första besök - det första besöket under vilket de kunde kalla sig farmor och farfar.
Champagnen korkas också för att fira att liten idag blir sex månader!
Han är - fortfarande - söt som en karamell, underbar!
Champagnen korkas också för att fira att liten idag blir sex månader!
Han är - fortfarande - söt som en karamell, underbar!
fredag 26 februari 2010
Min man, vår son.
Min man är uppenbart tagen av hur väl jag tar hand om vår son (jösses så det snurrar till i magen då jag skriver så!) eller djupt skärrad över hur tungt han tyckte det var att vara ensam hemma med liten i en timme.
Han kom hem med blommor, han ville ge mig blommor som ett tecken på hur mycket han uppskattar min goda hand med liten, samt mitt oerhörda lugn och tålamod med den samme.
Det kändes väldigt, väldigt, fint. Också för att min man inte direkt är prins of romantik om man uttrycker det snällt.
Vår son igen, ja, han är jättesnubig fortfarande. Det gör att han sover lika oroligt som de nyblivna föräldrarna. Det gör att han - och de nyblivna föräldrarna - är lite trötta på dagen. Sonen är dessutom lite gnällig. Jag, jag är fortfarande blott innerligt salig.
Han kom hem med blommor, han ville ge mig blommor som ett tecken på hur mycket han uppskattar min goda hand med liten, samt mitt oerhörda lugn och tålamod med den samme.
Det kändes väldigt, väldigt, fint. Också för att min man inte direkt är prins of romantik om man uttrycker det snällt.
Vår son igen, ja, han är jättesnubig fortfarande. Det gör att han sover lika oroligt som de nyblivna föräldrarna. Det gör att han - och de nyblivna föräldrarna - är lite trötta på dagen. Sonen är dessutom lite gnällig. Jag, jag är fortfarande blott innerligt salig.
torsdag 25 februari 2010
En timme, en minut.
Det är alltså jag som är hemma med liten nu till en början.
I fråga om fosterbarn, så gäller inga av de i övrigt lagstadgade ledighetsrättigheterna, för adoptivföräldrar gäller tex. föräldraledighet och vårdledighet. Jag använder nu all min semester, innestående, kommande och också semesterpengen omräknad till ledig tid - samt en lång sträcka med alterneringsledighet för att få vara hemma.
Min man gick på jobb, som "normalt" - hur normalt det nu kan vara med ett litet barn hemma - ett ooops-how-did-this-happen-barn dessutom - på måndag och sedan dess är det liten och jag om dagarna. Jag önskar ur djupet av mitt hjärta att min man kunde dela dehär första dagarna med oss, men, det är faktiskt bättre, med tanke på liten, att det bara är en person han behöver lära känna de första dagarna.
Jag tycker själv - ja, det är ingen annan här hemma och bedömer prestationen - att jag och vi klarar oss rätt bra. På något sätt känns det som om det här med att vara mamma, att det finns i mig, på något konstigt och fullständigt naturligt sätt. Jag tycker inte att litens gråt skär i örat - det har jag alltid tyckt att barns gråt gör, och jag tycker inte att hans bajs luktar skit (förlåt...). Jag får fler och fler breda, tandlösa leenden (det är litens leende jag avser, jag är inte riktigt där vid tandlös ännu) och de får mig att dö en smula varje gång.
Vi har fått någon form av rutin, absolut inte säkert att det är en likadan rutin liten tidigare följde - och den fungerar rätt bra. Ännu. Vi är fullkomligt förpuppade. Vi snurrar runt varandra totalt omedvetna om omvärlden (rådet är att man skall vara fokuserad och koncentrerad inom familjen i en vecka, eller två, eller så länge barnet kräver det) - och det leder till absolut glåmighet (på mig i detta fall) och också det är okej.
Igår var jag faktiskt ute i en timme. Jag grävde fram bilen ur snön och körde till butiken för att småhandla. Det var fullständigt snurrigt att vara ute och utan liten. Jag är osäker på att jag följde alla trafikregler? Då jag närmade mig vårt hem ringer min man, som firat sin första tumistimme med liten, och undrar när jag tänker komma hem?
Åh. Gulligaste två. Liten hade krävt att få vara i famnen hela tiden och enligt min man kan man inte göra något med en liten i famnen. Hah! Det är inte utan viss stolthet jag konstaterar (enbart för mig själv, jag har ju tränat i flere dagar) att en god kvinna klarar sig själv! För det går ju, att plocka fram flaskan (napp-, inte vin-) och montera in ersättningen, få på nappen och se till att liten får mat. Om det är mat han vill ha, det är ibland osäkert och han får små fnatt om man tolkar honom fel. Samtidigt skär det i mitt hjärta då liten, efter att mjölk landar i lilla magen, sonikt slocknar i min famn, allt inom loppet av tio minuter, då min man säger att det ser så lätt ut då jag gör det.
Det är därför min man har liten-passet hela veckoslutet. Så att han också får känna hur naturligt allt egentligen löper, och lär sig att inte tappa tomaterna då liten får fnatt. För det får han. Ofta flere gånger i timmen.
I morgon utsätts vi för den första myndighetskontrollen (insert warmth in tone here) - det är vår socialmedarbetare som vi jobbat med i ett år nu, som kommer hem för att kolla hur vi kommit igång. Det skall bli roligt - hon har inte träffat liten ännu - och det skall bli roligt att få visa upp resultatet av också hennes arbete och insats.
Nu är dagssömnen soven, jag hoppas på ett leende då jag tittar över sängkanten.
I fråga om fosterbarn, så gäller inga av de i övrigt lagstadgade ledighetsrättigheterna, för adoptivföräldrar gäller tex. föräldraledighet och vårdledighet. Jag använder nu all min semester, innestående, kommande och också semesterpengen omräknad till ledig tid - samt en lång sträcka med alterneringsledighet för att få vara hemma.
Min man gick på jobb, som "normalt" - hur normalt det nu kan vara med ett litet barn hemma - ett ooops-how-did-this-happen-barn dessutom - på måndag och sedan dess är det liten och jag om dagarna. Jag önskar ur djupet av mitt hjärta att min man kunde dela dehär första dagarna med oss, men, det är faktiskt bättre, med tanke på liten, att det bara är en person han behöver lära känna de första dagarna.
Jag tycker själv - ja, det är ingen annan här hemma och bedömer prestationen - att jag och vi klarar oss rätt bra. På något sätt känns det som om det här med att vara mamma, att det finns i mig, på något konstigt och fullständigt naturligt sätt. Jag tycker inte att litens gråt skär i örat - det har jag alltid tyckt att barns gråt gör, och jag tycker inte att hans bajs luktar skit (förlåt...). Jag får fler och fler breda, tandlösa leenden (det är litens leende jag avser, jag är inte riktigt där vid tandlös ännu) och de får mig att dö en smula varje gång.
Vi har fått någon form av rutin, absolut inte säkert att det är en likadan rutin liten tidigare följde - och den fungerar rätt bra. Ännu. Vi är fullkomligt förpuppade. Vi snurrar runt varandra totalt omedvetna om omvärlden (rådet är att man skall vara fokuserad och koncentrerad inom familjen i en vecka, eller två, eller så länge barnet kräver det) - och det leder till absolut glåmighet (på mig i detta fall) och också det är okej.
Igår var jag faktiskt ute i en timme. Jag grävde fram bilen ur snön och körde till butiken för att småhandla. Det var fullständigt snurrigt att vara ute och utan liten. Jag är osäker på att jag följde alla trafikregler? Då jag närmade mig vårt hem ringer min man, som firat sin första tumistimme med liten, och undrar när jag tänker komma hem?
Åh. Gulligaste två. Liten hade krävt att få vara i famnen hela tiden och enligt min man kan man inte göra något med en liten i famnen. Hah! Det är inte utan viss stolthet jag konstaterar (enbart för mig själv, jag har ju tränat i flere dagar) att en god kvinna klarar sig själv! För det går ju, att plocka fram flaskan (napp-, inte vin-) och montera in ersättningen, få på nappen och se till att liten får mat. Om det är mat han vill ha, det är ibland osäkert och han får små fnatt om man tolkar honom fel. Samtidigt skär det i mitt hjärta då liten, efter att mjölk landar i lilla magen, sonikt slocknar i min famn, allt inom loppet av tio minuter, då min man säger att det ser så lätt ut då jag gör det.
Det är därför min man har liten-passet hela veckoslutet. Så att han också får känna hur naturligt allt egentligen löper, och lär sig att inte tappa tomaterna då liten får fnatt. För det får han. Ofta flere gånger i timmen.
I morgon utsätts vi för den första myndighetskontrollen (insert warmth in tone here) - det är vår socialmedarbetare som vi jobbat med i ett år nu, som kommer hem för att kolla hur vi kommit igång. Det skall bli roligt - hon har inte träffat liten ännu - och det skall bli roligt att få visa upp resultatet av också hennes arbete och insats.
Nu är dagssömnen soven, jag hoppas på ett leende då jag tittar över sängkanten.
onsdag 24 februari 2010
Dag tre.
Trots att jag, den här gången, inte varit gravid en sekund för att befinna mig i denna underbara situation, så tror jag att det finns en sak jag delar med mammor som fött sina barn. Hjärnan, gravidhjärnan som den brukar kallas, den har jag definitivt drabbats av.
Jag har svårt att formulera mig, jag har svårt att komma ihåg hur mycket liten har druckit, hur många gånger jag varit uppe med honom under natten och vad vi egentligen höll på med. Men, det här tillståndet är underbart och orsaken är än underbarare.
Det finns mycket som i övrigt skiljer det här föräldraskapet från det biologiska ditot. Det som sysselsätter mig och oss mest just nu är att försöka luska reda på vad alla signaler, ljud och oljud betyder - liten är en väldigt bestämd herreman och hans temperament är inte att ta miste på. Jag har dragit nitlott några gånger då jag tänkt förse honom med föda - ni kan inte ana hur förolämpad han kan bli då jag inte fattar galoppen. Det jag tror kan vara en skillnad i fråga om mitt föräldraskap i förhållande till ett bilogiskt dito, det är att man under tillkomsten av ett biologiskt barn "lär sig tillsammans" - medan den här lille typen har lärt sig tillsammans med någon annan under uppstarten av sitt liv, och nu kan han inte riktigt smälta att jag inte förstår honom bums på momangen. Vilket han inte skall behöva stå ut med speciellt länge hoppas jag.
Startvikten på en sex månader gammal bebis är en helt annan än på de biologiska barnen. Jag kan lugnt konstatera att eventuella Zumbalektioner i mitt fall är helt onödiga. Min rygg känns som om den vore åttio år gammal! Men, det får den gärna göra. Min rygg får gärna åldras ännu det dubbla, det finns inget jag hellre gör än håller liten i famn. Han doftar bebis.
...jo, han doftar också kräks och bajs.
Han är underbar. Idag fick han ett första ljudligt gladfnatt. Behöver jag säga att mitt hjärta känns som om det skulle spricka också under ögonblick som det?
Jag har svårt att formulera mig, jag har svårt att komma ihåg hur mycket liten har druckit, hur många gånger jag varit uppe med honom under natten och vad vi egentligen höll på med. Men, det här tillståndet är underbart och orsaken är än underbarare.
Det finns mycket som i övrigt skiljer det här föräldraskapet från det biologiska ditot. Det som sysselsätter mig och oss mest just nu är att försöka luska reda på vad alla signaler, ljud och oljud betyder - liten är en väldigt bestämd herreman och hans temperament är inte att ta miste på. Jag har dragit nitlott några gånger då jag tänkt förse honom med föda - ni kan inte ana hur förolämpad han kan bli då jag inte fattar galoppen. Det jag tror kan vara en skillnad i fråga om mitt föräldraskap i förhållande till ett bilogiskt dito, det är att man under tillkomsten av ett biologiskt barn "lär sig tillsammans" - medan den här lille typen har lärt sig tillsammans med någon annan under uppstarten av sitt liv, och nu kan han inte riktigt smälta att jag inte förstår honom bums på momangen. Vilket han inte skall behöva stå ut med speciellt länge hoppas jag.
Startvikten på en sex månader gammal bebis är en helt annan än på de biologiska barnen. Jag kan lugnt konstatera att eventuella Zumbalektioner i mitt fall är helt onödiga. Min rygg känns som om den vore åttio år gammal! Men, det får den gärna göra. Min rygg får gärna åldras ännu det dubbla, det finns inget jag hellre gör än håller liten i famn. Han doftar bebis.
...jo, han doftar också kräks och bajs.
Han är underbar. Idag fick han ett första ljudligt gladfnatt. Behöver jag säga att mitt hjärta känns som om det skulle spricka också under ögonblick som det?
måndag 22 februari 2010
Alltid redo, aldrig färdig.
Jag skrev att allt var färdigt i mitt senaste inlägg. Det stämmer inte.
Jag inser nu att jag och vi var så redo man kan vara, men färdiga - det blir vi aldrig. Det enda vi kan göra är att göra så gott vi kan.
Han är hemma! Liten herreman på sex månader kom hem med oss igår. Före vi kom hem tillbringade vi ett dygn på stället där han bott ända sedan sin födelse - och allt har varit ett enda rus av känslor de senaste dagarna - och veckorna.
Han är underbar. Han är världens finaste.
Jag kommer att orda tusen och ett ord om liten, jag lovar. Men det är inte dags för det riktigt ännu. För annat pockar på.
Jag inser nu att hela vår utbildning inför vår liten, att den går ut på rätt mycket regler och lag. Det handlar om besvärliga förhållanden och om en evinnerlig kamp mot myndigheter. Det handlar väldigt lite om liten.
För han är, precis som de flesta andra barn i världen, bara ett barn då han anländer i världen. Han bryr sig strunt om vem, vad och varför - han vill bara ha det bra. Och det - det är vår uppgift nu, att se till att han har det bra. Gärna bäst i världen - sett med våra ögon, då. Uppgiften är så stor och allvarlig att jag är lite skräckslagen, lite paralyserad av den just nu.
Det river i mig att se att liten inte riktigt vet var han hamnat, det gör honom lite orolig. Det är en omställning precis lika stor för honom som han är för oss. Han är säkert lika skräckslagen och paralyserad han.
På en lite mindre allvarlig nivå, så har liten råkat få en riktig dunderförkylning och jag märker redan nu att jag oroar mig, han är inte speciellt intresserad av att varken äta eller dricka och jag misstänker att han har ont i öronen. Borde jag ta honom till doktorn? Nu eller senare. Blir det för mycket för litenom också doktor skall kopplas in i dehär, för liten, hysteriska dagarna?
Tänk att jag får grubbla över saker som dessa. Bebisgrejer.
Det här är stort, det är ett mirakel.
Jag inser nu att jag och vi var så redo man kan vara, men färdiga - det blir vi aldrig. Det enda vi kan göra är att göra så gott vi kan.
Han är hemma! Liten herreman på sex månader kom hem med oss igår. Före vi kom hem tillbringade vi ett dygn på stället där han bott ända sedan sin födelse - och allt har varit ett enda rus av känslor de senaste dagarna - och veckorna.
Han är underbar. Han är världens finaste.
Jag kommer att orda tusen och ett ord om liten, jag lovar. Men det är inte dags för det riktigt ännu. För annat pockar på.
Jag inser nu att hela vår utbildning inför vår liten, att den går ut på rätt mycket regler och lag. Det handlar om besvärliga förhållanden och om en evinnerlig kamp mot myndigheter. Det handlar väldigt lite om liten.
För han är, precis som de flesta andra barn i världen, bara ett barn då han anländer i världen. Han bryr sig strunt om vem, vad och varför - han vill bara ha det bra. Och det - det är vår uppgift nu, att se till att han har det bra. Gärna bäst i världen - sett med våra ögon, då. Uppgiften är så stor och allvarlig att jag är lite skräckslagen, lite paralyserad av den just nu.
Det river i mig att se att liten inte riktigt vet var han hamnat, det gör honom lite orolig. Det är en omställning precis lika stor för honom som han är för oss. Han är säkert lika skräckslagen och paralyserad han.
På en lite mindre allvarlig nivå, så har liten råkat få en riktig dunderförkylning och jag märker redan nu att jag oroar mig, han är inte speciellt intresserad av att varken äta eller dricka och jag misstänker att han har ont i öronen. Borde jag ta honom till doktorn? Nu eller senare. Blir det för mycket för litenom också doktor skall kopplas in i dehär, för liten, hysteriska dagarna?
Tänk att jag får grubbla över saker som dessa. Bebisgrejer.
Det här är stort, det är ett mirakel.
fredag 19 februari 2010
Desinfektion i kvällningen.
Barnsängen är riggad. Skötbordet står färdigt. Vagnen står i arbetsrummet och bilstolen är monterad.
Allt är så redo det kan bli. För Liten. För Liten som kommer hem till oss på söndag. Jag ryggar tillbaka, det känns så otroligt konstigt att det står barnsaker riggade i vårt hem. Barnsaker i vårt hem!
Eller, bebissaker skall jag väl egentligen säga. Jag har just gjort ett storkok, jag desinfekterade nappar, tuttflaskor och skedar.
Åh.
Allt är så redo det kan bli. För Liten. För Liten som kommer hem till oss på söndag. Jag ryggar tillbaka, det känns så otroligt konstigt att det står barnsaker riggade i vårt hem. Barnsaker i vårt hem!
Eller, bebissaker skall jag väl egentligen säga. Jag har just gjort ett storkok, jag desinfekterade nappar, tuttflaskor och skedar.
Åh.
onsdag 17 februari 2010
Racerfart.
Det är inte på pin kiv jag låter bli att uppdatera. Det är brådskan som håller mig från bloggen, både min egen och andras.
Orsaken till brådskan är enkel. Stor och ofattbar.
Såhär två veckor efter samtalet med stort S vill jag att ni skall vara de första att veta att vårt barn flyttar hem till oss på söndag. På söndag!
Orsaken till brådskan är enkel. Stor och ofattbar.
Såhär två veckor efter samtalet med stort S vill jag att ni skall vara de första att veta att vårt barn flyttar hem till oss på söndag. På söndag!
fredag 12 februari 2010
Idag kom tårarna.
Idag började jag gråta första gången, det efter allt det som hänt under de senaste dagarna.
Det är lyckliga tårar.
I dehär tårarna finns så mycket längtan, saknad, spänning, förväntan och kärlek.
Det känns skönt att fälla dehär tårarna.
Det är lyckliga tårar.
I dehär tårarna finns så mycket längtan, saknad, spänning, förväntan och kärlek.
Det känns skönt att fälla dehär tårarna.
torsdag 11 februari 2010
Att tänka med en normal hjärna.
Det är otänkbart just nu. Jag tänker till 100% på en sak som jag inte riktigt förstått ännu. Att tänka på saker jag eventuellt kunde tänkas förstå, det är omöjligt, för jag tänker bara på det mest fantastiska. Det är ett sant ekorrhjul jag befinner mig i!
Tack för alla fina kommentarer! Det värmer mitt gamla hjärta, att ni gläds med mig och oss!
Gällande liten och informationen om människan som skall flytta in hos oss. Tröskeln för att breda ut mig och all basic information om underbarnet är skyhög. Delvis på grund av reglerna, men också för att jag vill att liten skall flytta in hos oss och bli den människa liten är tillsammans med oss innan jag börjar bre ut mig. Så att jag vet vem det är jag lägger ut texten om! Håll ut - historierna kommer högst antagligen att bli både många och långa!
Jag är skamligt dålig på att skriva kommentarer på allt det som händer omkring mig just nu - men jag läser er! Och, som det ser ut just nu, så kommer jag i framtiden att ha lite mer tid att också vara aktiv på andra ställen än i mitt huvud.
Angående den fas vi är inne i just nu -mycket av det vi lärt oss under utbildningen stämmer skrämmande väl.
Samtalet med stort S rubbar på existensen. Fokus skiftar då man får se fotografiet för första gången. Världen förändras då man tittar in i de stora ögonen.
Tack för alla fina kommentarer! Det värmer mitt gamla hjärta, att ni gläds med mig och oss!
Gällande liten och informationen om människan som skall flytta in hos oss. Tröskeln för att breda ut mig och all basic information om underbarnet är skyhög. Delvis på grund av reglerna, men också för att jag vill att liten skall flytta in hos oss och bli den människa liten är tillsammans med oss innan jag börjar bre ut mig. Så att jag vet vem det är jag lägger ut texten om! Håll ut - historierna kommer högst antagligen att bli både många och långa!
Jag är skamligt dålig på att skriva kommentarer på allt det som händer omkring mig just nu - men jag läser er! Och, som det ser ut just nu, så kommer jag i framtiden att ha lite mer tid att också vara aktiv på andra ställen än i mitt huvud.
Angående den fas vi är inne i just nu -mycket av det vi lärt oss under utbildningen stämmer skrämmande väl.
Samtalet med stort S rubbar på existensen. Fokus skiftar då man får se fotografiet för första gången. Världen förändras då man tittar in i de stora ögonen.
Djupa andetag.
Fina ni. Tack för hjälpen.
Ni kan släppa det eventuellt krampaktiga taget om tummarna, ni kan andas ut.
Liten är "vår".
Mötet om liten hölls igår under förmiddagen. Sammanträdet gick bra. Så bra det kan gå. Samtal är förda och överrenskommelser är gjorda.
Sammanträdet avslutades i ett telefonsamtal, ett samtal som delvis kom att vara orsaken till att ni - förlåt - fick krama tummarna hela natten. Telefonsamtalet gick till familjen som har hand om liten just nu - och vi var varmt välkomna att hälsa på.
Vi har träffat liten. Vi har träffat liten!
Liten är underbar! Liten är fantastiskt söt! Liten är helt rätt!
Vi hoppas kunna vara helt rätt för Liten.
Nu, nymornad, sitter jag här och gapar. Tänk att allt det här som händer - att det är på riktigt och att det händer oss.
Lycka.
Ni kan släppa det eventuellt krampaktiga taget om tummarna, ni kan andas ut.
Liten är "vår".
Mötet om liten hölls igår under förmiddagen. Sammanträdet gick bra. Så bra det kan gå. Samtal är förda och överrenskommelser är gjorda.
Sammanträdet avslutades i ett telefonsamtal, ett samtal som delvis kom att vara orsaken till att ni - förlåt - fick krama tummarna hela natten. Telefonsamtalet gick till familjen som har hand om liten just nu - och vi var varmt välkomna att hälsa på.
Vi har träffat liten. Vi har träffat liten!
Liten är underbar! Liten är fantastiskt söt! Liten är helt rätt!
Vi hoppas kunna vara helt rätt för Liten.
Nu, nymornad, sitter jag här och gapar. Tänk att allt det här som händer - att det är på riktigt och att det händer oss.
Lycka.
onsdag 10 februari 2010
Flashback.
Nervositeten smakar metall i munnen. Allt som finns under min hud är i rörelse, på spänn.
Jag, som redan hunnit fira att det mesta ur IVF-karusellen har fallit i glömska, känner igen den här nervositeten. Såhär nervös har jag senast varit då jag suttit på kliniken för några första ultraljud.
Usch.
Håll tummarna. Snälla?
Jag, som redan hunnit fira att det mesta ur IVF-karusellen har fallit i glömska, känner igen den här nervositeten. Såhär nervös har jag senast varit då jag suttit på kliniken för några första ultraljud.
Usch.
Håll tummarna. Snälla?
tisdag 9 februari 2010
Sekunden innan shoppblockaden...
...inträffade det jag bara hört talas om, det jag bara läst andra blogga om, det jag hört andra diskutera.
Innan shoppblockaden drabbade oss hann jag fråga butiksbiträdet en fråga angående ett klädesplagg och fick den snabba motfrågan:
"-Är det till en pojke eller flicka?"
Morr.
Vad svarar man?
Jag blev totalställd. Och gömde mig igår och gömmer mig en stund ännu bakom shoppblockaden.
Jag är fortfarande i någon form av överlycklig skräckslagen hybris över allt det som inträffar - och bara det att jag kan få den mest legendariska frågan av alla ställd får mig att skratta som ett fån.
Men, i längden kommer det här att vara en utmaning - jag kände det igår.
Innan shoppblockaden drabbade oss hann jag fråga butiksbiträdet en fråga angående ett klädesplagg och fick den snabba motfrågan:
"-Är det till en pojke eller flicka?"
Morr.
Vad svarar man?
Jag blev totalställd. Och gömde mig igår och gömmer mig en stund ännu bakom shoppblockaden.
Jag är fortfarande i någon form av överlycklig skräckslagen hybris över allt det som inträffar - och bara det att jag kan få den mest legendariska frågan av alla ställd får mig att skratta som ett fån.
Men, i längden kommer det här att vara en utmaning - jag kände det igår.
måndag 8 februari 2010
Pingpong.
Det är en verklig rollercoaster. Medveten om att jag skriver som en glad lärka på uppers, jag är ju innerligt glad, så är också transportsträckan till det svarta så kort, så kort.
Allt innan mötet på onsdag är helt svartvitt. Glädje - what if? - glädje - what if? - glädje - what if worst case scenario?
Trots att förståndet och socialarbetaren säger att allt är i sin ordning, så känns den glädje som bubblar upp fortfarande förbjuden.
Vi testade idag igen, genom att titta på barngrejer i butiken.
Det går inte.
Shoppblockad.
Skräck.
Och den innerliga, otroliga glädjen.
Allt innan mötet på onsdag är helt svartvitt. Glädje - what if? - glädje - what if? - glädje - what if worst case scenario?
Trots att förståndet och socialarbetaren säger att allt är i sin ordning, så känns den glädje som bubblar upp fortfarande förbjuden.
Vi testade idag igen, genom att titta på barngrejer i butiken.
Det går inte.
Shoppblockad.
Skräck.
Och den innerliga, otroliga glädjen.
Finaste chefen.
Jag måste säga det än en gång; min chef är underbar.
Jag pratade med henne en första gång redan i fredags, två gånger för att vara exakt. Hon ringde mig också igår - och hennes första fråga var om också jag fortfarande seglar längs himlarna av lycka. Hon gör det.
Hon är så innerligt glad för min och vår skull. Glad så att det känns.
Och, i och med att det inte är helt vardagsmat det här med att medarbetare stiger av tåget på detta sättet, det bästa är att hon säger "det ordnar sig, det är klart att det ordnar sig".
Hon är fantastisk. Hon är fantastisk som chef. Hon är fantastisk som människa.
Jag pratade med henne en första gång redan i fredags, två gånger för att vara exakt. Hon ringde mig också igår - och hennes första fråga var om också jag fortfarande seglar längs himlarna av lycka. Hon gör det.
Hon är så innerligt glad för min och vår skull. Glad så att det känns.
Och, i och med att det inte är helt vardagsmat det här med att medarbetare stiger av tåget på detta sättet, det bästa är att hon säger "det ordnar sig, det är klart att det ordnar sig".
Hon är fantastisk. Hon är fantastisk som chef. Hon är fantastisk som människa.
söndag 7 februari 2010
Våga hoppa.
Vi var, i alldeles normal ordning, och handlade i vårt lokala snabbköp igår.
Jag glömde salladen och var tvungen att gå tillbaka några hyllängder. Då jag kommer ikapp min man, hittar jag honom i gången med mjölkersättning, blöjor och babyoljor. Vi stod och tittade på varandra, på sakerna, på varandra och konstaterade - mer eller mindre i mun på varandra - att det känns som om vi gjorde något förbjudet. Att vi måste gå därifrån före vi blir ertappade i fel kvarter.
Så fortsätter det också här hemma, det känns som om vi utmanar ödet då vi ens tänker på att vi borde tänka på vad vi borde tänka på.
Jag glömde salladen och var tvungen att gå tillbaka några hyllängder. Då jag kommer ikapp min man, hittar jag honom i gången med mjölkersättning, blöjor och babyoljor. Vi stod och tittade på varandra, på sakerna, på varandra och konstaterade - mer eller mindre i mun på varandra - att det känns som om vi gjorde något förbjudet. Att vi måste gå därifrån före vi blir ertappade i fel kvarter.
Så fortsätter det också här hemma, det känns som om vi utmanar ödet då vi ens tänker på att vi borde tänka på vad vi borde tänka på.
lördag 6 februari 2010
Glädjekarusellen.
Vi ringde några samtal igår på kvällen, till mina svärföräldrar och till våra syskon. Vi fick alla att gå i fullkomlig spinn.
Tårar, skratt och tusentals frågor.
Det som varit genomgående ända sedan jag fick samtalet på onsdagen är min och vår egen fråga; kan det, vårt liv, helt plötsligt vara helt fantastiskt? Det är en sliten klyscha, men ändå; det känns för bra för att kunna vara sant. Det här är något som händer någon annan, det här händer inte oss.
Då karusellen äntligen kom i spinn så snurrar den med oanad hastighet. En kort guidning genom de senaste och kommande dagarna: jag fick samtalet med stort S på onsdag. Vi träffade våra socialarbetare igår - och fick höra mer om barnet med stort B som skall flytta hem till oss - och skall träffa socialarbetarna på nytt på onsdag. Efter onsdagens träff är det möjligt att träffa barnet.
De tusentals frågorna - det har slagit oss nu, efter onsdagen, att det egentligen är väldigt lite vi kommer att kunna berätta. I samtalen vi ringde igår var frågorna och de svar som uteblev små, små utropstecken, men, vi lär väl klara av dem genom att kort konstatera att vi jobbar under tystnadsplikt. Äh, det där låter både snorkigt och träigt, men så är det nu i alla fall. Att vi - med respekt för barnets föräldrar - inte kommer att kunna säga något om orsakerna som ligger bakom barnets ankomst till oss.
Det känns också då jag sitter här, med bloggen uppslagen framför mig. Jag är så van att skriva precis allt, och jag känner en viss tvekan nu. Nej, det här är inte inlägget som avslutas med att jag slutar blogga nu, men, det är helt solklart att jag inte kommer att kunna berätta allt.
Tids nog kommer jag att berätta vem det är som flyttar hem till oss. Jag lovar.
Först vill jag vara helt säker på att barnet verkligen flyttar hem till oss. Att inget får mig och oss att vakna upp nu för att inse att allt det underbara som hänt oss under de senaste dagarna bara varit en lång önskedröm.
De svarta olyckskorparna svävar fortfarande ovan mitt förvirrade huvud. Det är svårt att tro att det här är veckan då en lycka åter steg in i mitt, vårt liv.
Tårar, skratt och tusentals frågor.
Det som varit genomgående ända sedan jag fick samtalet på onsdagen är min och vår egen fråga; kan det, vårt liv, helt plötsligt vara helt fantastiskt? Det är en sliten klyscha, men ändå; det känns för bra för att kunna vara sant. Det här är något som händer någon annan, det här händer inte oss.
Då karusellen äntligen kom i spinn så snurrar den med oanad hastighet. En kort guidning genom de senaste och kommande dagarna: jag fick samtalet med stort S på onsdag. Vi träffade våra socialarbetare igår - och fick höra mer om barnet med stort B som skall flytta hem till oss - och skall träffa socialarbetarna på nytt på onsdag. Efter onsdagens träff är det möjligt att träffa barnet.
De tusentals frågorna - det har slagit oss nu, efter onsdagen, att det egentligen är väldigt lite vi kommer att kunna berätta. I samtalen vi ringde igår var frågorna och de svar som uteblev små, små utropstecken, men, vi lär väl klara av dem genom att kort konstatera att vi jobbar under tystnadsplikt. Äh, det där låter både snorkigt och träigt, men så är det nu i alla fall. Att vi - med respekt för barnets föräldrar - inte kommer att kunna säga något om orsakerna som ligger bakom barnets ankomst till oss.
Det känns också då jag sitter här, med bloggen uppslagen framför mig. Jag är så van att skriva precis allt, och jag känner en viss tvekan nu. Nej, det här är inte inlägget som avslutas med att jag slutar blogga nu, men, det är helt solklart att jag inte kommer att kunna berätta allt.
Tids nog kommer jag att berätta vem det är som flyttar hem till oss. Jag lovar.
Först vill jag vara helt säker på att barnet verkligen flyttar hem till oss. Att inget får mig och oss att vakna upp nu för att inse att allt det underbara som hänt oss under de senaste dagarna bara varit en lång önskedröm.
De svarta olyckskorparna svävar fortfarande ovan mitt förvirrade huvud. Det är svårt att tro att det här är veckan då en lycka åter steg in i mitt, vårt liv.
fredag 5 februari 2010
Jösses.
Jag är tvungen att nypa mig själv i armen. Gång på gång.
Händer det här? Händer det här oss? Hur kan det här hända oss?
Jag är alldeles överväldigad. Jag är mållös. Jag kan inte tro att det är sant.
Jag får inte riktigt något ur mig nu. Det är så mycket känslor och information. Jag får återkomma senare, förhoppningsvis redan i kväll. Efter att jag ringt mina syskon, efter att vi ringt mina svärföräldrar med beskedet; vi skall få ett barn.
Tänk att jag får ringa det samtalet.
Vi skall få ett barn.
Händer det här? Händer det här oss? Hur kan det här hända oss?
Jag är alldeles överväldigad. Jag är mållös. Jag kan inte tro att det är sant.
Jag får inte riktigt något ur mig nu. Det är så mycket känslor och information. Jag får återkomma senare, förhoppningsvis redan i kväll. Efter att jag ringt mina syskon, efter att vi ringt mina svärföräldrar med beskedet; vi skall få ett barn.
Tänk att jag får ringa det samtalet.
Vi skall få ett barn.
torsdag 4 februari 2010
Samtalet.
Det samtalet.
Det samtal jag bara hört talas om, det samtal jag väntat på, det samtal jag inte trodde jag skulle få.
Det samtalet fick jag igår.
Jag är i upplösningstillstånd. Vi är totalt snurriga i huvudet av den lilla information vi har.
Samtalet, det stämmer det jag hittills hört - man går omkring och tror att man är föreberedd, att man kommer att ta det lite piano då telefonen ringer - och verkligheten är en helt annan.
Samtalet rubbade min värld. Det är verkligen en chock - en gladchock och en chockchock.
Det samtal jag bara hört talas om, det samtal jag väntat på, det samtal jag inte trodde jag skulle få.
Det samtalet fick jag igår.
Jag är i upplösningstillstånd. Vi är totalt snurriga i huvudet av den lilla information vi har.
Samtalet, det stämmer det jag hittills hört - man går omkring och tror att man är föreberedd, att man kommer att ta det lite piano då telefonen ringer - och verkligheten är en helt annan.
Samtalet rubbade min värld. Det är verkligen en chock - en gladchock och en chockchock.
onsdag 3 februari 2010
Shit.
Just nu vill jag bara lakoniskt konstatera att hur man än vänder sig så visar man rumpan åt någon. Eller något.
Men, å andra sidan. Näsan pekar samtidigt alltid åt något håll.
Shit, liksom.
Men, å andra sidan. Näsan pekar samtidigt alltid åt något håll.
Shit, liksom.
tisdag 2 februari 2010
På tal om kontroller.
Finaste Tings blogg får mig att komma ihåg att jag aldrig kallades till en återkoll på IVF-kliniken. Det finns något i mig som får mig att undra varför jag inte kallades till ett eftersnack?
Jag kanske anses vara ett så hopplöst fall att det inte lönar sig att diskutera med mig?
Egentligen vet jag inte ens om jag skulle vilja gå tillbaka för ett samtal med min alldeles underbara IVF-doktor, blotta tanken på att gå in på kliniken får mig att rysa.
Det är lustigt (?) det här - hur långt borta hela IVF-karusellen kan kännas.
Jag kanske anses vara ett så hopplöst fall att det inte lönar sig att diskutera med mig?
Egentligen vet jag inte ens om jag skulle vilja gå tillbaka för ett samtal med min alldeles underbara IVF-doktor, blotta tanken på att gå in på kliniken får mig att rysa.
Det är lustigt (?) det här - hur långt borta hela IVF-karusellen kan kännas.
måndag 1 februari 2010
Februari.
Jag tog time-out på mina funderingar kring faderskapet under helgen. Jag orkade helt enkelt inte tänka mer på det.
Ormbo. Ett ormbo är vad det är.
Februari är här.
Under den här månaden skall jag tillbaka till sjukhuset. För en återkoll. För att se hur saker och ting har utvecklats i mitt underliv. Jag är ju ett levande bevis för att inget utvecklade sig som planerat, nu hoppas jag att allt det oplanerade avvecklat sig.
Vid skampålen ställer jag mig också och konstaterar att jag inte kontaktat vår socialtant ännu - det för att kolla om vi blivit bortglömda eller ej - jag har inte fått det gjort.
Jag är ett mähä.
Ormbo. Ett ormbo är vad det är.
Februari är här.
Under den här månaden skall jag tillbaka till sjukhuset. För en återkoll. För att se hur saker och ting har utvecklats i mitt underliv. Jag är ju ett levande bevis för att inget utvecklade sig som planerat, nu hoppas jag att allt det oplanerade avvecklat sig.
Vid skampålen ställer jag mig också och konstaterar att jag inte kontaktat vår socialtant ännu - det för att kolla om vi blivit bortglömda eller ej - jag har inte fått det gjort.
Jag är ett mähä.
fredag 29 januari 2010
Ännu, om att skriva brev.
Med hänvisning till det förra inlägget.
En av orsakerna till att brevet deltar som ett alternativt tillvägagångssätt, det är det enkla faktum att då skulle bägge föräldrarna (eller vad man nu skall kalla dem?) ställas in för rätta samtidigt. Så mycket som jag kan koordinera postgången i olika länder i alla fall...
För, även om jag hittade dopattesten hemma hos min mamma, så tycker jag att det är lite orättvist mot henne att det bara är hon som skall besvara mina första frågor. Jag tycker att snubben ur det förflutna - the formerly known as my father - borde ställa upp han också.
Jag är väldigt noga med att det skall vara rättvist - också i obehgliga situationer. Man kan lugnt konstatera att jag är väldigt svartvit. Det är den andra käpphästen i mitt liv. Den galopperar i kapp med skammen.
En av orsakerna till att brevet deltar som ett alternativt tillvägagångssätt, det är det enkla faktum att då skulle bägge föräldrarna (eller vad man nu skall kalla dem?) ställas in för rätta samtidigt. Så mycket som jag kan koordinera postgången i olika länder i alla fall...
För, även om jag hittade dopattesten hemma hos min mamma, så tycker jag att det är lite orättvist mot henne att det bara är hon som skall besvara mina första frågor. Jag tycker att snubben ur det förflutna - the formerly known as my father - borde ställa upp han också.
Jag är väldigt noga med att det skall vara rättvist - också i obehgliga situationer. Man kan lugnt konstatera att jag är väldigt svartvit. Det är den andra käpphästen i mitt liv. Den galopperar i kapp med skammen.
torsdag 28 januari 2010
Teoretiserande.
Jag återkommer till teoretiserandet, men först av allt; ni är helt otroliga! Helt otroligt fantastiska.
Jag hoppas jag kunde förmedla det - hur nära ni känns. Att ni är de bästa av öron, de finaste av hjärtan och de klokaste av människa.
Teoretiserandet. I och med att jag och alla med mig vet exakt vad jag måste göra (schas, skammen, schas!) så trillar jag runt kring det enkla, hur?
Mina föräldrar har träffats en gång under de senaste tjugo åren. På vårt bröllop. Man kan lugnt prata om svala förhållanden, tänk "det står istappar i backen". Att få dem samlade runt ett bord för en pratstund om detta är inte aktuellt med andra ord. Att de bor i olika land, det underlättar inte precis. Konferenstelefon känns lite "The office" - och då inte på det komiska sättet... Prata med dem enskilt? Det skulle bli per telefon - och det känns inte bra. Jag är lite rädd för att det finns en chans för alla parter att slingra sig och mina föräldrar är lätt lomhörda.
Skriva brev? Två identiska brev. Kanske. Det har drag av att lämna över bollen, ingen första chans på att ställa följdfrågor. Jag har ju författat brev tidigare - de har blivit allt från stulna av andra familjemedlemmar till helt obesvarade - inte en bra back-catalogue om man säger så.
Så, jag ställer er frågan.
Hur?
Jag hoppas jag kunde förmedla det - hur nära ni känns. Att ni är de bästa av öron, de finaste av hjärtan och de klokaste av människa.
Teoretiserandet. I och med att jag och alla med mig vet exakt vad jag måste göra (schas, skammen, schas!) så trillar jag runt kring det enkla, hur?
Mina föräldrar har träffats en gång under de senaste tjugo åren. På vårt bröllop. Man kan lugnt prata om svala förhållanden, tänk "det står istappar i backen". Att få dem samlade runt ett bord för en pratstund om detta är inte aktuellt med andra ord. Att de bor i olika land, det underlättar inte precis. Konferenstelefon känns lite "The office" - och då inte på det komiska sättet... Prata med dem enskilt? Det skulle bli per telefon - och det känns inte bra. Jag är lite rädd för att det finns en chans för alla parter att slingra sig och mina föräldrar är lätt lomhörda.
Skriva brev? Två identiska brev. Kanske. Det har drag av att lämna över bollen, ingen första chans på att ställa följdfrågor. Jag har ju författat brev tidigare - de har blivit allt från stulna av andra familjemedlemmar till helt obesvarade - inte en bra back-catalogue om man säger så.
Så, jag ställer er frågan.
Hur?
onsdag 27 januari 2010
Skam.
Skammen, den skammen.
Dte är något vrickat med mig. Eller det är fler saker som är lite på hälft i mitt huvud, men skammen - den har jag ett riktigt vrickat förhållande till.
Ett gott exempel är "incidenten med den icke-förväntade fadern" som jag nu lyckats ro ihop. Då jag stod med dopattesten i min hand och på något sätt försökte ta in det jag läste - då var skammen den första känsla som bubblade upp. Innan jag ens hann förstå vad det var jag läste så blev jag så oerhört förlägen.
Jag stod och skämdes som en hund.
Och det är väldigt typiskt mig - min reaktion på också andras tabbar, fel, misstag, plumpa påhopp och obehagliga överraskningar, är oftast den att jag skäms.
I det här fallet var skamattacken så stor att jag - bevisligen - inte ens kan ta in det jag nu "vet". Än mindre att jag kunde ha förmått mig rusa in till min mamma för att ställa henne mot väggen.
Jag skulle vilja vara just en sådan, en rakt-på-sak-människa, som säger och frågar rakt ut vad det är jag har på hjärtat. Men, det är inte rakt-på-sak jag har på hjärtat. Det är skam jag har i hjärtat.
Jag har suttit så många timmar på terapeutens soffa att jag vet vad denna skam kan bero på - jag är inte värd så mycket att jag skulle behöva få veta vem som egentligen är min far (eller att bli älskad, eller att bli uppskattad, eller att bli respekterad, men det är andra områden i detta nu).
Nu, och nu hör jag min terapeuts röst skalla i mitt huvud, är det min sak att antingen välja att sätta ner foten och få kräva att veta hur det egentligen står till - att själv välja att bli behandlad med respekt. Eller, det andra alternativet - att väja. Att bekräfta att jag också själv anser att en roll som golvmatta passar mig ypperligt.
Jag vill välja det första alternativet och inser också att det är det jag måste göra - men, brottningsmatchen med skammen kan dra ut på tiden...
Det surrar fortfarande i mitt huvud. Det som surrar är "lättast" att återge i franska streck:
- det måste ju finnas en orsak till att det står en främmande mans namn på min dopattest, mannen har ju deltagit i mitt dop.
- det finns foton på mig då jag är rätt liten, på vilka det är det jag trodde är min far som håller mig i sin famn. Är det arrangerade foton? När har min mor och det jag trodde var min far egentligen träffats?
- det jag trodde var min far vet att jag inte är hans barn?
- då jag tänker på det så har jag egentligen inte sett några handlingar som skulle innehålla bevismaterial på att det jag trodde var min far egentligen är det?
- hur har mina föräldrar resonerat då de bestämt sig för att inte berätta hur det står till? Det kanske inte finns något att berätta?
- mina farföräldrar, vet de något? Om jag inte är deras barnbarn, då har de inga barnbarn?
- om det inte är mina farföräldrar jag ansvarat för under de senaste åren, då kan jag anse att det jag trodde var min far har använt mig som piga under de år han varit ointresserad?
- tänk om min frustration över det struliga förhållandet till mannen som kallats min far - tänk om jag skällt på fel träd under hela mitt liv? Den andra snubben - dopattestmannen - honom har jag ju inte ens börjat behandla? Äh, det kan ju hända att han inte ens lever längre?
Hur i helvete kan ett liv, mitt liv, vara såhär jävla struligt icke-lineärt? Jag vill ha ett normalt liv.
Jag vill vara en medelsvensson, med en mamma och en pappa och ett par välkammade syskon.
Nåväl, det här är ett par rader förvirrat ösande ur skammen.
Jag vet vad jag måste göra. Men, jag vill inte.
Dte är något vrickat med mig. Eller det är fler saker som är lite på hälft i mitt huvud, men skammen - den har jag ett riktigt vrickat förhållande till.
Ett gott exempel är "incidenten med den icke-förväntade fadern" som jag nu lyckats ro ihop. Då jag stod med dopattesten i min hand och på något sätt försökte ta in det jag läste - då var skammen den första känsla som bubblade upp. Innan jag ens hann förstå vad det var jag läste så blev jag så oerhört förlägen.
Jag stod och skämdes som en hund.
Och det är väldigt typiskt mig - min reaktion på också andras tabbar, fel, misstag, plumpa påhopp och obehagliga överraskningar, är oftast den att jag skäms.
I det här fallet var skamattacken så stor att jag - bevisligen - inte ens kan ta in det jag nu "vet". Än mindre att jag kunde ha förmått mig rusa in till min mamma för att ställa henne mot väggen.
Jag skulle vilja vara just en sådan, en rakt-på-sak-människa, som säger och frågar rakt ut vad det är jag har på hjärtat. Men, det är inte rakt-på-sak jag har på hjärtat. Det är skam jag har i hjärtat.
Jag har suttit så många timmar på terapeutens soffa att jag vet vad denna skam kan bero på - jag är inte värd så mycket att jag skulle behöva få veta vem som egentligen är min far (eller att bli älskad, eller att bli uppskattad, eller att bli respekterad, men det är andra områden i detta nu).
Nu, och nu hör jag min terapeuts röst skalla i mitt huvud, är det min sak att antingen välja att sätta ner foten och få kräva att veta hur det egentligen står till - att själv välja att bli behandlad med respekt. Eller, det andra alternativet - att väja. Att bekräfta att jag också själv anser att en roll som golvmatta passar mig ypperligt.
Jag vill välja det första alternativet och inser också att det är det jag måste göra - men, brottningsmatchen med skammen kan dra ut på tiden...
Det surrar fortfarande i mitt huvud. Det som surrar är "lättast" att återge i franska streck:
- det måste ju finnas en orsak till att det står en främmande mans namn på min dopattest, mannen har ju deltagit i mitt dop.
- det finns foton på mig då jag är rätt liten, på vilka det är det jag trodde är min far som håller mig i sin famn. Är det arrangerade foton? När har min mor och det jag trodde var min far egentligen träffats?
- det jag trodde var min far vet att jag inte är hans barn?
- då jag tänker på det så har jag egentligen inte sett några handlingar som skulle innehålla bevismaterial på att det jag trodde var min far egentligen är det?
- hur har mina föräldrar resonerat då de bestämt sig för att inte berätta hur det står till? Det kanske inte finns något att berätta?
- mina farföräldrar, vet de något? Om jag inte är deras barnbarn, då har de inga barnbarn?
- om det inte är mina farföräldrar jag ansvarat för under de senaste åren, då kan jag anse att det jag trodde var min far har använt mig som piga under de år han varit ointresserad?
- tänk om min frustration över det struliga förhållandet till mannen som kallats min far - tänk om jag skällt på fel träd under hela mitt liv? Den andra snubben - dopattestmannen - honom har jag ju inte ens börjat behandla? Äh, det kan ju hända att han inte ens lever längre?
Hur i helvete kan ett liv, mitt liv, vara såhär jävla struligt icke-lineärt? Jag vill ha ett normalt liv.
Jag vill vara en medelsvensson, med en mamma och en pappa och ett par välkammade syskon.
Nåväl, det här är ett par rader förvirrat ösande ur skammen.
Jag vet vad jag måste göra. Men, jag vill inte.
måndag 25 januari 2010
Pappas flicka?
Jag återsåg min mor igår, det är väl ett par år sedan vi sist sågs. Det var mest av en händelse att det blev så och det var egentligen ganska okej.
Det visade sig att min mor har en stor väska med diverse samlade papper och grejs som vi barn åstadkommit då vi var små. I väskan fanns några mappar med hobbymaterial som jag nitiskt samlade på då jag var liten och jag ville gärna ta en titt.
Vilket jag gjorde.
I min familj har den äldre generationen, läs mamma, inte alltid varit så noga med arkiveringen av "viktiga papper". Det blev bevisat också igår.
För bland hullret och bullret i väskan låg också min dopattest.
Enligt dopattesten är det inte det jag trodde var min far som är min far.
Det visade sig att min mor har en stor väska med diverse samlade papper och grejs som vi barn åstadkommit då vi var små. I väskan fanns några mappar med hobbymaterial som jag nitiskt samlade på då jag var liten och jag ville gärna ta en titt.
Vilket jag gjorde.
I min familj har den äldre generationen, läs mamma, inte alltid varit så noga med arkiveringen av "viktiga papper". Det blev bevisat också igår.
För bland hullret och bullret i väskan låg också min dopattest.
Enligt dopattesten är det inte det jag trodde var min far som är min far.
onsdag 20 januari 2010
Asgamen flyger i cirklar...
Hjälporganisationerna som befinner sig i Haiti rapporterar att tiotusentals barn är föräldralösa efter jordbävningen för en vecka sedan.
Är det bara jag som tänker; skicka hit ett - eller flera - nu?
Är det bara jag som tänker; skicka hit ett - eller flera - nu?
måndag 18 januari 2010
Att spela lotto för sig själv.
Nu tänker jag bevisa att jag och vi har utvecklat ett tredje öga. Ni vet ögat som anar sig till graviditeter innan de gravida själv ens vet om det.
Note to self; tisdagen 12.1.2010 fick jag "den känslan" - den att fröken X är gravid.
Jag återkommer med bekräftelse då den kommer.
***
Tack för kommentarerna om att jag borde ligga på vår socialtant. Jag tänker banne mig lyda era order.
Note to self; tisdagen 12.1.2010 fick jag "den känslan" - den att fröken X är gravid.
Jag återkommer med bekräftelse då den kommer.
***
Tack för kommentarerna om att jag borde ligga på vår socialtant. Jag tänker banne mig lyda era order.
söndag 17 januari 2010
Nolluppdatering.
Tack för era fina kommentarer på mitt förra inlägg. Det känns bra att inte vara helt ensam.
Vi har, hade, just fått upp temperaturen lite i vår lilla förhållandeigloo. Då - tadaaa! - visas det ett diskussionsprogram på tv som handlade om "de övergivna barnen". Gästerna i studion; en adopterad kvinna, en man som åkt in och ut på barnhem, samt en fostermamma.
Programmet tog just slut. Vi får se vilken effekt det hade.
Jag lade, under programmets gång, märke till att jag är arg. Inte på mannen den här gången - inte ännu i alla fall - men, på de sociala myndigheterna. Vi har inte hört något från dem på några månader nu. Inte ett knyst.
Jag tycker inte om att mitt och vårt öde ligger i händerna på någon annan. Skall mitt öde ligga i någon annans händer uppskattar jag om det är i händerna på en aktiv motpart.
Jag känner mig osäker på om jag borde vara mer aktiv, borde jag hänga på telefonen och på mailen och böna och be om information, om ett barn?
Jag undrar om vi ens finns i deras register? Det är klart att jag vet att vi finns i deras register, men finns vi aktivt i deras känsloregister, i deras minne, i deras planer? Pratar de om oss? Gör de sitt allt för att alla barn - också vårt - skall hitta sina nya medmänniskor så snabbt som möjligt?
Tänk om vi fortfarande bara finns i en mapp. Under den bokstav med vilket vårt efternamn börjar? Vi ligger rätt långt bak i alfabetet, det kan ju hända att den mer lämpliga familjen alltid hittas innan vår bokstav dyker upp?
En sak går inte riktigt in i huvudet på mig - det lär finnas ett skriande behov av fosterföräldrar.
Varför behövs då inte vi?
Vi har, hade, just fått upp temperaturen lite i vår lilla förhållandeigloo. Då - tadaaa! - visas det ett diskussionsprogram på tv som handlade om "de övergivna barnen". Gästerna i studion; en adopterad kvinna, en man som åkt in och ut på barnhem, samt en fostermamma.
Programmet tog just slut. Vi får se vilken effekt det hade.
Jag lade, under programmets gång, märke till att jag är arg. Inte på mannen den här gången - inte ännu i alla fall - men, på de sociala myndigheterna. Vi har inte hört något från dem på några månader nu. Inte ett knyst.
Jag tycker inte om att mitt och vårt öde ligger i händerna på någon annan. Skall mitt öde ligga i någon annans händer uppskattar jag om det är i händerna på en aktiv motpart.
Jag känner mig osäker på om jag borde vara mer aktiv, borde jag hänga på telefonen och på mailen och böna och be om information, om ett barn?
Jag undrar om vi ens finns i deras register? Det är klart att jag vet att vi finns i deras register, men finns vi aktivt i deras känsloregister, i deras minne, i deras planer? Pratar de om oss? Gör de sitt allt för att alla barn - också vårt - skall hitta sina nya medmänniskor så snabbt som möjligt?
Tänk om vi fortfarande bara finns i en mapp. Under den bokstav med vilket vårt efternamn börjar? Vi ligger rätt långt bak i alfabetet, det kan ju hända att den mer lämpliga familjen alltid hittas innan vår bokstav dyker upp?
En sak går inte riktigt in i huvudet på mig - det lär finnas ett skriande behov av fosterföräldrar.
Varför behövs då inte vi?
måndag 11 januari 2010
Efterfest.
Det är inte de direkta situationerna med gravida magar eller små barn som är det svåra. Det är eftersviterna som är tunga.
I samma sekund som jag mötte den gravida kusinens mage visste jag att det kommer att bli några tunga dagar. För det är så det fungerar - vilken som helst påminnelse om att alla andra får det att fungera, det gör att vi, min man och jag trillar ner i det där förbannade svarta hålet.
Eller, det är min man som trillar och jag är tvungen att följa med.
Gårdagen gick ännu rätt väl, vi var fortfarande ute på vift, bland andra människor. Då är man tvungen att ännu bete sig. Men, så fort vi satte oss i bilen och startade vår hemresa, då satte den sig. Den våta, grå filten.
Tystnad råder.
Det är så in i helvete tungt.
Som jag skrev någon dag före nyår, så har det här redan ett eget mönster. Jag vägrar vara den som rycker upp oss. Jag vägrar vara klassens clown. Det är inte mitt jobb att se till att vi är på gott humör.
Det är därför vi båda trillar ner i det svarta hålet.
En ny, icke-välkommen tanke dök upp i mina tankar igår.
Är det det här som kallas psykisk misshandel? Är det här någon form av psykisk terror?
Det är klart att jag förstår att man, han, är och blir ledsen. Men, det här känns inte rätt. Det känns orättvist. Med handen på hjärtat vet jag inte om jag står ut med det här. Allt annat, men inte det här.
I samma sekund som jag mötte den gravida kusinens mage visste jag att det kommer att bli några tunga dagar. För det är så det fungerar - vilken som helst påminnelse om att alla andra får det att fungera, det gör att vi, min man och jag trillar ner i det där förbannade svarta hålet.
Eller, det är min man som trillar och jag är tvungen att följa med.
Gårdagen gick ännu rätt väl, vi var fortfarande ute på vift, bland andra människor. Då är man tvungen att ännu bete sig. Men, så fort vi satte oss i bilen och startade vår hemresa, då satte den sig. Den våta, grå filten.
Tystnad råder.
Det är så in i helvete tungt.
Som jag skrev någon dag före nyår, så har det här redan ett eget mönster. Jag vägrar vara den som rycker upp oss. Jag vägrar vara klassens clown. Det är inte mitt jobb att se till att vi är på gott humör.
Det är därför vi båda trillar ner i det svarta hålet.
En ny, icke-välkommen tanke dök upp i mina tankar igår.
Är det det här som kallas psykisk misshandel? Är det här någon form av psykisk terror?
Det är klart att jag förstår att man, han, är och blir ledsen. Men, det här känns inte rätt. Det känns orättvist. Med handen på hjärtat vet jag inte om jag står ut med det här. Allt annat, men inte det här.
söndag 10 januari 2010
Dålig fest.
Vi var på kalas i går. En äldre släkting skulle firas.
Det första jag och vi ser då vi kommer in är mannens - min mans - kusin. Kusinen och hennes mage.
Jo. Gravid. Hon blev gravid månaden efter deras bröllop senaste sommar.
Ridå.
Det första jag och vi ser då vi kommer in är mannens - min mans - kusin. Kusinen och hennes mage.
Jo. Gravid. Hon blev gravid månaden efter deras bröllop senaste sommar.
Ridå.
tisdag 5 januari 2010
Dumma, dumma.
Det finns dagar då jag verkligen önskade att jag var ett litet, litet barn. Inte att jag hade ett litet barn, utan att jag var ett barn. Allt för att få kasta mig på golvet och skrika "DUMMA! DUMMA!".
Det skulle jag ha gjort idag. Kastat mig på golvet och skrika DUMMA.
Det är en dag då allt bara gått åt helvete.
Det skulle jag ha gjort idag. Kastat mig på golvet och skrika DUMMA.
Det är en dag då allt bara gått åt helvete.
söndag 3 januari 2010
Gott nytt år!
Också jag och vi har bytt årtionde. Det gick sådär halvbra, inte över förväntning, men inte ett totalt magplask.
Jag hoppas på ett magiskt år. Inte bara för mig själv, utan för alla som behöver en dos magi i livet.
Jag hoppas på ett magiskt år. Inte bara för mig själv, utan för alla som behöver en dos magi i livet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)