Bokslut.

Jag försöker inte göra mig speciell i kväll, också jag vill försöka skriva ner en form av bokslut just idag.

För ett år sedan, på nyårsafton, hade jag nyss inlett mitt första sprayande. En avlägsen bekant ringde mig på nyårsafton för att välkomna det nya året och för att berätta att hon väntade barn. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var skönt att jag redan sprayade, att jag snart skulle vara en av dem som skulle få vänta barn.

Det var så jag inledde år 2008. Naiv, full av tillförsikt gick jag in i det då nya året, det här var året då jag och vi skulle få bli föräldrar. Det slår mig nu, att jag saknar mig så, den jag var då. Jag skulle vilja gå tillbaka till mig själv, jag skulle vilja träffa mig själv för ett år sedan. Jag skulle vilja förbereda mig för ett år sedan på det som komma skulle.

För det kom så mycket, och det som kom, det som hände, det var för mycket och det mesta var riktigt, riktigt dåligt.

Snabbresumén ser ut som följer; tre IVF, en FET, två misslyckade återinföranden, två graviditeter, en operation för utomkvedshavandeskap och en sista graviditet som avslutas per längsta möjliga medicinska variant, som, de facto, fortfarande pågår.

Slutresultatet är inte ens ruta ett, det är minus ruta ett. Under den sista, ännu pågående graviditeten, får jag veta att en graviditet inte längre av läkare rekommenderas, detta i och med faran för mitt liv.

Det är rätt enkelt, att konstatera att år 2008 har varit ett riktigt skitår. Jag har aldrig varit med om något liknande elände tidigare, jag har hatat många stunder av detta pågående apår. Jag är glad att det här skitåret ger vika, att det är året som ger vika och inte jag.

Jag har inte gett vika under det här året, det förundrar mig faktiskt nu. Jag har levt genom hela året, tack vare detta, eller på grund av just detta har jag varit ledsnare än någonsin, min sorg har varit större än någonsin. Men, ändå. Jag finns kvar och skitåret - året som tar stora delar av mina förhoppningar med sig i sin grav - det försvinner. Någonstans inom mig, känner jag stolthet över den oförutsägbara styrka jag funnit.

Det jag också sörjer, det jag också förlorat under detta pågående eländesår, är mitt liv. Jag har helt enkelt inte orkat leva mitt liv under detta år. Jag lider av det, de få som vet, de lider av det, de som inte vet, de lider kanske mest av det. Om jag fick önska mig en sak av det nya året, en inte-barnrelaterad önskning, så är det att jag skall återfå min livslust, mitt engagemang igen. Jag vill inte leva som död.

Det jag gläds över just nu, mitt nyårsfirande i ensamhet till trots, är att jag återfunnit det jag aldrig mer vill eller tänker ta för givet. Min kärlek till min man. Just nu är jag, ut i fingerspetsarna, så övertygad och tacksam över den outsinliga, oceanlika kärleken till just honom, min älskade man.

Han är trygghet, han är värme, han är godhet, han är glädje, han är kärlek.

Jag älskar honom innerligt. Jag förstår det på ett helt annat sätt inför det nya året. Jag är djupt tacksam över att jag får inleda än ett nytt år med just honom vid min sida.

Det mest överraskande året 2008 erbjöd mig, det som gör mig ödmjuk och fylld av värme och vördnad - ja, det är ni, mina bloggvänner. Ni har varit det stöd, den förståelsen, den omutbara och ärliga kompanjon jag behövt just under det här året. Ni är och har varit en sällsam källa till allt det också subtila jag behövt och fått under det värsta året i mitt liv. Ni har fungerat som ljuset i en annars mörk tunnel.

Jag är er evigt tacksam för detta.

Tack för all värme, tack för all kärlek, tack för all omsorg. Tack för den delade sorgen. Tack för den delade glädjen.

Gott nytt år!

Avrundningen på det gamla året tycks bli fin...

Jag har idag blivit delgiven nyheterna om två barn på kommande.

Det känns konstigt. Jag är glad och ledsen på samma gång. En sorglig melodi spelar i min mage.

Såhär svarar du i telefon...

Jag har just pratat med akutmottagningen på sjukhuset som har den goda äran att vara hovleverantör av dåliga och sämre nyheter åt undertecknad. Orsaken till att det var jag som ringde upp och att jag ringde till just akuten är förstås jul- och nyårshelgerna.

Sköterskan som svarade i telefon blev milt sagt konfunderad av mitt samtal, det var lite av ett "do not call us, we will call you" över det hela.

Sköterskan ville först inte säga något, hummade om att hon vill tala med en läkare, att hon inte kan berätta något och så. Vilket jag har full förståelse för, för det är så det säkert går till i kulisserna då jag tidigare blivit uppringd - att läkaren sagt sitt innan jag fått mina besked.

Så, vi var via ett "jag måste absolut prata med läkaren, jag kan inte säga om resultatet är bra eller dåligt före det. Resultatet kan innebärs åtgärder och jag måste kolla vad vi skall göra nu..."

Ojojoj. Ni kan säkert ana er till skräckscenerna som hann dra genom min arma skalle under samtalet så här långt?!? Allt från att värdet stigit till att de hittat något nytt, väldigt fascinerande, som kunde innebära en invit till ett icke-önskat nyårsfirande.

Men, efter många och några få men, så fick jag åtminstone resultatet jag klockade igår:

Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter)
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200 (Tack Storkis! Nu har jag lagt till den saknade nollan på slutet!)
Vecka 7: 1.943

Enligt mig är det ett okej resultat. Höftmåttet lär säga att Hcg:t borde halveras vecka för vecka, så det är nästan ett klockrent resultat. Men, det lilla abret (aber, abret?) öigger fortfarande i det att sköteskan ännu ville kolla läget med läkaren - det trots att både laboratorie- och läkarbesök är fastslagna.

Uh. Det var, all min förståelse till trots, ett riktigt präktigt skolexempel på hur man under ett telefonsamtal kan få en god sak att låta åtminstone lite risig.

Sucka mitt hjärta.

Jag hoppas att telefonen inte ringer.

Ja, så var det kroppen då...

Kroppen, den blev helt orapporterad i det förra inlägget. Uppfriskad av årets sista blodprov, en kort uppdatering (ja, jag utgår från att ni är ytterst intresserade...):

18.12 kom blödningen igång. Som jag skrev före jul så kändes det som om det var självaste hin håle som försökte gröpa sig ur min kropp. Den värsta smärtan satt i ett par dagar, den hade verkligen sina helvetiska stunder. Ännu under helgen före jul oroade jag mig lite för att smärtan gjorde comebacks med jämna mellanrum. Det gick om, själva julfirandet gick smärtfritt.

Blödningen är inte, har inte varit, så kraftig som jag hade trott och till och med önskat mig. Blödningen var ungefär lika långvarig som en normal mens (som jag kommer ihåg den, jag har inte haft mens på tusen år och en natt) - och efter de första två, tre dagarna lika knapp eller riklig som den brukar.

Det som gnager lite på mellandagslugnet - varen icke oroliga, dagarna tillbringas på jobb - är att blödningen kändes så pass knapp att jag är lite orolig för att allt inte skall ha kommit ut. Med risk för att vara äckeldetaljerad, så har det bevisligen funnits något på dryga tre, fyra centimeter som borde exkluderas ur mitt underliv. Jag har, tyvärr, inte sett tillstymmelse till något sådant.

I all dess korthet; om the it-thing inte kommit / kommer ut av sig själv, så måste farbror eller tant doktor leka den hjälpande handen.

Jag skall alldeles strax avsluta byxrapporteringen, jag gör det genom att konstatera att det hela nu övergått till bruna flytningar, och de har envisats med att drälla omkring i snart en vecka nu. Jag skall unna mig lyxen och klaga; flytningarna är otroligt enerverande, de kommer stötvis. Just som jag firat det jag trodde var en avslutning med att inte baxa in trosskydd i mameluckerna, ja, då är det comeback igen.

Så, slutklagat.

Jag var på årets sista blodprov idag. I morgon skall jag ringa akuten - god jul och gott nytt år - därav akutsamtal, och se om tågordningen fortfarande är den korrekta. Nästa vecka är det dags för årets första blodprov och årets första sjukhusbesök. Det känns så tryggt och fint att leva detta inrutade lilla liv.

Så, den julfeta kroppen hälsar, det var rapporten för denna gång.

Små tomtenissar

Jag hoppas ni alla haft en underbar jul. Att tomten (och alla släktingar) varit outsinligt snäll(a) med er.

Min jul har varit varm och god. Jag har firat den i sällskap av människor jag högaktar och älskar. Värme och kärlek har omgivit mig.

Jag har suttit i julkyrkan och förundrats, orden " det du högst önskar dig, tillkomme det dig med fadern och sonen" - de stämmer ju verkligen inte in på mig. Jag har hållit tårarna tillbaka till tonerna av "O helga natt".

Men, jag har haft en fin jul. Och jag har medvetet låtit bli att räkna, jag lät mig låta bli att förstå att detta är min tredje jul utan vetskap om det lyckliga som komma skall. Jag ville inte och vill inte låta de konstaterande tårarna rinna.

Jag vet att att jag inget barn bär, att jag inget barn kommer att bära.

Jag gläds över de kommande som gett sina första signaler - och hälsar dem med värme och kärlek; väl komme. Finaste M, finaste Signora, finaste Fertilitetsturist - all lycka med er hela vägen.

Jag känner vördnad och respekt - och outsägligt stor kärlek. För min man och för med dem honom komna högt älskade släktingar. Ett tack som ej går i ord att skriva; tack. För att jag fick komma in, för att jag är älskad.

Högt älskade make och vän. Jag älskar dig och skattar dig högre än livet. Ditt leende och din glädje är kärlek och värme så långt större än jag kan be om.

Min kärlek, hos dig, alltid.

Med hopp om ett gott nytt år. Det kan alltid bli bättre.

Veckans Hcg-rapport

Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter)
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393
Vecka 5: 6.200

Det går fortfarande åt rätt håll.

Sköterskan som ringde in rapporten tyckte att det är okej att jag blöder nu.

I och med att smärtan påminner om den jag hade i juli, vid det då konstaterade utomkvedet, så tyckte hon att det verkar som om det är den rätta versionen av blödning. Det hon inte tyckte lät så bra är yrseln jag känt av en vecka. Jag fick lov att inte komma in till sjukhuset ännu, blir det värre får jag lov att åka in.

När skall man åka in? När gör det tillräckligt ont?

Påminner om julismärtan, jo, det gör det. Men, det här gör helvetiskt mycket ondare, om än på samma sätt. Det tycks vara den långa versionen, vilket är förståeligt i och med att allt som finns i mig är äldre och hållits i mig en lång tid, i juli gick det ondaste om över en dag.

Det gör alltså helvetiskt ont, det är fullkomligt vidrigt att gå på toaletten.

Men ändå - en lättnad. Det känns skönt att äntligen få börja bli av med det här.

Herre du milde.

Vet du hur det känns då någon går lös på din livmoder och resten av ditt innanmäte med en slö fileringskniv?

Det är det som händer nu, kramperna tog mig i sin varma omfamning igår och nu ser det ut som om allt äntligen kommer ut.

Jag hoppas och tillber högre höjder att det som kommer ut nu, att det är rätt grejer som kommer ut och att de kommer ut på rätt sätt.

Det gör ont, det gör rejält ont nu.

Jag var på ett nytt Hcg-blodprov igår, jag kommer att få resultatet senare idag. OM Hcg:t gått ner tillräckligt mycket, det skall ligga på "några tusen" så kan det här vara "rätt blödning". Om Hcg:t är för högt för att det här onda skall vara det rätta onda, då är det inte kul längre.

Så, jag inväntar samtalet från sjukhuset och håller tummarna...

Om det här är en brusten livmoder eller något annat det inte får vara, då tänker jag lägga mig ner och självdö.

Kattguldet som glimmar.

Åh, jag låter så sniken i mitt inlägg jag skrev igår.

Signora, du är inte av "den värsta sorten", så absolut inte. Tvärtom. Det jag har svårt för är människor som inte tänker sig för, som inte har det i sin tankevärld, att just deras barn inte är en gåva till hela världen. Att barn, också deras barn, tvärtom kan kännas som småsmå knivar under naglarna på till exempel mig.

I och med att jag låter så arg, jag inser att det låter som om jag vore arg på barnen, på barn i allmänhet, så är det inte barnen jag argar mig över. Det som gör mig ilsk är de fullvuxna som inte tänker tanken till slut.

Uniflora, därför håller jag till tusen procent med dig, ditt förslag på julkortmotiv är underbart! Jag tror att alla släktingar och vänner kommer att älska julkortet som föreställer Eludie av årsmodell 2008 - 15 kilo tyngre än i fjol, vit och valkig, glåmig och med håglös blick. Är månne texten "Finns det några snälla barn där? Här har de nämligen inte synts till." för mycket?

Samtidigt förstår jag att alla inte är handikappade på samma sätt som jag, och många av oss. Med handen på hjärtat - hur handikappanpassat tänker jag själv? Gör jag det i alla situationer? Inte mycket och nej är svaret på frågorna jag ställer mig själv.

Det som gör min och vår situation än lite svårare - också för andra - är ju att vårt handikapp inte syns.

Så, jag måste komma ihåg det - att man tyvärr inte lär sig den här respekten med modersmjölken. Det är ingen som lär "de andra" att det faktiskt är fult att peka finger på oss barnlösa.

Jösses, jag slöddrar och dribblar löst med både tankar och ord i kväll.

Innan jag släpper lös kattguldet som glimmar, vill jag bara konstatera att jag jobbar på ett underbart ställe - idag kungjordes nyheten att min arbetsplats beviljar fädren pappaledigt med lön i framtiden. Samtidigt som det planeras ett eget dagis för personalens barn.

Och, det här är fantastiskt, det tycker till och med jag. Men ändå, det finns en pipig, sliten stämma i mig som kvävt skriker; men, men jag då?

Vad får jag då?

Samtidigt, så försöker jag agera i mitt team också, se till att kvinnor, män, familjer som blir större - att de skall kunna bli det under så bra, trygga och välordnade förhållanden som möjligt. Jag tycker att det är något jag vill satsa på, i synnerhet som kvinna, som före detta ung kvinna
vill jag vara så anti-trend som möjligt. Jag vill inte vara den som bekräftar att unga kvinnor är rädda för att bilda familj, som blir utan jobb för att de vågar satsa på det viktigare - tyvärr verkar det ju fungera så.

Jag skulle ju berätta om kattguldet:

- min man. Herre du milde så jag älskar honom just nu. Vi gör varandra så gott för tillfället. Vi till och med skrattar och busar. Vi kramas. Vi pussas. Vi är tillsammans. Jag tackar för varje stund tillsammans med honom just nu.

- mina vänner, i synnerhet "de som vet". Jag avslöjade mitt bloggande - och mitt liv - för en av mina finaste vänner för några dagar sedan, det är första och enda gången jag gjort det, och hennes svar är så varmt, så empatiskt, så stort och fullt av känslor att jag börjar gråta var gång jag tänker på henne. Jag är så otroligt tacksam - bara så du och ni skall veta.

- min chef. Som efter några veckors semester och min frånvaro från jobbet är så otroligt bra på att handskas med mig. Hon är rak och varsam i samma stund. Jag är så oerhört tacksam.

- vi har fattat ett beslut om hur vi går vidare i adoptionsprocessen. Vi har två besök med serviceinstansen bakom oss och har nu valt vilken väg vi skall vandra. Jag och vi är rädda och osäkra, men på skeva ben viker vi in på den stigen.

Så det finns orsak att leva detta livet, det finns små, små delar som är en fortsättning på det liv jag har att leva.

Oanade impulser och ickeönskade julkortsmotiv.

Det här är beyond "jag ser bara gravida magar, det enda jag krockar med är barnvagnar, det kryllar av bebisnytt i bekantskapskretsen".

Först skall jag bara säga att jo, allt det ovan nämnda händer så gott som dagligen, fortfarande och säkert i många dagar framöver.

Men, det har kommit ett obehagligt tillskott i "saker man stöter på i en situation som denna" - det framför allt tv:n som överrumplar mig - det är sjukhusreality, det är barnmorskedokumentärer, det är fiktiva sjukhusserier - det föds (tammetusan) barn i alla dessa.

Var gång en babyscen dyker upp river det till någonstans i mig. Än värre är det då min man är hemma och ser det samma - då är min första tanke "står han ut med att se detta?" - och "står vi ut med att ustätta oss för detta?". Där program barnförbjuds (!) i olika kategorier så tycker jag att program likväl kunde varna för att de innehåller barn?

Jag är stingslig idag, jag vet.

Speciellt stingslig är jag - och nu är jag högst antagligen tvungen att be en del av er om ursäkt redan i förväg, i synnerhet er som har barn, förlåt - i julkortstider. Senast idag har jag fått ett julkort som pryds av den lill* som önskar mig en fröjdefull jul.

Som jag tidigare skrev, förlåt.

Lucia och här sitter jag och lipar.

Det går ett program på tv, det handlar om gårdagens Luciafirande - den mer städade versionen. Det är alltså en skönsjungade Lucia med kör som rör upp känslor i mig.

Varen icke oroliga, det här är känslor av mer naturlig karaktär, jag är en riktig sucker för riktigt traditionella julsånger. Ge mig lite O helga natt och jag är en skvalare med ståpäls. Men, det är klart - i dagens läge så har jag inte långt till tårarna - oavsett orsak och verkan. I dagens läge finns det överhängande risk att jag fortsätter gråta långt efter att psalmen klingat ut.

Så, en sucker för julsånger, jo. Resten av julen är jag inte så begeistrad av.

Därför måste jag säga att jag är lite överraskad över hur juligt det är hemma hos oss för tillfället. Från att ha varit totalt nollintresserad av jul i mitt hus, så har jag i år lyckats prestera något av en julig touch i det lilla hemmet. Här finns några julröda filtar och kuddar, det finns julhyacinter - med granris (vilket jag är mäkta stolt över att jag knåpat ihop...) och julduk på bordet.

Det har lite drag av ett "bygga bo". Jag har insett och förstått att det här är ett drag som drabbar många familjebildare, bobyggandet och ombonandet. Jojo. I mitt fall handlar det väl om att det måste finnas ett ställe jag trivs någotlunda mindre dåligt på.

Så, det är minijuligt hemma i vårt bo.

Kors i taket - nu skall jag upp till bevis för att jag ansträngt mig för att ta ett handfast grepp om mitt liv igen. Jag har varit ute på promenad med häst idag! Jag promenerade "till fots" och hästen gjorde det samma. Det är ett absolut nejnej för att sitta upp, så vi fick rulta lite som gammal leder lytt. Det måste jag bara säga - en häst som blir så glad att hon fullkomligt får gladfnatt då hon ser mig - det känns bra i själ och hjärta. Att stanna mitt under promenaden, för att få en hästmule lagd på min axel, varm hästblås i örat, det gör mig glad. Alla ledsna människor borde få gå på promenad med liten stor häst.

Hemma, i det minijuliga, ligger kattherrar och sover djup dagssömn i formationen jin&jang. Den ena kattherren fontänkräktes just och gick och lade sig igen. Åh, högt älskade små håriga kattpojkar.

Kärlek. Kärlek. Kärlek.

Det finns lite kattguld här och där. Jag blir glad över de gånger jag faktiskt ser att det glimmar till.

Det har varit en fin vecka i bloggkretsen, både Fibula och Kattmamman har välkomnat nya, hett efterlängtade familjemedlemmar, om jag inte är helt ute (vilket jag nog är i de flesta fall...) så är Songbird så tystlåten att jag tror att det hänt glada saker också där - mina varmaste gratulationer går till alla inblandade i den lycka som kommit till er.

Mest känner jag för "Saga", Brunos matte, där lyckan hånflinade och strök förbi. Finaste, mest långvariga bloggvän, jag kan inte säga hur ledsen jag är för din och er skull. Jag hoppas du och ni står ut. Att lyckan - också i den skepnad ni så hett önskar er i det här fallet - skall finna er och stanna hos er.

Lyckan kommer, lyckan går. Då jag var liten hade jag för mig att lyckan såg ut som innerpåsen i kaffepaketen, ni vet det guldfärgade "påsen". På två ben, lite lika Uppfinnar-Jockes glödlampekompis ben. Det var min lycka det. Jag har inte sett den på länge. Annat än i hästmule och kattboll.

Innanför sjukhusets portar

Jag fick tårar i ögonen då jag körde in genom sjukhusets portar. Är osäker på vad det beror på, kanske på att allt känns otroligt långdraget? Jag har svårt att förstå att det här faktiskt bara är ett fyra veckor långt elände.

I alla fall, resultatet dag var relativt gott, följande finns att rapportera:

Vecka 1: hcg 50.000 (cellgifter)
Vecka 2: hcg 70.000 (cellgifter)
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000 (cellgifter)
Vecka 4: 22.393

The it-thing som fortfarande hänger kvar i livmodern har bestämt sig för att möta sitt öde i en storlek av tre centimeter. Ingen förändring har skett i storleken på en vecka.

Inga cellgifter idag. Tack vare de redan givna doserna så önskar läkarna att hcg:t skall fortsätta sjunka tack vare de redan givna sprutorna. Minimikravet på hcg:t är att det skall åtminstone halveras vecka för vecka - fortsatt provtagning en gång i veckan. Stannar nedgången av, då sätts cellgifterna in igen.

The it-thing kan komma ut med den blödning som komma skall. Om inte, då aktualiseras operationen på nytt. Just nu går jag fri från den, operationen.

Ett litet, litet aber lyckades vi i alla fall klämma in - ett fortsatt rörelseförbud (jag får ligga ner, sitta, stå och gå i långsamt tempo) och ett stopp för resan till Lappland. Lappland fick ett nej på grund av två orsaker; det är för långa avstånd till sjukhusen och vid en eventuell krock med en tömningsblödning så är det av viss relevans att jag befinner mig så nära mitt sjukhus som möjligt. För, som doktorn som undersökte mig sade, den kommer att både fysiskt och psykiskt att vara svår.

Kul. Roligt med någor att se fram emot.

Nu skall jag inte hänga läpp. Det gick ju bra idag.

Tre nya laboriatorieprov inprickade, ett i veckan, följande VUL först i januari.

Spår som stryker förbi.

Det brukar sägas att det dröjer ett kalenderår innan man kan se nyktert på en smärtsam situation. Att man skall lida genom ett kalenderår och alla dess högtider och höjdpunkter innan man ens kan börja bearbeta det som hänt, det för att en dag kunna fortsätta livet.

Hittills har det väl, i mitt fall, handlat om något avslutat förhållande som kan liknas vid en "situation" som det tagit mig länge att återhämta mig från.

Då - förhållanden. Som man kan få fler av om man så önskar.

Nu - barnlöshet.

Få se hur länge det tar.

Cellgifterna gör mig illamående, senast i morse, då en våg av illamåendet strök över mig, tänkte jag - automatiskt - hoppfullt, att det kanske lyckats ändå.

Hallå?

Men, det sitter i ryggmärgen. I över två år har ett (ofta inbillat) illamående tänt ett hopp i mig, tänk om jag lyckats ändå.

Tänk ändå, om jag lyckats bli gravid.

Tanken, känslan, kommer så snabbt, så obemärkt att jag blir överrumplad var gång. Reaktionen efter tanken, känslan är omedelbar. Nej, nej du har inte lyckats. Nej, du kommer inte att lyckas.

Det är de små spåren av en enorm längtan som dyker upp då jag minst anar det.

Tillbaka till det mer påtagliga, fysiken. Hcg-prov och värdet på lever och njurar är taget i morse. I morgon är det sjukhusdag. För ögonblicket grubblar jag över min mage. Jag är osäker på om jag har ont i magen eller ej.

Jag undrar i vilket skede ett magont utvecklas från att vara ett "smärta som innebär direkt avfärd till sjukhuset" till ett enkelt magont.

Just nu, just i det här ögonblicket, drabbas jag av ett enormt sug att börja modeblogga... Jag vill klistra in foton på mig själv och behaget, pluta med läpparna och skriva jag köpte denhär, jag vill ha den här och gud så fin jag är i blå ögonskugga och vad tycker ni om mitt hår och det är min urgulliga kille och i morgon skall jag på manikyr...

Den rätta lottoraden är:

Först av allt; det känns som att krypa upp i en stor, varm famn. En hand som stryker mig sakta över ryggen, en låg röst som viskar tröstande ord i mitt öra. En famn som står ut med min ilska och ångest. En tröja som torkar mina tårar.

Så känns ni.

Trygga fina ni. Som inte ryggar tillbaka. Som står ut.

Kärlek till er. Kärlek åt er.

Tack.

Den rätta lottoraden, omgång tre, version fyra, misslyckande nummer två:

Vecka 1: hcg 50.000
Vecka 2: hcg 70.000
Vecka 3: hcg 60.000 och 50.000
Vecka 4: återstår att se...

Provtagning i morgon. Ultra på sjukhuset på torsdag.

I vågskålen: en julvecka i fjällen.

Fjällen, ja, det hänger på om jag fortfarande är i rörelse- och reseförbud, nu och sen.

Att strö aska över mig själv.

Det är lika bra att konstatera det, skriva det med VERSALER:

DET FINNS STUNDER DÅ JAG TYCKER RIKTIGT, RIKTIGT SYND OM MIG SJÄLV.

Så, nu är det konstaterat. Eventuellt kan det hjälpa mig lite på traven, det kanske kan snabba på en "förfriskning" (haha...).

Jag tycker egentligen aldrig synd om mig själv, jag är inte den typen. Det är därför jag tror limmet under tassarna känns extra svårt - för det här är inte något jag "fixar". Det här är inte något jag kan omorganisera eller förbättra. Det här är inget som ordnar sig med tiden.

Det är det som är tungt. Det är det som gör att jag hela tiden druttar tillbaka i någon svart, kladdig omfamning.

Så, jag upprepar det en gång till; jag tycker synd om mig själv. Jag tycker att livet är mest orättvist mot just mig just nu.

Stackars, stackars mig.

Jag har själv klagat på min klagovisa och ser fram emot det som kommer att vara ett slut på den här långsången. Men, det händer inget annat i mitt liv, så den fortsätter i några verser till...

Också den här veckan består av ett otal antal provtagningar, det är både Hcg:t och "säkerhetsvärden" på lever och njurar som tas varannan dag. Torsdagen är sjukhusdag, "som vanligt" - och då är det rouletten operation / inte operation som spelas.

Jag gläds fortfarande, tro det eller ej, över att jag inte opererats - än så länge. Samtidigt, en operation (om den hade varit lätt att genomföra) hade inneburit att jag varit lite närmare ett faktiskt slut på den här skitfarsen.

Just nu är målet, det enda jag fokuserar på, operation eller inte, att få ner det där otroligt envisa Hcg:t till n.o.l.l. Först då kommer jag, min kropp, min tankevärld och vårt äktenskap igång med att bearbeta alla de känslor som bara måste bearbetas. För att jag och allt det ovan nämnda skall komma igång med att sätta punkt för det här kapitlet i mitt och våra liv.

Trots alla tårar spillda, all ångest här och annanstans, så har jag inte kunnat ta tag i det ännu, att jag aldrig, aldrig under denna himmel, i denna kropp, kommer att bära och föda ett barn.

Jag tror att det är på kommande. Jag hoppas att det är på kommande. Jag hoppas att jag får det här ur mig på ett eller annat eller många sätt.

Det skulle kännas konstigt, litet (?) om inget utbrott skulle komma efter allt detta.

Så, ett snabbt klipp till det helt fysiska, känsliga kan avsluta här och nu; det känns som om min kropp självdör på insidan. Det känns inte bra att "allt" sedan början av oktober finns kvar i min kropp, en mens, en avbruten graviditet och alla cellgifter - jag vill att det skall bort, ut ur mig.

Jag känner mig smutsig på insidan.

Jag fasar för avlägsningen, men, jag blir inte "ren" före allt det här är ur min kropp.

Så en glättig nyhet; i och med att cellgifterna raserar min naturliga motståndskraft mot normala små baciller, drar jag på mig allt som rör på sig hos normala människor just nu. Glädjen eder just nu över + en förkylning och + en ögoninflammation.

...jag som inte ens går ut för att träffa människor just nu...

Så, gladpricken har talat (nåväl, försökt uttrycka sig i skrift) - ugh.

Home, sweet home.

Andas ut.

Ingen operation den här veckan.

Nu har alla läkare på sjukhuset tittat in i mitt underliv. Jag är ett hett eftertraktat och omtvistat byte. De är inte överrens om vad de borde göra med mig.

I väntan på bättre, efter ytterligare en titt-in, jodå, där är det - förlåt uttrycket - kvar. Sitter envist kvar inne i livmodern, vägrar flytta ut, vägrar flytta på sig.

Hcg:t har sjunkit, det ligger nu på 49.000, detta att jämföra med senaste veckas 70.000, som i måndags hade gått ner till 60.000. Jag tyckte det fanns all orskak i världen att fira detta, men icke så.

Överläkaren på sjukhuset är "besviken" - okej, vad gör man då? - han tycker att Hcg:t sjunker alldeles för långsamt, det borde ha åtminstone ha halverats i det här skedet, i synnerhet efter hästdoserna av cellgifter.

Ingen operation ännu, nya tag nästa vecka. Jag fick lägga upp rumpan i vädret och mottaga ytterligre en shot "dö, flytta ut ur min livmoder, tillåt mig fortsätta mitt liv".

Nu är det vila som gäller, all onödig rörelse är fortfarande förbjuden, detta på grund av överhängande risk för sprängd livmoder. Sjukskrivningen fortsätter med andra ord.

Såhär i juletider känns det fint att veta att jag kan skylla mitt behov av både ny lever och njurar på "en släng av biverkningar av cellgifterna"...

Äh, jag är en klagovisa utan refräng och slut.

Newsleak.

Jag skall åka in till sjukhuset. Än en gång har jag, för säkerhets skull, packat min lilla övernattningsväska.

Än en gång, tomte och troll och guden jag inte tillbett (det är kanske därför det går som det går?) - ett litet önskemål; låt mig få komma hem. Ingen operation, tack.

Nyhetsläckan eller "så kan det låta" då människoarten inte dyker upp på jobb / är frånvarande utan i öppenhet redogjord orsak: jag har cancer och min man vänstrar. Det enligt våra kolleger på diverse olika håll. Jag vet inte vilket som är sorgligare.

(Red. anm. Jag har alltså inte cancer. Min man vänsterprasslar inte, inte så vitt jag vet. Det är dock dessa sanningar som är de gällande på våra diverse arbetsplatser...)

Livets mest minimalistiska glädjeämnen...

Sjuksystern ringde (de är verligen underbara på mitt sjukhus!) - och det ser ut som om de mest urusla, svarta, sorgenyheterna uteblir, åtminstone idag.

Jag gläds över att det som inte blev en bebis, det som för stunden har sitt hem i min livmoder nu ser ut att förlora sin envisa strid.

Hcg-värdet har sjunkit. För knappt en vecka sedan låg det på 70.000, nu har det gått ner till dryga 60.000.

Hurra?

Jo, hurra.

Provvecka.

...men, inte som i skolan då.

Inledde morgonen och veckan med ett blodprov på den lokala hälsostationen. Idag var det Hcg:t som skulle mätas, det skall jämföras med provet senaste vecka som låg på över 70.000 enheter. Beskedet på den lokala hälsostationen var och är att de inte meddelar mig resultatet, de meddelar sjukhuset i och med att det är sjukhuset som bett om det.

Det passar mig, jag orkade inte bråka om det, jag och mitt öde ligger ändå i händerna på sjukhuset.

Jag måste bara konstatera det för mitt eget väl; jag kan inte låta bli att förundras över att jag är en före detta nålhysterika. Att ta ett blodprov på mig tidigare har handlat om att jag måste ligga ner, med fortsatt överhängande risk för avsvimning, med vener som gömmer sig och paniksinar.
På sjukhuset senaste vecka ville sköterskan testa min vänstra arm, detta på grund av den högra armen nuförtiden ser ut som en missbrukararm - förlåt liknelsen. Jag berättade åt sköterskan att den vänstra armen är ett sämre alternativ, att mina ådror ligger längre in i den armen. Hon ville ändå försöka, och under tiden jag pratade om fortsatt vård med barnmorskan (varför är det barnmorskor jag behandlas av?!?) trixade blodprovssköterskan omkring på vänster sida med några nya hål. Inget blod där inte, så, på mitt förslag tappade vi mig på blod ur den högra armen...

Så, nu är jag expert på blodprov och injektioner, till och med på att ge mig själv injektioner. Det lär jag, förhoppningsvis, ha mindre nytta av i framtiden. Om jag nu inte odlar diabetes eller något annat muntert.

Något har jag lärt mig under det här pågående skitåret, fortsatt utnämnt till det asigaste året i mitt långa liv. Jag ser fram emot ett muntert bokslut i slutet av december...

De ringde just från sjukhuset, jag blev lite stirrig då jag hörde sköterskan presentera sig, default-läge nuförtiden är att något är åt helvete. Men, det visade sig att sköterskan blott ville meddela att de tyvärr inte fått resultatet på mitt Hcg-värde ännu, att det kommer i morgon och hon ringer och meddelar mig det genast hon får det. Tala om fin service, att hon dessutom rätt ingående förhörde mig om hur jag mår, både i kropp och tanke, känns bra.

Jag känner mig, alla varierande bud till trots, väl omhändertagen av mitt sjukhus.

Prov nummer två på onsdag, då är det levervärden och sånt som skall kollas, det är inte bara foster som tar skada av cellgifterna.

Veckans höjdpunkt infaller på torsdag, då är det dags för VUL. Om jag trodde på en tomte eller gud, så löd min enda önskan som följer; låt det ha gått tillbaka, låt Hcg-värdet vara lägre. Medveten om att jag låter girig; men om det är möjligt, låt mig slippa operation. Det är tre önskemål man brukar få, detta var mina.

Jag kunde utnyttja min sjukskrivning för mina studier, men jag får inte något gjort.

In och ut ur mig själv.

Än en gång, ni är fantastiska. Allt det stöd och den tröst jag får av er, här och i mailform - ni är värda er vikt i guld. Tack.

Jag går in och ut ur mig själv, jag är fullständigt frikopplad från omvärlden. I min svarta kokong sitter jag och väntar på att jag skall vara redo att återuppta mitt liv igen. Det är en klibbig känsla, svår att beskriva, men - jag är fullständigt frånvarande. Jag är ju egentligen inte sjuk, men ändå lever jag så, sjukskrivningen fortsätter åtminstone en vecka till.

Jag har vrickat hjärnan, jag har ont i hjärtat och min själ ligger i koma.

Jag finner inte kraft att reagera på allt det positiva som händer i min bloggomvärld, men jag har tittat in och ser att Signora och Saga lever otroligt glada dagar. Jag ser att Kattmamman och Fibula är uppe på slutrakan och Thibb lever otroliga första mammaveckor. Jag hoppas att ni vet att jag gläds med eder, nu i min trista tystnad, men, jag lovar återkomma. Fertilitetsturisten, Uniflora och M - jag hoppas att ni kommer långt denna gång. Ni har alla mina tummar, ni har alla mina tummar med er, hos er, alla.

Lilla J. Jag sörjer med dig. Jag delar alla dina svarta tankar. Jag hoppas att både du och jag kommer ur det här med någon form av liv och glädje i behåll. Alla mina varmaste sympatier finns med dig, hos dig.

Den första adventsveckan innebär ingen väntan på jul. Den innebär två dagar av provtagningar och en dag av uppföljnings-VUL.

Det kunde vara värre.

Det är en tanke som dyker upp nu och då, sällan, men, jag registrerar den varje gång. Tanken på att det faktiskt kunde vara värre. Att jag har, då jag orkar fokusera en dimmig blick, otaliga saker att vara tacksam över.

Min man kom hem efter några dagar på arbetsresa. Trots att det på sina sätt är tungt att vara tillsammans, vi påminner varandra om vårt ännu pågående sista försök att bli biologiska föräldrar, är jag ändå gladare då han är hemma.

Jag märker att jag kan slappna av lite bättre då min man är hemma. I onsdags, efter sjukhus, beskedskarusellen och cellgifterna, kände jag mig pytteliten, ensam och rädd.

Jag vaknade vid åtta denna morgon av oljud från lägenheten ovanför vår. De mest traditionella ljuden av att allt inte står rätt till hos grannarna - och, tyvärr, bekräftelsen i ett allt högre skrän kryddat av okvädelser som "satans kärring, låt det vara absolut sista gången...". Jag låg paralyserad i sängen, skräckslagen och med ett galopperande hjärta. Efter en uppväxt med exakt samma ingredienser - om jag skall tro på det jag hörde - drabbas jag av panik så fort jag kan ana mig till våld, aggressivitet eller annat liknande i min närhet.

Där jag låg i vår säng, åkte tusen och en tanke racerfart genom min hjärna - vad skall jag göra? Skall jag gå upp och ringa på dörren? Skall jag ringa polisen? Skall jag vara den räddhare jag redan som liten föraktade, den som "vet" och ingenting gör?

Tyvärr är jag än i denna stund, det senaste. Nu är det tyst i våningen ovanför, men mitt självförakt är inte mindre för det.

Så typiskt, familjen ovanför, rätt nyinflyttad, ser så fin ut på ytan - mamma, pappa, barn och liten hund. Och, så det här nattsvarta. Åtminstone denna morgon kändes det som om det nattsvarta bara måste överskugga idyllen i den familjen.

I våningen nedanför, vi. Som inte får ihop den utökade familjelycka vi så hett och innerligt önskar oss, som går genom en lite överdrivet tradig väg för att ens kunna vara "bara" barnlösa. Som, trots det totalt nattsvarta hos oss, ändå har varandra.

Så ojämnt lycka fördelas, så olika vi handskas med den lycka vi har.

Den döda vinkeln.

Jag skall erkänna att jag tänkt på det, funderat på det, drömt om det.

I det fall att man vore gravid, alldeles på slutrakan, hur skall man kunna veta vad man skall packa i sin BB-väska och hur i all sin dar skall man veta när det, faktiskt och på riktigt, är dags att åka till BB?

Det här är saker och frågor jag inte kommer att behöva grubbla mer över. Det är bara att stryka från listan över saker jag en dag vill lära mig.

Men, jag har under ett par dagar glatt mig över att jag är nästan där, jag får nästan uppleva det ovan beskrivet. Jag har nämligen en färdigpackad sjukhusväska. Jag våndades hela kvällen igår över ett åka eller inte åka till sjukhuset.

Jag hade alltså ont. Cellgifterna kan komma med ett magont, men, hur skall jag skilja på cellgiftsont och ett nu-sprack-livmodern-ont? Rådet är att jag skall åka in direkt jag misstänker att det senare är på gång, efter en orolig natt kan jag konstatera att jag fortfarande är hemma. Det är alltså, än så länge, cellgiftsont.

Här sitter jag alltså med min sjukhusväska packad och inväntar signaler från och ur min kropp.

Jag har fått ett mail av min IVF-doktor som har blivit uppdaterad om min situation. Hon skriver i sitt mail att hon misstänkte det här redan då hon skickade mig till sjukhuset, men att hon inte ville uppröra oss mer än vi redan var upprörda.

För att vara fortsatt osammanhängade, jag har, på blott positiva sätt, fått frågan hur jag orkar skriva om det här, hur jag orkar skriva så mycket om det här - och ja, varför jag väljer att göra det. I all min enkelhet, det här är "att skriva av mig" i varje bokstav och mening som finns. Skulle jag inte skriva det här av mig och ur mig, då skulle jag vara långt mycket lägre och än mer icke-funktionell än jag nu är.

Det är en fråga om överlevnad, att få det här till "pappers". Jag behöver det, jag behöver se det på pränt för att förstå att det här har hänt. Att det här har hänt mig och oss. Att vi aldrig kommer ur det, trots att vi är tvungna. Vi kommer inte att vakna ur den här mardrömmen, den är på riktigt. Det hjälper inte att strutsa, att stoppa huvudet i sanden och hoppas att faran blåst förbi då man återvänder med öppna ögon.

Det är därför jag skriver. För att överleva.

Neverending story?

Jag har tillbragt hela dagen på sjukhuset.

Historien med alla de rörliga komponenterna tar inte slut. Den kommer inte till sin ände.

Inledde vid åtta med ett blodprov, för att mäta hcg-värdet. I väntan på resultatet gjordes ett VUL, detta av en av landets VUL-experter. Exert och expert, jag vet inte, han rotade runt och sade - på tal om de rörliga komponenterna och alternativ och deras variabler - att "fostret" mer sitter utanpå livmodern än inne i den. Att en operation fortfarande innebär tusen och en risk.

Jag försökte pumpa honom på information, på svar. "Fostret" mätte idag en storlek om ca. 4 cm, vilket är lite större än senaste vecka, men, det är inte storleken det hänger på, det är mitt mående och mitt hcg-värde.

Mitt mående, det fysiska, är det inget fel på. Det var det inte i augusti heller, och då hann jag gå in i vecka tio innan utomkvedet uppdagades... Personligen tycker jag att man inte borde fästa så mycket vikt vid mitt mående, jag kan ju uppenbarligen explodera utan att det känns så mycket i förväg.

Så, efter rätt få svar på mina frågor om mitt underliv och liv i detta fick jag vänta på mitt hcg-värde. Då jag kom hem senaste vecka hade värdet sjunkit till snäppet under 50.000. Då sköterskan - en av de gulligaste och proffsigaste jag någonsin träffat, jag har haft lyckan att få träffa henne under alla mina vistelser på sjukhuset den här hösten - kom för att berätta hur det ser ut idag, så visade hon mig sonikt en A4 på vilket det stod: 70.000. Lite drygt 70.000 enheter.

Beskedet av VUL-experten var operation, att jag skulle tas in omedelbart.

Beskedet kollades ännu med överläkaren på sjukhuset och jo, beskedet han gav var ett annat. Och överläkarens beslut var det som därefter var det gällande, en ny dos Metotrexat.

En ny dos cellgifter blev injicerad och jag kunde åka hem, via ett par nya blodprov, för att fortsatt invänta att det jag nu har inom mig skall fatta att bara dö bort. Tyna bort och försvinna.

Tanken slog mig under min hemresa, att om det och de som funnits inom mig under de senaste månaderna skulle ha suttit på rätt ställe och utvecklats till de barn de var tänkta att bli och vara skulle de, utan tvekan, ha varit något av det mest envisa och uthålliga. Så envist har de bitit sig fast i mig och utvecklats, omedvetna om att de suttit och sitter på absolut fel och livsfarliga ställen i det som skulle ha varit deras mor.

Jag måste bara säga det, att idag hade jag faktiskt föredragit operation. För att få ett slut på det här. Min man, som befinner sig på en arbetsresa, gick slutligt upp i limningarna idag. De varierande beskeden och oron för mig, gör att han nu är absolut knäckt av den här långdansen.

Men, jag och vi fortsätter vänta. Om inget händer, det vill säga ingen explosion sker, skall jag på tre provtagningar och VUL nästa vecka.

Jag märker att jag tycker synd om mig själv. Steget till självömkan är inte stort.

Vad är det som hänt?

Ni har egentligen helt rätt, jag behöver inte förklara för någon varför jag inte kan vara på jobb. Men, i och med att det väckt mer oro och nyfikenhet om jag bara uteblivit, så är mina närmaste kolleger införstådda i att det är "en släng av något personligt" jag drabbats av.

Det känns bra att ni är på min sida, stödet, trösten jag får av de rader ni fäster känns bra. Jag ser och hör att jag finns med er i era egna bloggar och tankar, också det värmer.

Det finns några saker som är genomgående i den ringa kontakt jag har med den yttre världen just nu, och det förekommer också i käraste bloggsystrarnas kommentarer den senaste veckan, den första är den stora oförståelsen.

Det känns, uppriktigt, bra, att man säger "jag förstår inte vad det är du går genom just nu, det bara går inte att förstå". För, som jag svarat ett otal gånger, det här inget man skall förstå, det här är inte normalt, det är inte naturligt.

Det finns så många som önskat att de skulle kunna göra någonting. Göra någonting för att hjälpa, för att underlätta, för att lösa situationen. Jag kan inte annat än tacka, och samtidigt konstatera att det egentligen inte finns något någon kan göra. Inte för att råda bot, inte för att göra det här till något annat än det det i all sin jävlighet är.

Men, mitt varma tack, det består. Det att ni, man, gör just det, fortsätter prata med mig, fråga mig och oss om det finns något man ni, man kan göra, det är det bästa. Tack.

Att jag inte är den lättaste att ha att göra med, jag är i flis och jag är i gråtande atomer, det går om en dag. Det måste gå om en dag. Jag kan bara hoppas att alla står ut under tiden och vägen.

Vad är det som egentligen hänt? Jag har egentligen inte sagt något och jag har fått frågan.

Jag har drabbats av en så kallad cornu graviditet. Fostret sitter alltså på rätt ställe, i livmodern, men på fel ställe i livmodern. I mitt fall sitter fostret i livmoderväggen, intill passagen till den borttagna äggledaren. Fostret skulle så småningom slita sönder hela livmodern, därför måste det bort.

Alternativen på sjukhuset senaste vecka var många - allt från öppen operation till medicinsk abort. Läkarna valde att först testa den medicinska vägen, Metotrexat injicerades senaste vecka och i morgon skall jag till sjukhuset för att kolla om cellgiftet fått fostret att tillbakabildas och för att kolla hcg-värdet. Alternativen i morgon är de muntra; fortsatt cellgiftsbehandling eller operation.

Oddsen för att detta skulle hända? Som IVF-läkaren sade då hon "bara" trodde att det handlade om ett vanligt utomkveds - noll till tio procent. Att det bara är två procent av utomkvedsen som sitter som det här, det gör det hela mer osannolikt.

Det som borde vara fint med att det är så eländigt som det bara kan vara, är att det bara kan vända, att det bara kan vända mot det bättre. Jag har trott på en tvär kurva många gånger redan, men, än har jag inte sett den.

Inte ta tag i saker.

Jag förmår inte. Ta tag i saker.

Jag sover inte på nätterna. Jag får inte använda hjälpmedel för att råda bot på dilemmat. Jag får inte inmundiga något över huvudtaget som påverkar nervsystemet. Så, varken sömntabletter eller uppers.

Jag är sjukskriven i några veckor. Skall in till jobbet för att delegera ifrån mig jobb. Samtidigt skall jag försöka ge en förklaring till varför jag inte kan infinna mig just nu.

Hur skall jag förklara det här? Jag förstår det knappt själv.

Då allt påminner om ett ingenting.

Små, små saker som påminner mig om ett det som varit; två graviditetstest med ett ännu skönjbart positivt resultat. Medicinerna, Lugesteronet, sköldkörtelmedicinen, den extra starka b-vitaminen. Till och med trosskydden påminner mig om ett det som varit.

Det här borde vara lätt att åtgärda, det är bara ringa detaljer, de går att slänga. Likväl skär det i både ögon och själ då jag trillar över påminnelser.

Det är värre med kroppen, den påminner mig också om ett det som varit, det som faktiskt ännu är. Mina bröst ömmar, jag mår illa. Jag är trött och jag saknar ro i kroppen.

Min kropp är gravid och jag väntar på att den skall sluta vara det.

Min man ringde för att berätta nyheterna för sin mamma, älskade svärmor. Jag visste att det skulle vara oerhört tungt att prata med henne, men jag ville ändå byta några ord med henne, höra hennes röst. Jag bröt ihop totalt. Genom gråt och också hennes tårar hör jag henne säga det jag fick höra redan på sjukhuset; det är inte mitt fel, jag har inte kunnat göra mer än det jag redan gjort och jag har gjort mitt allt.

Det är inte mitt fel. Det finns inget mer jag kunnat göra. Jag har gjort mitt allt.

Ändå, allt detta till trots, den bottenlösa sorgen, det svarta hålet, tårar som överrumplar, som inte tar slut. En ändlös besvikelse. En ändlös bevikelse över att vara en besvikelse.

Bottenlös sorg.

Jag tror att det är så här den känns, den bottenlösa sorgen.

Jag har gråtit allt sedan det första beskedet i onsdags och jag gråter nu. Jag gråter över alla våra försök, över alla våra misslyckanden, över det barn vi aldrig kommer att få, över er och er tröst.

Jag blev intagen på sjukhuset då jag gick dit i onsdags, och har kommit hem för en stund sedan. I all dess korthet, ett foster sitter faktiskt i livmodern, men på fel ställe. Det andra finns någonstans utanför. Båda måste, förstås, bort. Förslag på ingreppens karaktär har varierat - allt från öppen operation till medicinsk abort.

Just nu är det den medicinska aborten som pågår. Fungerar inte den opereras jag nästa vecka.

En stor del av personalen som tog hand om mig på sjukhuset, barnmorskorna och sköterskorna, var de samma som senast jag var inne. I och med att jag inte gör något annat än gråter, så var det många där som gjorde det med mig.

Också jag tycker att det är för mycket nu, det här är mer än vad jag och min man borde behöva stå ut med. Jag tror det är därför jag är så här förtvivlad nu.

Inte nu igen.

Ingen bebis. Inga bebisar.

Ett dött foster i livmodern. Ett högst levande dito utanför.

Så, nu skall jag åka till sjukhuset för att se om också denna omgång, den sista, slutar i operation.

Satans fantastiska skitöde.

Outhärdligt.

Det är nu mindre än ett dygn kvar till VUL.

Jag vaknade i natt av en kramp i undre magen, den kändes som en överdriven mensvärk. Jag blev förstås vettskrämd (jag är som en liten hare för tillfället) och rusade (i nattlig slowmotion) till toan.

Nu ber jag alldeles förskräckligt mycket om ursäkt i förväg, nu blir det magstarkt med detaljer... Mitt i natten gör jag tvåan (jag sade det redan en gång och upprepar; förlåt, förlåt) och det gör jag verkligen inte i normala fall.

Magkrampen gav vika rätt snabbt efter det här, men, det är alldeles solklart att jag låg och stirrade i taket, fortsatt uppjagad.

Jag har hållit på på detta viset i två veckor nu. Än en gång bara måste jag säga att det är rätt stressande, till och med en plåga.

VUL stundar alltså i morgon och sätter antagligen punkt för våndan. Trots att jag vet att jag måste låta hysterikan i mig vila, så har jag drabbats av samma tvångstanke som inför själva testandet av den här graviditeten; vad om jag bara skulle skippa VUL:et?

Nu är jag gammal.

Eller, ett år äldre i alla fall. Tack för gratulationerna!

Födelsedagen firades under ytterst lugna förhållanden, jag kom hem till en nystädad lägenhet, till blommor och presenter och blev bjuden på middag och kommer att bli bjuden på middag och teater.

Jag har, främst på begäran av min man, gjort en nytt graviditetstest idag då jag vaknade. Mer korrekt, jag har gjort testet halv fem på morgonen, jag kunde inte sova, jag var kissnödig och hade ont i huvudet... Så, halv fem har jag kissat på stickan. Plusset dök upp innan jag ens kissat färdigt, starkt och fint.

Orsaken till att min man önskade att vi skulle testa en gång till är den att han vill ha en möjlighet att förbereda sig på ett chockbesked inkommande onsdag. Om allt skulle gått åt pipan redan nu, så hade det kanske redan synts i form av ett uteblivet plus. Så är nu inte fallet, ett plus är det, stort och fint.

Detta till trots så har vi hunnit grubbla över hur starkt plusset egentligen är, hur det såg ut jämfört med det förra testet. Vi har också gått genom de alternativ som finns, också i juli visade alla tre (!) test positivt besked och då hann jag med allt från tom livmoder till en långt framskriden graviditet på fel ställe - så, vi räknar, tyvärr, med att allt fortfarande kan hända.

Onsdag, VUL. Jag undrar hur halsstarrig jag kommer att vara före det.

Siffror och räkenskaper.

Om jag var en sådan som vågade räkna, skulle jag idag kunna skriva följande: 6+0.

Jag skulle också glädjas stort över att det är tio dagar sedan det positiva beskedet, tio dagar utan blödningar!

Det är fyra hela dagar kvar till VUL.

Jag väger cirka 1700 kilo just nu, och, jo, det syns.

Sifferkombinationen dagens datum innebär betyder också att jag är tvungen att ange en för dagen helt ny siffra om någon idag skulle komma på att fråga mig hur gammal jag är...

Aj.

I gråzonen mellan sömn och vaken hände något obehagligt. Jag visste att jag var kissnödig, att jag borde stiga upp för att gå på toaletten, men - orkade inte.

Helt plötsligt krampar underlivet, det känns som en lindrig variant av en sovorgasm. Jag vaknar förstås omedelbart och går på toaletten. Först hade jag svårt att kissa, efter en stund kom det igång. Efter det har jag varit uppjagad och skärrad, igen.

Nu är läget normalt igen, lite ont har jag haft i magen under förmiddagen, men, i övrigt är det normalt. Inget ontont, inga blödningar, men, jag är ändå orolig.

Inser att jag är helt otroligt egocentrerad i bloggen just nu, egocentrerad i kombination med verkligt intressanta kroppsliga detaljer. Ber om ursäkt för detta.

Det har nu gått en vecka sedan det positiva beskedet. Det är en vecka kvar till VUL.

Jämförelser.

Jag plockade fram papperskalendern igår, jag ville kolla hur juligraviditeten (sic!) såg ut, hur den förlöpte de dagar den fanns.

Under juligraviditeten hade jag mellanblödningar, små, av varierande karaktär på dag 2 (efter plus), på dag 5 och på dag 13.

Peppar, peppar och ta i trä - men, mellanblödningarna har jag inte råkat ut för denna gång. Det är i alla fall en olikhet.

I övrigt är det mest subtila "om jag riktigt känner efter-känslor" - det vill säga saker jag lika väl kan inbilla mig, som att känslorna är och finns på riktigt.

Varför är tankar så svarta om natten?

Ledsen, men jag fortsätter på samma sansade historia som påbörjades redan senaste vecka.

I natt vaknade jag med ett ryck. Det var kolsvart ute, katterna blev förnärmade över den tidiga väckningen och min man sov så gott. I nämnd ordning slog stressvågorna över mig: gravid, inte-gravid, jobb, gravid, inte-gravid, skola, gravid, inte-gravid.

Min biologiska klocka - ha, haaa - trodde att väckarklockan snart skulle väcka oss till en måndag, men ju längre jag väntade, desto mer fel insåg jag att jag hade. Jag kastade en blick på klockan; 03.08.

Sedan dess har jag legat mer eller mindre vaken. Skivan som spelat innehöll följande spår; gravid, inte-gravid, jobb, gravid, inte-gravid, skola, gravid, inte-gravid.

Kul.

Mitt i sinnessvackan, jo, jag vet att det inte är hälsosamt / klokt att jag spänner mig på detta sättet, är jag tacksam. Så länge jag inte vet om något annat är jag gravid. Saliga läge.

Thibb är mamma!

Åh, Thibb - som finns med till höger som en av de underbara kvinnor jag följer med - har blivit mamma till det som måste vara världens vackraste lille gosse!

Jag är så innerligt lycklig över att en av historierna, barnlöshetshistorierna här bland bloggarna, har fått den mest fantastiska upplösningen vi alla så innerligt önskar oss! Nu har det hänt, det har gått precis som det borde gå och det gör mig otroligt glad!

Under helgen har jag varit på en höstfest ute på en sommarstuga. Festdeltagarna, de flesta mer bekanta med min man och följdaktligen lite yngre än jag, är fina människor jag inte träffat på länge (ni vet, det där med att inte gå ut för att träffa folk).

Jag kramade om värdinnan då vi steg ut ur bilen och kunde ana mig till en liten, liten bula på hennes mage. Jo, det är klart det - en del av festprogrammet gick ut på att hon och hennes sambo berättade att de skall bli föräldrar. Överraskade, men mycket glada! De hade inte riktigt koll på hur det gått till - jo, de vet hur man gör barn - och framför allt hade de ingen koll på när det hade hänt.

Oavsett tillvägagångssätt är de glada och det är jag också. Jag gratulerar mig själv för att jag märkte det helt på egen hand - och för att jag faktiskt är glad.

På samma fest deltog också soon to be-tvåbarnsmamman. I nittonde veckan gladde hon sig över att det två månader långa illamåendet håller på att gå om.

Där satt jag. Som ett annat fån.

Min hetaste önskan är att en dag få berätta samma nyhet. Jag är inte riktigt där ännu, nej.

I väntan på att få leverera nyheter kan jag glädja mig över att det snart gått fem hela dygn sedan ett plus på stickan. Fem dygn utan blödningar. Fem dygn med lite ömma bröst. Fem dygn av trötthet. Fem dygn av mensvärk.

Fem dygn av mer eller mindre svårtyglad hysteri.

Hysterin blev, i fredags, okontrollerbar. Jag satt rakt upp och ner på soffan och var övertygad. Övertygad bortom förnuft om att det här går åt helvete.

Just det, att det här är bortom förnuft, en icke-rationell känsla styr och och ställer över mig, gör att det här är oerhört tungt. Bara det att jag inte kan glädjas över att varje dag egentligen för mig framåt är så inte jag. I mitt okontrollerbara jag innebär varje bra dag att jag kommer att bli så mycket mer besviken och bestört då något ont händer.

Jag försöker njuta av varje stund jag inte tänker på det här, varje stund jag inte tänker svarta tankar är goda stunder. De goda stunder jag behöver för att orka med det här.

Fortfarande, det är det här jag önskar mig mest av allt i hela världen - den här situationen - att jag är gravid! Så, jag skulle så innerligt gärna vilja fröjdas, vara glad, lycklig. Jag förmår inte, inte än och det smärtar mig.

Att hålla ordning på sina känslor.

Skivan snurrar på repeat i mitt huvud - "tänk om, tänk om, tänk om..." Det spår skivan fastnat på är tyvärr det mer negativa spåret, trots att jag så innerligt gärna skulle vilja se framtiden an med rosor i blick.

Jag är, konstant, halsstarrig. Det är som att gå med en kniv mot strupen. Det må låta överdrivet, det är ju inte en fråga om liv eller död? Jo, det är ju just det. Det är ju det.

Att vi modigt dessutom just bestämt oss för att det var den sista IVF:n för vår del, det gör att det känns så otroligt olidligt, det känns mer ödesdigert.

Åh, fy. Jag har gjort en djupdykning i träsket. Allt som känns, fysiskt, åker i racerfart upp i hjärnbalken på mig. Processas, analyseras, bokförs och registreras. Detta samtidigt som jag jämför med den förra graviditeten - och det går ju inte att jämföra. Även om jag försökte jämföra. så den senaste graviditeten blev ju till ett allt och ingenting - så, det förtjänar inget till att jag sitter och vänder och vrider in och ut på mig själv.

Behöver jag tillägga att det river och sliter i underlivet på mig? Att det är en svart ångest att gå på toa?

Himmelska frider, varför kan jag inte bara leva normalt och sluta grubbla över min situation? Jag vet att inget jag gör eller tänker kan påverka det som händer just nu.

Jag är ju gravid, faktiskt. Puka och trumpet.

Att tänka "tänk om..." - tänk om det går vägen?

Ni är finast. Bäst och vackrast.

Ni, alla, är underbara.

Jag har aldrig tidigare träffat kvinnor med så stora hjärtan som ni. Att just ni så frikostigt, utan förbehåll, delar min glädje, det är så stort.

Tack finaste, mest underbara, fantastiska ni.

Jag grät många tårar under tiden era kommentarer fästes igår. Jag grät tack vare er och med er.

Tack.

Som det eventuellt framgår av de få raderna jag skrev igår var och är jag mycket överraskad, nättupp chockad över beskedet. Allt efter att tron gick ur mig tidigt senaste vecka har min övertygelse varit total - det sista jag förväntade mig var ett plus. Jag vet att jag låter sinnessvag, men jag hade planerat sätta igång med sorgearbetet "på riktigt" i går.

Det blev en ändring i planerna - vilket är en underbar sak - men, ändå. Det känns hemskt att skriva, men en av de första saker jag fick ur mig var "jag vet inte om jag orkar med det här". Jag hoppas ingen, ingen i vida världen missförstår mig, att jag är gravid är en salig gåva - men, jag är på det sättet skadad att jag inte blott ser det eventuellt rosiga.

Jag ser, och det är ju för sorgligt, blödningar, missfall, utomkveds och annat elände.

Så, det föregicks av en ilsken intuition, det skulle bli början av en sorgeprocess, det övergick i hysteri light.

Jag pratade med min IVF-doktor igår. Åh, så glad hon blev! Även om hon medgav att hon undrat vart jag försvunnit... Vi korrigerade medicineringen av mig och bokade in ett VUL om två veckor. För, som hon sa, jag är ju en som bygger riskgraviditeter.

Jo, jag vet.

Det är därför jag sitter här med hjärtat i halsgropen. Jag är oerhört glad över att jag är här (igen) och hoppas innerligt att allt skall förlöpa annorlunda denna gång.

Senaste jag testade positivt, i juli, så kom blödningarna igång på dag två efter plusset...

Mitt i allt detta finns mina tankar hos Kaica - som inte nådde ända fram denna gång - och hos Lilla J som, råkat ut för det jag är räddast för just nu. Ni finns i mina tankar, jag önskar er styrka och ork.

Breaking news:

Jag är gravid.

Ett plus på stickan i morse.

Jag är chockad, det här är allt annat än det jag trodde. Jag låg och vände och vred i sängen, steg upp vid fem, ångestfylld över att jag visste att jag måste testa idag.

Ett starkt plus. Positivt resultat. Jag är gravid. Igen.

Jag skriver igen. Det är rätt långt på dagen fyra månader sedan jag plussade senast. Jag kommer alldeles för väl ihåg hur det gick då.

Men, ändå.

Jag är gravid.

Det är bara en fråga om inställning?

Jag har under detta pågående år lagt ut så mycket pengar på behandlingar mot barnlöshet att jag - om jag placerat på ett lite annat sätt - för samma peng kunde ha åkt till tex. Thailand en gång i månaden. Med min man.

Nu kanske man har fått bilden av att det här året och behandlingarna varit totalt resultatlöst för min del. Att jag kammat hem noll för pengarna jag lagt ut.

Så är det ju inte, det är inte hela sanningen.

Jag har fått något jag aldrig haft tidigare. På det sättet kommer jag alltid att komma ihåg det här året också ur ett annat perspektiv.

Skäggstubbsperspektivet.

Hur vackert är inte det? Hormonskäggstubb. Fantastiskt.

Men, jag är glad. Innerligt glad. För det handlar om finfina ljusa fjun. Och det är ju fint.

Skulle det vara den svarta buskiga varianten, då skulle det ha funnits en orsak att vara riktigt arg.

Men, allt är relativt och det gäller verkligen att glädja sig över de små ljusglimtarna i livet.

Nu skall jag gå raka mig.

Mnsvrk.

Fortfarande mensvärk. Värre idag än alla andra dagar. Cykeldag 34 - konstigt skulle det vara om jag inte vore sprängfärdig - alla som använt progesteron vet vad jag menar...

Jag undrar hur lång tid det här egentligen kommer att ta? Att bli av med allt det jag förknippar med att försöka få ett biologiskt barn? Som född och uppvuxen med föräldrar som levt det glada 60-talet så fick jag det intutat i mig från första början - att det värsta som kunde hända skulle ha varit att "bli med barn i för ung ålder". Egentligen tror jag att jag blev av med min "rädsla" över att bli gravid först då jag träffade min då blivande man.

Det är egentligen sjukt, hur stort fokus jag lagt på att skydda mig, att vara preventiv. Högst antagligen har det varit onödigt hela tiden - med tanke på en graviditet, då.

Nu då jag lärt mig, den långa och hårda vägen, hur svårt det egentligen är att ens bli gravid, undrar jag om man inte borde undervisa lika mycket i hur svårt det kan vara att få ihop det?

Jag har tagit små babysteps (ironiskt eller hur?) för att bli av med min sjuka fokusering på, till exempel, min menscykel. Tanken på att återuppta användningen av ägglossningsstickor känns oerhört avlägsen, främst säkert på att det inte är någon vits med att checka dem. Jag hoppas att jag och vi aldrig mer kommer att försöka tajma ett sexuellt umgänge.

Men, jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan jag lagt allt detta ångestframkallande fokus bakom mig?

Finaste Songbird, som skriver en av de bloggar jag dagligen läser, var ledsen också för min skull igår. Och den omtanken värmer oerhört - det känns så otroligt viktigt och fint att någon som vet hur det kan kännas visar att hon eller han känner med mig, oss, i en situation som den här. Så, jag vill än en gång rikta ett tack till Songbird och alla andra som ger uttryck för medkänsla, det är många gånger det enda som känns bra.

Jag kan fortfarande glädjas över nya små människor som meddelar om snar ankomst, jag är tvungen att leva enligt den enkla principen "det är ju inte bort från mig". Men, i ärlighetens namn, riktigt hundraprocentigt själaglad blir jag då någon av mina medsystrar lyckas! Och, jo, att lyckas, det innebär allt från att bli gravid till att ta ett litet steg framåt i tex. adoptionskön.

Om jag skulle vara gud, allsmäktig eller diktator för ens en dag skulle jag ge oss allt det vi hetast önskar oss.

Rida in i solnedgången?

En sak jag en dag kommer att se fram emot, då dessa behandlingar någon gång kommer att ligga helt och hållet i historien, det är att slippa de självklara, nattsvarta depressionsvågorna. Mer än jag längtar efter ett eget jämnare flyt, ser jag fram emot att min man inte skall kunna må så illa som han gör nu (på grund av mig).

Jag vet att det är en "onödig" parentes, eller än mer icke sanningsenlig. Men, så här är det i känslokarusellen som blott snurrar i takt av moll - det bara är (=känns) så.

Fy tusan. Det har varit en tung helg - igen. Jag pratade med min fina syster igår, systern med de två små barnen. Systern, som efter första chocken (de har inte vetat att vi gjort en tredje IVF, de visste ej heller om att det var den sista...) tyckte att adoption låter som ett bra följande steg. Att det kan innebära en större chans för oss att en dag få ett barn.

Min man frågade vad vi pratat om, jag och min syster, och då jag sade att hon gladde sig över att höra att vi nu går in på det andra alternativet, att det innebär en större chans att faktiskt få ett barn så fick jag det glädjedödande svaret att det inte alls är oss garanterat.

Som om jag inte freaking visste det???

Jag blev så otroligt, vansinnigt tokarg. Som om jag inte visste det, att det finns tusen och en möjligheter i detta jordburna helvete att vi skall misslyckas också med detta försök? Jag bara så inte behöver få det gnuggat i mitt ansikte. Tokarg.

Och tokledsen, lika ledsen som min man, men ändå ledsnare. För att jag är så trött på att försöka få oss, båda, att leva samtidigt som jag får skit efter skit.

Så glatt har det varit hemma hos oss den här helgen.

Jag har fått ett par frågor, en del är intresserade av att veta hur jag kan vara så säker på att den tredje IVF:n inte lyckats. Jag var gravid senast för tre månader sedan, det kändes annorlunda då. Som jag känner mig nu har jag känt mig de gånger vi inte lyckats.

Jag har också fått frågan om varför vi inte gör fler IVF nu. Svaret är enkelt - såhär i teorin - adoption steg 1 är mer aktuellt än någonsin. Jag tror inte att det är värt risken, att sabba en eventuell möjlighet till rätt att adoptera genom att göra IVF vid sidan om.

I övrigt har muntergöken inget att rapportera, förutom att grannen ovan oss, en flyktig bekant, berättade att de skall få barn. Flickvännen är i åttonde veckan, hon hann få en mens efter att hon slutat med p-pillren, under den andra ägglossningen blev hon gravid.

Det är vid tillfällen som dessa som jag på riktigt önskar att jag trodde på en gud eller något, då skulle jag nu kunna klamra mig fast i "allt har en mening".

Inget har någon mening. Finns det månne någon religion som kör med det som motto? Jag anmäler mig som frivillig omedelbart.

En ledsen rebell.

Jag har varit olydig. Jag lydde inte IVF-doktorns order. Jag är en rebell. Jag åkte inte till kliniken. Jag orkar helt enkelt inte.

Föjdaktligen har jag inget att rapportera, det är för tidigt att hemtesta. Det är blott dag 11 efter ET. De gånger jag hemtestat, på grund av resa och att kliniken varit stängd, har jag fått rådet att testa på dag 14 och dag 16.

Fortfarande, det är mensvärk för hela slanten. Jag har under alla behandlingar kunnat konstatera att min mens inte kommer igång före jag slutat lägga in progesteron, så det är bara en fråga om när jag slutar medicinera.

Så, tyvärr inga nyheter idag. Jag orkar varken med förnedringen eller tidpunkten, jag får hellre det jag vet bekräftat på måndag. Eller onsdag. Eller någon annan dag.

Jag är en rebell, en ledsen rebell.

Testdag.

Min klinik vill att man kommer in för ett blodprov på testdagen. Jag vill inte. Jag vill inte åka in för blodprovet. Än mindre vill jag ringa tillbaka på eftermiddagen för att få ett "tyvärr är svaret negativt". För att det känns för jävligt att bara få ett hårt nej i örat. För att det är pinsamt, sorgligt och tragiskt att inte lyckas den här gången heller.

Jag har lärt mig, via jobbet, att man inte skall leverera dåliga nyheter på fredag. Jag vill absolut inte få den här krassa informationen på en fredag. Ja, det är alltså testdag i morgon.

Skulle jag få välja, skulle jag till och med vänta till nästa vecka för att kunna göra testet hemma. Ensam, eller kanske tvåsam.

Jag vet, fortfarande, tyvärr, exakt vilket resultatet kommer att vara. Jag skulle helst få det bekräftat i all min ensamhet. Eller tvåsamhet.

Just nu vet jag inte om jag kommer att åka in för blodprovet. Jag vill inte.

Jag vill inte.

The gegga is back.

Jag vaknade också denna morgon av medvetenheten och insikten. Det dåliga humöret uppenbarade sig för min man, som undrade vad som orsakar min ilska.

Jag berättade, under vår bilfärd till jobbet, och det visade sig bland annat (jo, jag anade det) att min man inte visste att det är testdag på kommande betydligt tidigare än han trodde. Jag sade som jag redan sagt här - att jag är mer än övertygad om att det är ett negativt resultat som väntar oss.

Så, så var geggan tillbaks. Den grå, nej, nattsvarta slöjan lade sig över oss i morgonrusningen.

Det var som att trycka på de vanliga knapparna, så var kommunikationen bruten.

Före den stängdes helt och hållet så hann det ändå konstateras - och det var min man som pratade, vilket är en bra sak - att den här tredje IVF:n - det var den sista.

Efter det här är det slut.

Vi kan inte äventyra det sista alternativet vi har, det kan vi inte.

Jahapp. Nu är det slut.

Satans gegga. Fan, fan, fan.

Inget behov av en väckarklocka.

Jag vaknar långt innan väckarklockan väcker oss. Ligger där och drar mig och - tro det eller ej - njuter av att vakna "av mig själv".

Just den här veckan är det dock ganska dystra tankar som sakta väcker mig till dagen. Att vakna av övertygelsen om att det inte blir något denna gång heller, det är tungt. Att känslor som väcker en brukar ha en benägenhet att hålla i sig hela dagen, det gör inte det här lättare.

Fortfarande, blott en insikt och överygelse, plockad från ingenstans.

Ett av mina barn.

Det första av mina barn, som inte blev ett barn, gav sig till känna exakt för två år sedan. För två år sedan fick jag ett första plus på en graviditetssticka.

Jag kommer ännu också ihåg känslan, den overkliga känslan av att få veta att jag var gravid! Helt spontant, oplanerat på så sätt att preventivmedlen bara var skippade.

Jag var så innerligt glad, jag var så överraskad och framför allt var jag så där totalt naivglad man är då man är gravid första gången. Samma dag jag fick det positiva beskedet registrerade jag mig på ett antal forum - för att ta reda på vad man borde göra då man är gravid - och räknade ut när barnet skulle födas och planerade när vi skulle berätta för släkt och vänner och funderade till och med på namnalternativ.

Allt, allt det som är så förbjudet nuförtiden.

Nu vet jag allt om hur man gör - fabricerar barn - och jag skulle aldrig, aldrig planera för en enda sekund framöver. Om jag någonsin blev gravid.

Åh, åh så jag saknar den oförstörda jag! Tänk så annorlunda mitt liv sett ut om det lyckats då för exakt två år sedan. Det skulle säkert vara annorlunda på ett bra sätt, men samtidigt skulle jag inte känna alla er.

Så avlägset och absurt, att "fira" årsdagen för det första plusset är säkert en annan sak än att vara hemma med ett barn på ett och ett halvt år?

Den andra veckan.

Den svåra veckan. Det jag tycker är tokigast med den här andra veckan, det är det att allt egentligen är avgjort - det är bara det att ingen vet resultatet. Den enda som vet om det "går bra" eller om det "går dåligt" - det är min kropp.

Denna odugliga, opålitliga kropp.

Det har varit sparsamt med analys den här gången. Jag orkar helt enkelt inte analysera sönder mig själv, jag orkar inte tro. Allt efter återinförsel har jag nog gått mer i moll än dur, också det helt irrationellt, men det bara känns så.

Den andra veckan, den tunga. Då jag fortsätter leva som om det vore något på gång, trots att det redan kan vara avgjort. Just i det här skedet kan jag inte påverka. Jag kan bara vänta och se.

Det var som julafton...

...fast, utan julklappar och gran.

Vi åkte direkt till farmor och farfar, det är så osannolikt fint att se min farfar skina upp på det sätt han gör då han ser oss komma in genom dörren. Det är absolut, alla gånger, värt alla mil.

Vi hann inte göra annat än kramas och säga hej, innan min far också rullade in. Det var en eller två konstiga stunder innan vi kom kom igång - vi har trots allt inte setts efter mitt och min mans bröllop... Vi firade trots allt träbröllöpsdag tidigare i höst. Far meddelade att frun var ute och promenerade. I ärlighetens namn tror jag inte hon ville träffa oss.

Det känns konstigt att återse sin far efter alla dessa år. Nu har vi, på grund av många, många orsaker, inte stått varandra nära under min tid som fullvuxen, men nu känns han mer fjärran än någonsin. Han kunde vara vem som helst.

Min farfar var märkbart tagen av att den förstfödde hade återvänt till födelseorten. Det var otroligt fint att se farfar så glad - han njöt av att ha oss alla där. Gladast var han över sin sons närvaro, och det kan jag mer än leva med!

Farmor, o, söta, finaste, snällaste farmor. Hon klättrar uppåt längs himlastegen. Hon har redan glömt oss och lämnat oss bakom sig. Så sent som för ett par månader sedan kunde jag se att hon fortfarande kände igen mig, visste vem jag var. Det finns inte mer. I de stunder som hon fortfarande kom ihåg mig, så brukade hon också fråga efter min far. Nu, då min far har anlänt, så har farmor, tyvärr, tappat intresset. Farmor hade inte känt igen sin son.

Det smärtar mig så. Min farmor saknade min far då hon ännu hade klara stunder, länge, långt inne i en värld full av glömska, fortsatte hon fråga efter min far. Nu hann hon inte uppleva att han kom tillbaka. Det gör mig ledsen. Lika ledsen blir jag faktiskt för min fars skull. Det måste ha varit en otroligt chock att se sin mor i det skick farmor nu är. Oavsett vad jag anser om min far, oavsett vårt risiga förhållande, så är detta inget jag önskade någon av oss.

Ett första steg är nu taget, nu finns det - som ett otal gånger tidigare under mitt liv - en möjlighet att det blir bättre. Vi får se.

Jo, frun dök också upp. Vi kunde ha bjudit på många drinkar MED is under våra första stunder tillsammans. Men, jag är inte mycket för att vara en argsint terrier under ögonen på min farfar - så, det gick egentligen väldigt, väldigt sansat till.

Det var som julafton, men utan julklappar och gran.

För att göra en lång, lång historia kort. Det hände sig för några år sedan, efter att det skurit sig så här mellan mig och min far. Jag skrev ett brev till, ett brev som innehöll hela min version av varför allt är så olyckligt mellan oss. Jag avslutade brevet med ett konstaterande om att bollen låg hos min far - att det var upp till honom att höra av sig, att kontakten nu låg hos honom. Det gick ett och ett halvt år innan jag ringde upp. Det var min fars fru som svarade. Hon hade öppnat och läst brevet. Valt att inte visa det för min far. Innan jag hann avsluta samtalet hann hon påstå att hon tyckte att jag borde söka professionell hjälp.

Hurra. Så normala är vi i vår familj!

Men, Kaica, jag håller med dig. Alla har vi våra orsaker. Alla lever vi så gott vi kan. Alla har vi en egen version av det som hänt och inte hänt.

Jag hoppas att det skall vara lite mer normalt från och med nu?

Helgen var en berg- och dalbana. Nu har jag kommit i mål och kan stiga ur vagnen för denna gång.

Bly i benen, grus i ögat.

Jag är trött, jag är jättejättetrött.

Jag hade en stund av insikt igår, IVF-insikt. Det kändes så solklart att det inte blir något positivt resultat den här gången. Inget som är härlett från symptom eller icke-symptom, bara en totalt irrationell insikt. Som gjorde mig fly förbannad.

Det om det. Mina farföräldrar, finaste. Jag skall åka och hälsa på dem nu under helgen. Jag har tidigare åtminstone antytt att mitt förhållande till mina farföräldrars son, min far inte är det bästa. Förhållandet har inte blivit bättre under detta pågående år, mina farfärldrar var tvungna att flytta in på ett äldreboende och efter det har det varit mitt jobb att sälja deras egendom, villa, bil och sånt och samtidigt åka och hälsa på dem, så ofta som möjligt. Jag högaktar mina farföräldrar, missförstå mig inte, men, det som gjort mig arg är att min far inte rört ett finger under allt detta. Han har inte satt två stickor i kors för att hjälpa till. Han har absolut inte varit och hälsat på sina föräldrar, okej, han bor rätt långt borta. Men, det gör jag också.

Det enda sätt på vilket min far har varit delaktig i det här tunga året - tungt för mina farföräldrar, då - är att han har ringt mig och frågat hur mycket jag fått då jag sålt det som säljas skulle... Ofta har han också haft den goda smaken att säga att jag kunde ha försökt trissa upp priset ytterligare...

I alla fall, efter alla dessa vackra ord om min far, kan jag nu berätta att han har nedstigit från himmelen. Min far har anlänt. Han har sänkt sig till den nivå att han nu kan besöka sina föräldrar.

Halleluja?

Min far och hans hustru - ett kapitel för sig - bor under sin vistelse i mina farföräldrars lägenhet. Jag ringde min far - på farfars abbonemang, som farfar envisas med att ha kvar - och anmälde att vi är på kommande. Min man och jag åker dit i morgon - främst för att jag vill se saligheten i mina farföräldrar, de har - tokstollarna - saknat sin son så att det gjort ont. Och, för deras skull är jag innerligt glad att min far har anlänt, det är jag.

Tillbaka till mitt samtal, då jag meddelat att vi är på väg, svarar min far med ett "välkommen".

Välkommen for f*cks sake till vaddå?

Medveten om att jag går i regression och nu är ca. 14 år - men, det mähät till man innehar absolut ingen rätt att nu - efter alla dessa månader - sitta där på sitt feta arsel och tro att det är hans rätt att "välkomna" mig.

Usch.

Jag är en riktig gladprick idag tror jag.

Kökspsykologi - i badrummet.

I och med att jag redan igår lade fram äkta bevis för att jag kunde fungera som diagnostiserande fysisk doktor skall jag idag presentera min andra goda sida: jag är också en mycket framstående kökspsykolog! Jag representerar dessutom en kökspsykologi som fungerar i alla rum!

Nu är det som följer; jag har, som jag lyckades skryta över också igår, klarat mig rätt hyfsat genom tre IVF-behandlingar detta pågående år. Hormoner, äggplock, operationer och sånt - och här är jag fortfarande. Lite tilltufsad och mindre strömlinjeformad än önskvärt, men - jag är kvar fortfarande.

Det är klart att det inte är roligt att förlora kontrollen över min kropp, att "något annat" styr huruvida jag kan sporta, banta, ha sex eller inte ha sex - men, jag har hittills tyckt att jag gärna gör det. För ett "familjens gemensamma väl".

Jag tycker att jag klarat det rätt bra. Jag har till och med, och det här är väl lite fult, att hänga min man ute på detta sättet, tagit insinuationer om att "man skall inmundiga mindre än det man förbränner" - och inte gjort någon större affär av detta.

Det är klart att jag är ledsen för att vi fortfarande är barnlösa, det vore ju tokigt annars. Men, jag har återhämtat mig och vet att en del av min sorg består av min mans sorg. Jag tycker att det är tyngre att se honom så nere som bara han kan vara, än vad jag själv stundom är ledsen.

Så - tadaa - en polett trillade ner i morse. Som jag berättat tidigare så åkte min man på en riktigt rejäl cocktail av förkylning och sånt genast efter min utomkvedsoperation. Under morgonens begivenheter - under vilka min man tex. väger sig (vilket jag kunde tycka är provocerande mitt under min "jag är som fetast och plufsigast och mest svullen-efter behandling-period", men strunt i det) - och det visar sig att han forsätter gå ner i vikt (en fortsättning på en vadslagning som egentligen tog slut redan under sommaren - med manliga kolleger, inte med mig).

Viktnedgången, som ligger inom normala gränser, gjorde dock att min man genast drog slutsatsen att det kanske är något fel på honom.

Och det är där poletten trillade ner. Att det här fysiska illamåendet kan vara ett sätt för min man att på något sätt också göra det här till en sak som handlar om honom. Ofta säger ju kroppen det munnen inte vågar säga...

Jag är den första att erkänna att jag tycker att det skulle vara kul med lite credits för det jag gör och går igenom (hellre det än påpekanden om intag och förbränning, hellre än instantreaktioner på "bara" två embryon). Och att han helt tydligt vill ha det samma. Credits för det han gör.

Jag vet inte vad kökspsykologen skall göra med insikten. Gotta sig åt att hon tror att hon hittade något?

Missförstå mig inte, jag älskar honom djupt och innerligt.

Det jag tror jag försöker belysa, för mig själv, är möjligheten till avgrund mellan oss i just den här situationen.

I övrigt mår jag okej.

Rapport mitt på dagen:

Jag, som alltid har varit och är väldigt mallig över att jag fysiskt klarar av alla dessa behandlingar, har nu insett att jag har ont i magen.

Inte farligt ont, men flickregionerna, ställen där andra har väl fungerande äggstockar och -ledare och livmödrar och jag vet inte vad - där har jag ont. Det känns. Det känns, alltså gör jag kopplingen till att det gör ont. Jag är inte personen som till vardags har ont i magen.

Hemmadiagnosen, måhända gjord på jobbet, lyder: patienten reagerat starkare än normalt på exkludering av ägg. Övrig orsak till magont är progesteronet.

Jag borde bli doktor på distans. Det enda jag kan göra är diagnoser. Resten måste någon annan, obviously, ta hand om.

Nattrapport:

Jag drömde att jag börjat snusa igen. Det är ju alltid något?

(Ja, det är faktiskt något - jag snusade då vi började försöka få barn. Jag slutade i det skede jag ändrade på "allt" för att förhöja möjligheterna till bättre chans. Nu känns tanken på grapejucie och vetegroddsolja som slemförtjockande lite gulligt naivt - då vi vet att det bara är vagitatorer som gör det egentliga jobbet...)

I övrigt är jag törstig. I och med att jag dricker mycket för att släcka törsten är jag tvungen att stiga upp för att gå på toa. I natt, då jag vaknade, gjorde jag det till både kissnödighet och rätt ordentlig huvudvärk. Huvudvärken hade tydligen malt på så länge att jag också börjat må illa.

Men, jag somnade om. Nu är jag bara trött. Och på jobbet.

Röra på sig i ruvartider.

Uh. Rubriken låter som svensk schlager. Uh.

Men, i alla fall, förhållningsreglerna är följande: jag skall ta det lugnt den här veckan. Promenad och så är okej i början av veckan. Rida får jag göra i slutet av veckan, om jag tar det lugnt (säg det åt hästen!) . Simma är nejnej, det främst på grund av progesteronet.

Jag testade på att promenera, gick ner till affären för att köpa basilika. Inalles blev det ca. 2 kilometer. Det var helt tillräckligt. Undre regionerna av magen var rätt trött då jag väl var hemma.

Jag fortsätter ta det lugnt.

Girig gapar stort.

Ett stort tack för era varma gratulationer igår. Ett än större tack för att ni får mig att inse att det gick bra igår!

För det gjorde ju det, två finfina embryon skall jag vara glad över. Och inte bara glad, lite ödmjukhet och tacksamhet skulle också sitta bra. Så, idag känns det faktiskt mycket, mycket bättre och det är också mycket tack vare era kommentarer, tack!

Kort analys ännu av nedstämdheten igår, jag var nog nervös jag också. Men, ändå på något sätt, trodde jag att det skulle finnas något att återföra och såg följdaktligen ett par embryon att lägga i frysen som ett pyttelitet plus i kanten. Då jag fick till stånd "miniminivå x 2" tror jag att jag, på emotionell nivå, bannar mig för att jag inte kan bättre. Det i kombination med den barnsliga tron på att jag någon gång skall vara turdrabbad - det, fick mig att stöta surt.

Svammel, svammel. Främst av allt känner jag att texten jag skrev igår får mig att låta girig. Och det var jag i skrivande stund. I och med att jag vet att det är många som inte ens kommit så långt som jag kommit denna gång, så vill jag be om ursäkt om någon kände ett obehag av mitt inlägg. Det var inte meningen att uppröra någon.

Storken, Storken frågar varför jag får tillbaka två embryon då det är möjligt. Delvis beror det på min ålder (jag fyller 38 år i november), delvis på att man är osäker på hur de få embryon som funnits skall klara upptining och jo, vi har också fått välja om vi vill ha tillbaka ett eller två.

Det finaste - med respekt för den tunga vardag många tvillingföräldrar lever- med att vi skulle lyckas med det helt otroliga, att få två barn på en gång, skulle vara att den här cirkeln då kunde slutas. Det här kapitlet skulle få den bästa möjliga avrundning.

Usch. Det känns nästan hemskt att skriva ner avsnittet ovan. Det är lite av ett "säg det inte högt, då kommer det absolut inte någonsin att inträffa". Men, det är så högt drömmen svävar. Det är dit jag skulle vilja att vi skulle nå. Det är orsaken till att vi valt att få tillbaka två embryon de gånger det varit möjligt.

Jag vet att ni tror mig då jag säger att ett barn, ett till sitt antal och oavsett ursprung skulle vara en otrolig gåva.

Så skall jag också meddela att jag tagit Saga på orden - efter att ha jobbat hela helgen är jag nu ledig. Det känns syndigt skönt att sitta hemma iklädd pyjamas och äta frukost i lugn och ro. Jag har tänt ljus, skall läsa, tömma boxen på bandade program och - ja, bara vara.

Och njuta av de två.

Två och tudelat.

Två embryon återinfördes för tre timmar sedan. "De två" är en sjucellig och en åttacellig. Enligt IVF-doktorn är den här duon den bästa vi någonsin gjort, det bästa som funnits för retur.

På FET:en i somras var det en femma och en tvåa som återinfördes. Det gick ju egentligen bra - men, så lär en del svara bättre på FET än färskförsök. Och sååå bra gick det ju inte.

Så långt allt gott alltså, de två som nu återinfördes är av god kvalitet.

Det som inte är lika fint är att frysen är tom. Inget av de tio övriga hade delat på sig på ett sätt att kliniken tyckte att det var någon idé att frysa något av dem.

Jag vet att jag kommit längre än vad mången kommit. Att de två kan lyckas eller låta bli att lyckas. Vissheten om att det funnits något i frysen skulle och har varit, i all enkelhet, en cliffhanger till framtiden. Nu finns inte bryggan mellan nu och sen. Det gör att det känns lite slattrigt just nu, jag är inte helt glad för att vara ärlig.

Det blev inte bättre av att min man, på grund av nervositet och icke-närvaro, också råkade uttrycka sig rätt plumpt. Ett enkelt "jaha, inte mer än så" gjorde mig arg. Jag tycker faktiskt att det första han kunde göra är att på något sätt konstatera att jag - tmt - gör så gott jag kan.
Men, han var nervös och tänkte sig inte för.

Äh, det känns sorgligt att inte vara helt glad. Jag vet ju att ytterligare ett av de första svåra stegen är taget.

Nu inträder det underbara "v.o.s" - vänta och se.

Ödet(s ironi)?

I somras, dagarna efter att jag gjort mitt FET, stötte jag på en bekant ur ungdomen, en kvinna jag inte sett på många, många år.

Under en glass berättade hon att hon väntade sitt första barn. Kvinnan i fråga är 40 år och hade kommit rätt långt med en första graviditet, som tyvärr hade slutat i missfall. Jag satt och lyssnade på hennes berättelse, historien fick att känna någon form av tillförsikt. Att jag just gått och gick genom rätt tunga barnlöshetsbehandlingar, det ordade jag intet om.

Tillförsikten jag kände, den hade sin plats. Efter träffen med denna flyktigt bekanta kvinna, fick jag ju ett första positivt besked gällande min egen graviditet.

Nu, timmarna innan jag skall till vår klinik för att kolla om det finns någon möjlighet för att återinföra något vill jag berätta att denna samma kvinna, kvinnan jag träffade i somras, har skickat mig ett textmeddelande under helgen. I meddelandet berättar hon att hennes son har anlänt.

Det, i kombination med min riktigt goda väns graviditet, jag hoppas att det betyder något.

Och samtidigt; halmstrå, halmstrå på väggen där.

Sysselsättning sökes.

Verdammt!

Jag har jobbat hela helgen, kom nyss hem från mitt förvärv. Det är bra att jobba mycket - i synnerhet då man dansar IVF-dans. Ju mer jobb man har och gör, desto mindre tid till övers för att fundera på "om", "när" och "då".

"Om" drabbade mig redan i bilen på väg hem - tänk om det inte finns något att få i retur i morgon? Tänk om det finns.

Om inte om vore och så vidare...

Nu skall jag städa, eller någonting, allt för att inte sitta och "om" hela kvällen.

*pffft*

Det är ljudet som uppstår då jag sväller.

Sväller, det är vad jag tror att jag gör rekordsnabbt. En blandning av ÄP igår och två (2) stycken vagitatorer har förvandlat mig till en erigerad ellips.

Hurra.

En erigerad ellips med gasbesvär som gör ont, försedd med bröstvårtor som ondar sig!

Hurra!

Samtidigt då vi alla firar den erigerade ellipsens återkomst skall jag berätta att jag har FF. Min äkte hälft rymde fältet redan igår och här sitter jag nu med en bricka ost och ett glas vin. Osäkert om jag tycker att det var lite väl modigt av min man att åka iväg efter ett brutalt ingrepp på hans fru, eller om det är skönt att få jobba så mycket som jag gör och belöna mig själv på detta sättet, med ost, vin och blogg?

Lugesteron!

Jag vill bara dela glädjen med eder; tre gånger om dagen - oavsett dagens övriga program - skall jag stoppa upp både ett finger och en vagitator i det allra heligaste!

Morgon och kväll är okej, det går att fixa så att jag är hemmavid. Men, lunchvaggisen?

Idag skall lunchvaggisen införas på ett gigantiskt evenemang, med ring tillgång till toalett. Jag vill ännu tillägga att det är ett rätt skitigt evenemang!

Jag anar möjlighet till frågerunda här - vilket är det mest udda ställe på vilket du tyngt upp en eller flere vagitatorer (och jo, jag veeet att det är i det allra heligaste de skall in... - vi talar geografi här)?

Off I go. Arbete både lördag och söndag.

Hönan har landat.

Väl hemma igen. Ingreppet gick bra, det enda jag kan rapportera som tillstymmelsevis obehagligt var inpillandet av droppnålen.

Ingreppet, exkluderingen av eventuella äggblåsor, kittlade och rev till ett par gånger. Det gjorde absolut inte ont, inte då och inte nu. Det är klart att jag känner av att IVF-doktorn varit och bökat omkring i mig, men det går om med lite vila. Jag skall just lägga mig på soffan och "tömma spelet" - jag har sisådär 20 avsnitt av amerikanska serier som jag tänkte slötitta mig genom.

Det var allt för denna gång.

Äh, nej, jag skämtar bara... 13 ägg! Jag är jätteglad! 13 ägg! Rekord!

Nu gäller det att hoppa till följande avsats - måndag. Måndag innebär förhoppningsvis återinförsel. Jag har genom alla faser i också den här behandlingen sagt "om" då min IVF-doktor sagt "då". Jag gjorde det också idag, sade "om det blir återinförsel". Då tittade IVF-doktorn strängt på mig och sade att det skall trilla hundar och katter från himmelen om det inte finns något att återinföra på måndag.

Nu skall jag bara vara glad en stund. Glad på soffan. Och äta chokladen jag stal på kliniken :D

Tre timmar kvar.

Om tre timmar hoppas jag vara igång på "operationsbordet".

Jag märker att det är en tid sedan senast, jag kan inte säga att jag är nervös inför ingreppet, men jag tycker att det är lite obehagligt. Att vänta är obehagligt.

Jag får - förstås - inte äta något.

Men - tadaaa! Snart får jag morfin! Hurra! Morfinet är - i väntan på bebisarna - det absolut bästa i hela den här IVF-långdansen!

Morfin!

Jag hör av mig då trippat ner.

Jag har inget att göra?

Pregnylen inmundigades vid halv elva igår. Det är (o)lustigt hur hispig jag kan bli över just den sprutan? Alla andra går ju på rutin, men Pregnylen - den får mig alltid att hicka.

Det gick bra, förstås. Det jag har lyckats förtränga, det är om jag kunde klarat mig med en upplösningsvätska i stället för de två jag nu använde (10.000IU). Det blev en hel del vätska - men, jag fick in allt.

Jag sov lite oroligt, detta trots att ingreppet sker först i morgon. Jag drömde om "antal ägg" - en dröm jag blott kan anta att "normala kvinnor" inte drömmer om? Resultatet i drömmen var fyra ägg.

För att koppla till rubriken; det kändes konstigt att inte inleda dagen med injektioner av något slag. Tråkigt.

I morgon är det då dags för skördetider i hönsgården.

Vänskapstestet för barnlösa

Det hände sig igår. Vännen, som jag också bloggat om, som också strider mot väderkvarnar då det gäller att bli gravid - hon berättade att igår att hon fått ett plus på stickan.

Jag blev så otroligt glad. Jag blev och är så innerligt och ärligt lycklig för hennes och deras skull!

Jag måste erkänna att deras eventuella graviditet är något jag gruvat mig för, jag har varit orolig över att jag inte kommer att kunna vara ärligt glad den dagen det eventuellt händer.

Nu har det hänt och jag är glad ut i fingerspetsarna. Det gör mig lättad och, måste jag erkänna, lite stoiskt stolt över mig själv. Jag har inte blivit en total svartsjälad buttermutta. Jag kan glädjas över någon graviditet. Jag tror att jag gläds mer ju besvärligare det har varit att komma till ruta 1?

Vännen blev så glad över min graviditet i somras, precis som hon blev otroligt ledsen över alla faser uti vilka det gick så eländigt som det gick. Det är känns bra att kunna återgälda glädje med glädje.

Så alla tummar för finaste vännen, lika många tummar går idag, och alla dagar efter denna, också till Kaica!

En fysisk update.

Jag blev så glad av alla hurrarop igår, tack!

Den fysiska updaten uteblev totalt igår.

Följdaktligen:

Jag har mått illa i flera dagar redan. Inte kräks-illa, men ett ständigt, malande illamående. Magen, de områden som torde beröras av behandlingen, den är skvalpig. Det känns som om jag är en vätskefylld ballong. I övrigt rapporterar magen lite knip nu och då, lite kläm på nerver och så.

Huvudvärk, eventuellt en gnutta? Kan bero på brådisen senaste vecka, den har gått om nu.

Flytningar, jo då.

Det underliga är att jag tappat aptiten. I övrigt ett välkommet stadium, men inte just nu?

Det som hänt under alla behandlingar - spruttröttheten - den har inträtt. Jag är en tre-fasare då det gäller sprutor. Fas 1 - lite smånervös, det är jag alltid i början. Jag är lite fumlig och långsam och det känns lite fasligt. Fas 2 - på något perverterat sätt njuter jag av det faktum att jag injicerar mig själv. Fas 3 - absolut stopp. Att blanda ihop sörjan är irriterande. Att sticka i mig själv är enerverande. Man kan lugnt säga att mitt intresse falnat.
Fas 3 stundade idag. En dag kvar av injektioner. Ingen konst, det kommer jag att klara galant.

Min vana otrogen, så har jag fortsatt röra på mig in i de sista dagarna av behandlingen. Jag kan rapportera att det är tyngre än det brukar - jag får upp ett betydligt högre flås än det behagliga.

Hur gör d(j)u(r)?

Senaste vecka var en mardrömsbrådisvecka. Usch. Det är sällan jag tillåter min kalender bångna som den gjorde den gångna veckan, men nu kunde jag inte förhindra det. Usch.

Nu, nu är det lugnare! Nu kan jag fokusera på det viktiga och uppdatera er om mitt ofantligt spännande underliv!

Jag har varit på tre (3!) VUL på en vecka! Tala om trafik i det allra heligaste! Det senaste VUL:et idag. 6-8 äggceller torde gå att exkludera ur min kropp, exkludering sker på fredag! Kaica - litet avbrott i synken - men, vi får fortsätta flåsa varandra i nacken ändå.

Gällande mängden äggceller, det ser helt okej ut. På korta metoden i våras blev det nio ägg, åtta började dela sig som de skulle och fyra var i så fint skick att de gick att återinföra och frysa. Så, det ser rätt lika ut än så länge - och det är en god nyhet.

Äggen tas alltså ut på fredag, på måndag är det förhoppningsvis återinförsel.

Lite medicininformation; Menopur 300 IU ännu idag och i morgon. Cetrotide imorgon och på onsdagmorgon. Pregnyl på onsdagkväll. Torsdag är hetl medicinfri!?! Abstinensbesvär på kommande...

Under alla dessa VUL-besök har jag, och min man, i förväg donerat överblivna grejer till välgörande ändamål. IVF-överblivna grejer som äggceller, ägg och spermier. Nu undrar jag om det finns någon annan i bloggsammanhanget som också gett ett okej för dito ändamål?

Jo, efter att döden kommit och hämtat mig får vanliga dödliga använda resterande kroppsdelar precis hur som helst. Jag hoppas alla i bloggsammanhanget delar med sig på samma sätt?

Min IVF-doktor är världens gulligaste - version ente. Jag vet inte hur det fungerar på andra kliniker, men på den klinik vi använder får jag en "karta" - en kalender över hur den pågående behandlingen framskrider, vilka mediciner som skall tas vilka dagar och tider. För att den äkta hälftens inlägg i behandlingen inte skall vara gammalt så skall utlösning ske på dag X. Min IVF-doktor har ritat hjärtan på de dagar som hon anser att vi måste utbyta kroppsvätskor.

Jaja, det är inte mycket som behövs för att jag skall tycka att det är gulligt.

(Det här måste gå till historien som världens mest odisciplinerade blogginlägg?)

Pukor och trumpeter?

Jag saknar det, pukor och trumpeter, konfetti och fanfarer. Då jag kommer ut ur badrummet - nyinjicerad och glad.

Gärna en honnörsgång - under svärd? - och en röd matta som leder fram till den kylda champagnen.

Jag tycker då verkligen att jag är värd det. Just nu både morgon och kväll.

Nej. Jag tycker inte att det är obehagligt eller orättvist. Det skulle bara vara kul med sprutfest (förlåt...!).

Rapport nummer 3:

En vecka av Menopurfest! Det celebrerades i arla morgonstund med kompisen Cetrotide!

Att vakna före klockan 06:00 på morgon (vilket jag gör i vanliga fall också) för att morgoninjicera, det är nog ingen vidare fest. Jag är annars också rätt butter just då jag vaknat, med två hungriga katter snurrande runt benen på mig, med injektion i högsta hugg - ja, det gör mig inte precis gladare.

Jag var via apoteket på hemvägen idag. Jag skulle, bland annat, lösa ut sex st. förpackningar av broms - det fanns bara tre i lagret.

Jag tycker att jag allt oftare hör att barnmaskinerimedicinerna är slut på apoteken? En möjlighet är ju att vi är allt fler som tagit till flaskan. Nej, burken. Nej, nålen.

De skulle få in mer Cetrotide i morgon.

I morgon går jag också på VUL nummer två. Jag är tvungen att skippa en del av en föreläsning och lunchen, men, det är en del av behandlingen. Att ärendehoppa.

Jag kan meddela att jag känner mig som en ballong. En ballong som har ont på magen. Inbillning måhända, men jag tycker att magen känns onödigt mycket.

Annars är allt väl.